Vuxna barn till narcissistiska föräldrar har ofta följande egenskaper:
- Låg självkänsla
- Lägger ner mycket energi på att tillfredsställa andra
- Bryr sig mycket om vad andra människor tycker
- Vet inte vad hon själv, tycker, tänker och känner om olika saker
- Tvivlar på sitt eget omdöme, särskilt om hennes åsikter står i konflikt med någon annans åsikter
- Är ofta deprimerad, eller har ångest
- Tar på sig hela skulden för relationsproblem, känner ofta skuld och skam och får skuldkänslor när de tänker på sig själv i första hand
- Stannar (för) länge i dysfunktionella relationer, med personer som påminner om föräldrarna
- … eller fastnar i dysfunktionella arbetsgrupper, föreningar och liknande
Det är typiskt att vuxna barn till narcissistiska föräldrar känner ett överdrivet stort ansvar för allt och alla, och bryr sig mer om andra än om sig själv. Ett vuxet barn kan också, omedvetet, anta att alla andra människor har samma behov som hans (hennes) föräldrar hade, och agera därefter. Han ”missar” att fråga vad andra människor egentligen vill och behöver, och hans egna känslor, behov och åsikter är så undertryckta, i och med uppväxten, att han inte själv vet vad han känner, tänker, tycker och vill. Han är osäker, eftersom han, under sin uppväxt, aldrig har blivit uppskattade för den han är, utan bara har fått uppskattning av föräldrarna när han har uppfyllt föräldrarnas behov. Han har alltså bara fått uppskattning för vad han har gjort. Därför är det vanligt att vuxna barn är arbetsnarkomaner och jobbar tills de blir utmattade och utbrända.
Några andra karakteristika som en del vuxna barn till narcissister, men inte alla, känner igen sig i. Man kan känna igen sig i några punkter på listan, men kanske inte i alla:
- Är rädda att bli avvisade och övergivna
- Söker andras godkännande
- Försöker gissa sig till vad som är normalt och vad som förväntas av dem
- Förväxlar kärlek med medlidande och är benägna att älska människor de kan tycka synd om och rädda
- Är överdrivet lojala, även mot människor som skadar dem
- Försöker vara perfekta
- Dömer sig själva hårt
- Känner sig isolerade och olustiga med andra, särskilt med auktoritetsgestalter
- Uppfattar personlig kritik som ett hot
- Blir skrämda av människors ilska
- Har svårt att känna, identifiera och uttrycka känslor
- Bär på undanträngda känslor av rädsla, sorg och vrede
- Reagerar istället för att agera
Vuxna barn baserar ofta sin uppfattning om sig själva på föräldrarnas behandling av dem, och har därför ofta högst felaktiga uppfattningar om sig själva. De kan till exempel tro att de är okänsliga, otillräckliga, självupptagna, ovärdiga att älskas, fula, ointelligenta, ställer för hårda krav eller är värdelösa – och allt detta samtidigt som de har bra betyg, jobb, utbildning, kunskaper, en förälskad flickvän, vänner som tycker om dem, eller andra ”bevis” på motsatsen.
Den narcissistiska föräldern…
…kräver att barnet ska behandla föräldern som om föräldern hade varit den perfekta mamma eller pappa som föräldern önskar att hon vore. En narcissistisk förälder kräver också, av barnet, att han ska visa upp denna perfekta bild av föräldern (och av familjen) för omvärlden.
Exempelvis ska barnet ha en speciell fritidsaktivitet, eller bete sig på ett visst sätt eller ha vissa kläder, som föräldern tror ska väcka andra vuxnas avund, eller beundran. Föräldern ser barnet som en förlängning av sitt eget jag, och inte som en egen liten individ med egna behov, tankar och intressen. De övergrepp, och den emotionella, eller fysiska misshandel som barnet får utstå, pågår bakom stängda dörrar, och få utanför familjen vet hur barnet egentligen har det hemma. Barnet självt har ju blivit lärt att visa upp en yta som inte stämmer.
Föräldern är mycket kontrollerande på vissa sätt, men negligerar barnet helt på andra sätt. Det förväntas att barnet automatiskt ska svara upp mot förälderns behov, och gör inte barnet det, blir barnet straffat på olika sätt, exempelvis med fysisk misshandel, med försök att ge barnet dåligt samvete, med utfrysning av barnet och med kritik (fula ord, hånfullhet). En narcissistisk förälder lägger ner extremt mycket energi på att tvinga andra människor – och allra helst deras egna barn – att ”lyda”, att uppfylla narcissistens behov och att andra människor ska erkänna att narcissisten ”har rätt”.
Den medberoende, den narcissistiska och det svarta fåret
Ett barn som växer upp med en narcissistisk förälder kan bli anpasslig och medberoende som vuxen. Det vuxna barnet kan också själv bli mer eller mindre narcissistisk eller co-narcissistisk. Den tredje anpassningsstrategin barnet kan utveckla är att bli rebellen; den som gör precis tvärt emot, den som säger emot, protesterar och blir straffad; familjens ”svarta får”. Ibland blir ett barn utsett till det ”svarta fåret” av ingen speciell anledning alls, annan än att föräldern har behov av att mobba någon. Barnet kanske inte alls har sagt emot föräldern, eller protesterat. Men det svarta fåret kan också vara ett ovanligt starkt barn, som trots omständigheterna i familjen, fortsätter att tänka själv och känna själv, och ”måste straffas” för det.
I vissa fall tar rebellbarnet till starka metoder som tonåring; går med i grupper som har värderingar tvärt emot föräldrarnas ideal (prästens son blir dödsmetallare, företagsledarens dotter blir vänsteraktivist) eller väljer utbildning baserat på att det ska vara tvärt emot vad föräldern säger osv. Det här barnet kan också får problem med auktoriteter, som vuxen, därför att barnet blir påmint om orättvisorna från barndomen om exempelvis en chef beter sig illa.
Ett och samma vuxna barn kan använda alla dessa tre överlevnadsstrategier, i olika grad, och alternera mellan dem. Det kan också bli så att barnen i en syskonskara får (eller adapterar) olika roller: I en del familjer finns ett syskon som själv blivit narcissistisk – som är föräldrarnas favorit – ett annat syskon som alla andra i familjen utnyttjar och kör med – den medberoende – och ett tredje syskon som säger emot, säger ”sanningen” rakt ut och som kanske har brutit med föräldrarna, eller blivit utkastad – det svarta fåret. Frågar man dessa tre syskon om hur deras uppväxt sett ut, får man naturligtvis väldigt skilda svar.
Marionetter, marionetisti.cz
Du kan ställa enstaka frågor till forummedlemmarna, utan att registrera dig, genom att skicka din fråga per e-post till Boten Arne: 
Hur registrerar jag mig på forumet?
Voksne barn av narsissistiske foreldre
Detta är verkligen bra skrivet, men jag känner bara igen mig till viss del – jag är nog en lycklig rebell – min självkänsla har aldrig varit dålig (även om jag känt mig som en grubblande outsider hela mitt liv), och mycket av det ovan beskriver en människa med dålig självkänsla.
Min (numera – vid 50-årsåldern) goda självkänsla beror nog på att min narcissistiske far var klok (eller självupptagen) nog att låta mig utvecklas till mig själv, och fullt ut visar sin narcissism nu långt senare, när livet är svårare för honom. Jag har nog glädje av att min självkänsla är så mycket större än hans, och att det är han som är benägen att bryta ihop – inte jag. Men det tar mig hårt att tala ”giraffspråk” och när det bränner till mötas av vettlös ilska.
Jag kan inte mycket av psykologi men har läst ”Giraffspråket – Känslans kommunikation – en väg till kontakt och förändring av Anne-Christine Smith”, och den är mycket mycket bra. Jag köpte två exemplar av boken – men står i valet och kvalet – ska jag skicka ett exemplar till honom, som jag kanske tänkt …
Har du en far som verkligen är narcissist – skicka inte boken. Den når inte fram till hans medvetande och blir bara ytterligare en besvikelse/smärta för dig.
Klokt och sant!
Jag känner igen mig i allt detta.
Känner igen mig i allt! Precis allt! Jag växte upp med en narcisistisk mor en far som var alkoholist. Jag utvecklade ett medberoende som jag lidit av och kämpat med hela mitt liv. Men inte förrän min far dog för fyra år sen kom jag till insikt om att det var det jag lidit av i hela mitt liv. Har alltid trott att det är mig det är fel på att jag är misslyckad eftersom jag aldrig kunde stå upp mot mammas förväntningar. Har aldrig fått höra nåt positivt om mig själv. Bara det negativa och mina fel och brister. Fi fan. Det är så jävla grymt för jag har ju överfört mycket av detta till mina barn. Men tack och lov har vi brutit mönstret genom långvarig terapi och jag arbetar fortfarande med mig själv och min självkänsla varje dag. Tänk vilka enorma skador det ger på ett barn.
Jag känner igen mig i det mesta. Jag började redan som barn att förstå att min mor är inte frisk och som tonåring blev jag rebellisk. Jag är det sk svarta fåret i familjen. Det har räddat mig många gånger genom att vara stark och tro på mig själv. Jag valde redan tidigt att ta avstånd från min familj för att orka leva mitt eget liv. När jag blev äldre var jag tvungen att flytta 45 mil från min mor för att få avstånd. Jag har ingen bra kontakt med mina småbrödrar pga vår mor som sätter kilar och skapar oreda mellan oss. Hon är en typisk N. Jag blev jätteglad när jag fann detta forum och kände igen mig direkt. Nu kan jag äntligen få svar på alla frågor som jag har undrat under 40 år.
Ett svar till H. Skicka inte boken. Jag försökte under unga år via min Psykolog att konfrontera min mor. Jag fick inte den responsen och förståelsen som jag hade hoppast på utan blev utmobbad……..
Jag känner igen mig i det mesta. Jag är också det sk svarta fåret i familjen, Jag kan nu förstå varför jag alltid varit rebell, och reagerat väldigt starkt på orättvisor, vilket har följt mig långt upp i vuxen ålder. Det känns som en befrielse att få en förklaring på alla konstiga känslor man har haft i många år. Det är viktigt att kunna förstå sina egna reaktioner. Först då kan man bearbeta dem och kanske släppa en del besvärliga tankar och börja att leva sitt liv isrället för att försvara sig hela tiden. Det är en sorg att så många år blivit förstörda, och att man har blivit indragen i så många onödiga konflikter. Jag har haft mycket nytta av den information som jag har hittat här, vilket har hjälpt mig att komma vidare. Det är ju inte förrän man förstår vad det är man blivit utsatt för som man kan ta avstånd från det.
Hej Maria, jag har idag haft en omvälvande dag efter att ha råkat hitta denna information och bearbetat lite av upptäckterna. Jag är intresserad av att prata med någon som har samma erfarenheter och jag undrar om du är intresserad av att byta tankar och idéer via mail eller liknande. Jag blev uppmärksam på ditt språk nämligen och tror att vi skulle kunna kommunicera bra om detta ämne.
Med vänliga hälsningar
/C
Jag är 25år och har en mamma som troligtvis är en N och en pappa som är alkolist. Har inga syskon. Min mamma bryr sig inte om mig mera för att som hon uttrycker det, håller på med boxning och kommer att bli hjärnskadad om jag inte redan är det och massa annat konstigt som ingen fattar. Hon är helt oförmögen att se sin egen roll i en relation. Hon har knäckt mig när jag var yngre men skyllde mitt dåliga mående på andra som jag hade relationer till. Har fortfarade ångest och vissa problem med att vara lycklig och acceptera allt som det är och har varit. Hur lyckas man med det?
Med vänliga hälsningar / jenny
Jenny..
Jag tror utan tvekan på människans förmåga att läka och gå vidare. Innan det sker så måste man gå igenom en process där man bryter ner de negativa känslor man lärt sig att känna i olika sammanhang. På samma sätt som man lärde sig att tycka mindre om sig själv, tycka illa om sin kropp eller sexualitet, vara oförmögen att hantera känslor i ett förhållande, oförmögen att tro på sig själv i den karriären man önskar sig så kan man lära sig ALLT det där och MER.
Det första jag rekommenderar är absolut en professionell samtalspartner, att prata med vänner och sedan försöka att klura på vad det man blivit utsatt för kan fungera men en terapeut kan hjälpa dig att snabbt sätta fingret på saker och ting då de har kunskap om hur hela bilden kan se ut. Var noga med att be om att få byta terapeut om du känner dig obekväm med respektive, det är viktigt att du känner dig betrodd och inte beskylld.
Att också prata med andra som varit med om liknande tror jag är bra för att bli av med den där känslan av overklighet som vissa av oss upplever/upplevt. Bara att se någon tala om det DU varit med om kan tvätta bort den normalisering du gjort/gjorde av misshandeln.
Till sist så vill jag dela med mig av ett ljudband som kommit att hjälpa mig bli av med en hel del negativa tankar. Jag förstod inte först vad jag hade fått tag på men jag kan säga att jag förstod att jag hade tappat bort min självkänsla. Lyssna på ”du äger” av mia törnblom och du kommer att höra en massa livsviktiga insikter. Jag tjänar inte på något sätt personligt på att tipsa om ljudbandet utan vill bara att andra ska upptäcka det som blev livsförändrande för mig.
Lycka till!
/C
Hej C,
Tusen tack för dina kloka och tröstande ord om människans förmåga att läka och gå vidare efter att man bearbetat en barndom med narcissistiska föräldrar. Än idag haglar de kritiska orden omkring mig och min egna familj men jag har det senaste året endast haft en sporadisk kontakt med mina föräldrar eftersom jag inte orkar parera för alla deras önskningar om hur mitt liv ska se ut. Jag inser att jag nu transformerats till det ”svarta fåret” efter en lång tid som medberoende. Skulle gärna ha en samtalskontakt med någon som är professionell och klok och påläst i detta område så att jag kan komma vidare i mitt tillfrisknande.
Vänliga hälsningar,
A
Hej
Känner verkligen igen mig i allt!! En del har jag bearbetat och lagt bakom mig men en del sitter kvar. Var hos en jätteduktig hypnoscoach i helgen och massor lossnade!!
Fick verkligen uppleva hur min mammas energier och värderingar satt fast och hur de styrt mig hela livet och hur jag kunde släppa taget. Känner mig betydligt friare och självständigare idag!!
Tacksam för tips om duktig terapeut eller grupp att prata med:
Kramar
Jag är 18 år och både min mamma och pappa är narcissistiska. Min mamma misshandlade mig och mina två bröder tills jag blev 9 och vi flyttade till barnhem för att sedan bo hos vår pappa. Hon manipulerade mig och mina bröder på olika sätt. Vi fick tex aldrig uttrycka våra egna åsikter, speciellt inte om det gick emot hennes, för då sårade vi henne, och därmed växte jag upp med mycket skuld och skam. Jag ville behaga henne och vara ”lojal”.
Min pappa har alltid varit egocentrisk, självupptagen och oförmögen till att känna empati och förståelse. Han uppfattar inte verkligheten som den är när han känner hot mot sin självbild, och det i sig har gjort att han aldrig har visat mig och mina bröder kärlek, uppskattning, gett bekräftelse. Utan istället alltid kritiserat, avvisat, kränkt, stampat på våran integritet och satt mycket skuld.
Därför så har jag alltid varit väldigt lojal som person, även mot människor som inte förtjänar det, till och med mot människor som skadat mig och sårat mig rejält. Jag blev chockad när jag läste vissa saker ovan… Jag känner tex helt igen mig i det som står: ”Förväxlar kärlek med medlidande och är benägna att älska människor de kan tycka synd om och rädda… blir känslomässig bara jag läste det, för att det har jag gjort så länge utan att ha insett det. Jag har alltid velat ”bära” människor, ta deras problem på mig, när jag tyckt synd.
Jag har gått till en terapeut nu i några månader, och varje gång känner jag mig lite lättad. Hon förstår mig precis… hon sätter liksom fingret på det jag själv inte alltid förstår… och sakta men säkert så lägger jag ihop pusselbitarna, jag lär mig att förstå, för att sedan förändra.
Men jag har svårt att klara en hel dag ibland, jag är väldigt deprimerad då jag inte har någon jag känner att jag kan lita på eller som bara finns där. Jag känner att jag drunknar ibland, och att det inte finns någon där som en vill ta mig upp… ingen ser, ingen hör… Det är bara jag och mina tankar.
Diana jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Jag har också varit medberoende, men är nu det svarta fåret. Min bror har varit det svarta fåret länge och min syster är på väg att bryta sitt medberoende.. Men det känns som att ingen förstår en ibland och det är tungt att inse allt man varit med om till följd av narcissistiska föräldrar.
Jag är 24 år nu och känner för första gången att jag är hoppfull, jag känner mig inte lika rädd längre utan jag känner att jag klarar mig ur det här. Tack för att ni skriver på den här sidan och ger oss alla som känner igen sig och påbörjat processen hopp!
Hei,
Jeg kjenner meg så godt igjen i det som er skrevet her.
Jeg er rebellen og det sorte fåret. Jeg har alltid følt at jeg har stått på utsiden av familien min og søsteren min var gullbarnet. Hun kjenner jeg igjen som den medgjørlige, avhengige og selv narsissistiske datteren.
I dag har jeg ingen kontakt med foreldrene mine, ei heller søsteren min.
Det har vært en sorgprosess over den barndommen jeg aldri fikk og aldri har hatt foreldre som har vært glade i meg og sett meg.
Sorgen over at de har splittet meg og søsteren min igjennom hele livet og at vi i dag står langt fra hverandre i måten vi ser på barndommen vår og foreldrene våre.
Men jeg fant virkelig meg selv etter bruddet med de og i dag har jeg det veldig bra : ).
Jeg har funnet meg selv og tar vare på meg selv og tør å ta plass i verden.
Jeg er så lykkelig over å slippe deres drama, løgner, ondsinnet sladder, aldri bli sett, svelge unna kameler, stygge kommentarer – å føle å bli utnyttet både emosjonelt og økonomisk.
Jeg er fri!
Gode klemmer til alle der ute som deler min skjebne.
Jeg har håpet i hele mitt liv at de skulle forandre seg, men det gjør ikke narsissister/psykopater.
Forlat disse menneskene hvis de kontinuerlig ødelegger deg.
Jag känner också igen mig! Skulle tycka att det vore häftigt om alla vi som är med här träffades och berättade om våra erfarenheter. Jag har hela mitt liv känt mig ensam om detta.
Ja, man känner sig ”ensam om detta” – för man vet ju att andra personer skulle tro att man själv diktat ihop alla otäckheter. Folk tror inte att en förälder/föräldrar kan vara kapabla till så elaka ageranden, och jag har starkt upplevt att man istället själv blir anklagad och misstrodd. Pga att det man berättar helt enkelt låter ”för snurrigt”. Det känns som att leva i en av N skapad galen värld, och när man försöker att ropa på hjälp så förvrids det till att se ut som att man själv drar på sig alla problem. Folk undviker en. De känner ju att det är något konstigt. Så – inte klandrar jag dem. Det är bara så sorgligt att det har varit så svårt att finna stöd. Fortfarande svårt.
Mina partners har använt samma metoder gentemot mig.
Och jag är just nu i en lång efterreaktion på ett omotiverat aggressivt angrepp där jag inte ens kan förstå vad jag har gjort för fel. Där jag blivit utskälld fast jag hjälpt till då jag blivit ombedd. Blivit utskälld och lämnad ensam och gråtande för att jag själv skulle ha ”varit elak ch prestigefylld”. Det går inte sätta ord på händelseförloppet. Men efteråt blir jag liksom sjuk. Kan inte sova. Vill inte äta. Gråter och skriker. Kännar vånda. Hittar ingen utväg. Jag får migrän och tappar lusten till mina egna göromål. Jag ligger tillslut bara i sängen och väntar på att tiden skall gå. Börjar fundera på om livet är värt att leva överhuvudtaget. Jag känner igen det här nu.
Jag kan må väldigt bra i mig själv och känna mig tillfreds o stabil, men så kommer N och slår mig till marken. Slår med att påtala att allt redan på förhand är mitt eget fel. Det tar hårt och djupt. Jag har inga försvar mer än mitt eget förstånd. Men ibland känns det som att man tvivlar. och man upplever sig som en hemsk människa som inte förtjänar bättre. Den självklara effekten av en bestraffning.
Jag känner sån väldig skam över att bli behandlad på det här viset.
Jag känner verkligen igen mig precis. Båda mina föräldrar var/är narcissister. Min far är död sedan en tid och det har givit mig mer utrymme att få tänka själv och att få se mina behov, att han är borta. Men jag har fortfarande min mor att kämpa emot. Hon har blivit än mer självcentrerad sedan hans död. Jag är nog mest den medberoende sorten. De gånger jag sagt ifrån och markerat mina gränser har jag blivit det svarta fåret. Min syster är nog också till viss del narcissist. Hon har sina egna förklaringsmodeller och vill inte se hur vår uppväxt faktiskt var. Hon skyller mycket av sina problem på mig. Mina föräldar skyllde ju alltid på mig.
Jag såg mycket tidigt att mina föräldrar var omogna och betedde sig ologiskt. Jag såg deras rädsla och feghet. Det gjorde dem vansinniga att jag såg. De har lagt mycket energi och uppfinningsrikedom på att straffa mig. Att växa upp med mina föräldrar och även vissa andra släktingar har för mig varit en rävsax. De har alltid varit starkare och steget före i sina sjuka manipulationer av verkligheten.
Pga mina föräldrar förlorade jag under min uppväxt de flesta som betydde något för mig. Jag har varit ganska svårt deprimerad vilket mamma och pappa (och min syster) såg som ytterligare ett tecken på min svaghet och ofullkomlighet. När jag kunde flytta ifrån dem lättade depressionen, men såren är djupa.
Nu befinner jag mig i en situation på jobbet som påminner om min uppväxt. Jag har chefer som är fega och självupptagna och en kollega som är kall (saknar empatisk förmåga) och manipulativ. Hon påminner mycket om min mamma. Jag avskyr denna kvinna. Jag har insett att för att kunna ta plats och sätta gränser på jobbet, så måste jag även sätta ned foten gentemot mamma, igen.
Finns det egentligen något annat sätt att hantera narcissistiska föräldrar än att ta avstånd från dem? Är enda sättet att acceptera att jag inte hade turen att få ”riktiga” föräldrar? De här frågorna brottas jag med.
.
Gud så skönt att få läsa allas berättelser..
Jag har precis brutit med min mamma och pappa efter att jag skilde mig – och det kunde min mamma absolut inte tåla. Hur kunde jag svika henne genom att skilja mig.Nu har jag bestämt mig för att gå vidare i mitt liv och inte lägga ner någon kraft på att försöka vara henne till lags. Pappa är som en tyst mus i hela händelsen, då han får det jätte jobbigt om han tar ställning för mig. Jag har under hela mitt 40 åriga liv försökt att vara henne tillags, och nu har jag upptäckt att det inte är någon ide. Någon skrev här tidigare en fråga om man kan bli vän med en N person eller om det enda alternativet är att bryta? Jag tror att det inte finns möjlighet att hålla kontakt – det blir du själv som får backa och vända ut och in på dig själv. Man måste leva vidare och ta vara på allt kul i livet som faktiskt finns.
Hej!
jag känner igen allt som skrivits här. Jag är adopterad och hamnade hos en N mamma. Hon har förutom mycket, mycket som skrivits här ovan också hela tiden talat om vilket dåligt barn jag är, man inte vet vad jag har för gener, om jag inte sköter mig ska jag skickas tillbaka till barnhemmet osv. Jag är nu i medelåldern och skilde mig för ett par år sedan men det är inte mig det är synd om utan henne. Hon har aldrig heller stöttat några av mina framgångar, utbildning, familj, barn, jobb, vänner eller intresse, tvärtom varit iskall kring det och när jag tagit examina har hon använt sig av jantelagen, tro inte att du är nått…och inte heller närvarit vid några ceremonier. De punkter som står i texten stämmer in på mig till 100% det är skrämmande men också skönt att få sätta ord på det och se att jag inte är ensam. Mamma lever och jag är tyvärr tvungen att ha kontakt med henne, men nu kanske jag kan hantera kontakterna lite annorlunda, hoppas det. Tilläggas kan är att jag flyttat från min hemstad, för att få distans från henne och är inte i hemstaden mer än cirka 4ggr/år. Tack alla för att ni delar med er av era upplevelser, det hjälper mig i min strävan att bli ”hel”. Jag har väl ifs alltid kännt att något varit fel och agerat som det svarta fåret. Fick ofta höra att jag skulle uppföra mig normalt, vilket naturligtvis bara gjorde mig ännu argare. Kram till er alla där ute
Jag känner igen mig mycket i vad nästan alla skriver. Var det svarta fåret med en pappa som jag fick mycket stryk av. Fick aldrig säga nej eller visa vad jag ville. Har och har alltid haft en stark vilja men som jag undertryckte i en massa år.
Ingen av mina föräldrar var känslomässigt närvarande och har i vuxen ålder alltid dragits till människor som inte har empatisk förmåga eller lyssnat och har tid för mig. Kan se att de flesta både män och i vänskapsrelatoner har jag fastnat för människor med detta beteende. Det är som o jag inte SER de andra som skulle vara bra för mig. Har träffat ett par män i mitt liv so var bra men de relationerna förstörde jag.
Har gått i terapi och lärt mig tycker jag, men ändå var min senaste relation dysfunktionell med en man som aldrig hade tid att lyssna utan skyndade på när jag berättade och som det aldrig kändes som om det jag sade föll i god jord. Han var lik min pappa både till utseendet och sättet och jag kände mig alltid spänd i hans sällskap. Varje gång jag sa åt honom att han inte lyssnade, avbröt eller skyndade på eller kom med sina egna tyckande så blev vi ovänner, han bad o ursäkt men gjorde samma sak nästa gång vi träffades. Det fortsatte flera år och jag tog tillbaka honom och när vi inte träffades så längtade jag efter honom.
När vi sen träffades så fick jag samma känsla, spänd och kunde inte vara mig själv och han gjorde mig arg och frustrerad som ingen annan gjort
molly
Jag känner igen mig så väl i mycket.
Jag är 50 år idag och vansinnigt olycklig och väldigt bitter på min mamma. Jag måste alltid stryka henne medhårs och säger jag som jag tycker drar hon upp det i näsan och är sur hur länge som helst. Så mycket som hon bestämt över mig hela min uppväxt både när jag bodde hemma och hade konstiga regler och gjorde miner med både kropp och mun som gjorde mig så rädd. När jag flyttade hemifrån blev det inge bättre då jag liksom bodde hemma ändå fast jag hade rummet lite längre bort. Fick ringa och redovisa vart jag gick osv. Här sitter jag idag, ensam efter några misslyckade samboförhållanden och mår så himla dåligt varje dag.
Hej! Jag undrar om ni kan kan svara mig om dessa N ni pratar om är födda i vädurens tecken? Vore tacksam om många svarade så kan jag kanske få svar på många av mina frågor. Tack och kram och ni är bra starka människor och på väg till att bli ännu bättre eftersom ni ser problemet.
Svar nej.
Edit: Din fråga har nu publicerats här: http://vuxnabarn.nu/forum/viewtopic.php?f=74&t=3910
Hej Eva,
jag har ganska djup kunskap om astrologi och kan säga att det går inte att generalisera så om ett soltecken. Man måste alltid titta på hela kompletta stjärnbilden (måne,venus, mars osv..vilka hus de befinner sig i osv…) för en individ. Och inte ens där kan man se om nån är narcissist. Men man kan läsa ut hur en människa fungerar och varför den gör det.
När det gäller Vädurar så är typiska egenskaper rättframhet, öppenhet, mod, handlingskraft och initiativ-förmåga. Men varje styrka kan ju också vara en svaghet. Man brukar säga att den sämre sidan av Vädurens karaktärsdrag kan bli lite burdus upprikighet (man kan inte anklaga dem för att vara manipulativa, de agerar på direkt impuls istället) en oåtålighet och att de är stå självständiga så de glömmer ta hänsyn eller invänta ”gruppen”..
Men det går inte att säga att det finns fler narcissister i det tecknet för det. Även om en Vädurskaraktär inte är den mest finkänsliga och inkännande så är den i gengäld lojal och rättvisekännande så – nej, stjärntecken är inte tillräckligt för att kunna säga detta.
Hej Alla!
Skönt att hitta folk som har samma bakgrund som en själv. Äntligen få bekräftelse från något håll på att man inte alltid haft fel i precis allt…
Men hur får man kontakt med Er? Jag vill gärna träffa Er.
Intressant också att man nämnde astrologi ovan. Jag vet narcissister av både stjärntecknen vattuman, firre, vädur och tvilling. Så det ligger djupare in i astrologin än så.
Vårt forum finns här: http://vuxnabarn.nu/forum/
Där kan du kommunicera med andra med liknande bakgrund.