Hur hittar man en bra terapeut?

Att växa upp med en narcissistisk förälder ger sår för resten av livet. Det är viktigt att komma ihåg att det går att komma vidare och återerövra sitt liv med professionell hjälp. Men hur hittar man en bra terapeut som kan hjälpa på rätt sätt? har ägnat ett kapitel åt frågan i boken ”Free From Lies – Discovering your true needs” från 2008. Här kommer en fri översättning av den texten:

Jag får ofta frågan om vad jag tycker är den avgörande faktorn för att ska lyckas. Handlar det om att inse sanningen, att våga tala om hur det har varit och sluta idealisera sina föräldrar? Eller om närvaron av ? Jag tycker inte att det handlar om det ena eller det andra, båda är nödvändiga. Utan ett upplyst vittne är det helt enkelt omöjligt att stå ut med sanningen om sin tidiga barndom. Men för mig är inte ett upplyst vittne bara någon som har studerat psykologi eller gått igenom barndomens tidiga upplevelser med en mentor. Enligt mig är ett upplyst vittne någon som har haft modet att konfrontera sin egen historia, och följaktligen tagit makten över sitt liv utan att känna behovet av att kompensera för sina egna svagheter genom att utöva makt över andra människor.

Vuxna behöver hjälp för att kunna hantera sin nuvarande situation och på samma gång behålla en nära kontakt med det medvetna och lidande barn de en gång var. I sällskap med ett empatiskt vittne kan man ta första steget att börja lyssna på det inre barn som man inte vågat lyssna till på så länge.

Kroppen minns allt, men kan inte uttrycka sig i ord. Precis som barnet vi en gång var, barnet som ser allt men som är hjälplöst utan stödet från vuxenvärlden. När känslor från förr kommer upp till ytan följs de alltid åt av rädslan från det sårade barnet som behöver förståelse och stöd från vuxna. Föräldrar som inte riktigt förstår sina barn, därför att de är omedvetna om sin egna tidiga historia, kan ändå ge det rätta stödet. De kan mildra barnets rädsla bara genom att ge skydd och trygghet. Om man pratar med sin egen kropp så kan det kognitiva systemet göra samma sak.

Till skillnad från kroppen så vet den vuxna personens kognitiva system ingenting om händelser som ligger långt bak i tiden. Våra medvetna minnen är fragmentariska och opålitliga. Men det kognitiva systemet har omfattande kunskaper, ett välutvecklat intellekt och en mängd erfarenheter som barnet inte har. Som vuxna är vi inte längre hjälplösa och kan ge det inre barnet (kroppen) skydd genom att lyssna till det, genom att tillåta det att berätta sina historier på det sätt det kan. I ljuset av barnets historier kommer den vuxna personens ofta obegripliga och mystiska rädslor att bli förståeliga. Åtminstone blir de satta i sitt sammanhang och slutar vara lika hotfulla. I sällskap med någon som tar det lilla barnets smärta på allvar är man inte längre ensam med sin historia. Det är här terapeuten kommer in i bilden.

Jag vet hur svårt det kan vara att hitta rätt terapeut, men jag tror att det är möjligt om du vet vad du vill ha och behöver. Jag ska försöka svara på några frågor som kan uppmuntra dig till att bedöma terapeutens attityd. (Jag har valt att kalla terapeuten för hon, men naturligtvis finns det bra terapeuter av båda könen).

Vad behöver jag för att övervinna min rädsla?

– Du behöver en empatisk och ärlig person som kan hjälp dig att ta all den kunskap som har lagrats i din kropp på allvar. En person som redan med framgång har gått igenom samma sak med sig själv, eftersom hon har fått samma hjälp som du behöver.

Hur kan jag hitta en sådan person?

– Genom att ställa en massa frågor.

Det skrämmer mig. Varför är jag rädd för att vara frågvis?

– Som barn blev du förmodligen bestraffad när du ställde frågor, för att det skakade om dina föräldrars maktposition. Kanske blev dina frågor ignorerade eller så fick du lögner till svar. Det var väldigt plågsamt. Nu är du rädd för att det ska hända igen. Och det kan mycket väl hända att du inte blir förstådd eller att dina frågor triggar igång terapeutens rädslor och försvarsmekanismer. Men kom ihåg att du inte längre är ett barn – du kan avbryta terapin och börja leta efter en annan terapeut. Du kan känna igen lögner, förvirrande svar och försvarsmekanismer för vad de är. Du måste ta det du hör på allvar. Om du känner dig illa till mods, förneka inte den känslan och tro inte att du ska kunna ändra terapeutens attityd i framtiden. Det kommer du inte att kunna göra. Hon behöver själv terapi och det är inte ditt jobb eftersom du betalar för att gå hos henne.

Mina misstankar ger mig skuldkänslor. Om jag inte kan känna tillit kommer jag aldrig att upptäcka vad som är bra för mig.

– Dina misstankar har en historia – det har också ditt behov av en speciell förståelse. Dina föräldrar och vårdnadsgivare missbrukade din tillit. Som barn kände du det starkt eftersom din kropp visste sanningen. Du kunde inte utveckla någon tillit. Ta det din kropp säger på allvar. Det du känner är det tysta, missförstådda barnet som börjar hitta sin röst och kräva din uppmärksamhet. Om du känner dig obekväm med en person, lita på dina känslor, tryck inte undan dem: försök komma på vad det är som stör dig. Om du känner riktig förståelse från någon så kommer din kropp genast att slappna av av sig själv, utan att du behöver genomgå några speciella avslappningsövningar. Kanske uppmuntrar terapeuten dig att ställa frågor? Det är ett bra tecken, men lägg noga märke till hennes svar.

Vad riskerar jag genom att ställa frågor från början?

– Ingenting. Du har bara saker att vinna på det. Om svaret är hotfullt, misstänksamt, ofullständigt eller defensivt kan du spara massa pengar genom att avbryta terapin. Men om svaret är tillfredsställande kommer du känna dig uppmuntrad att ställa fler frågor. Och det är precis vad du behöver göra. Du kan skriva ner de frågor som du tycker är särskilt viktiga och ta med dem till nästa möte.

Vad kan jag egentligen fråga om?

– Allt du behöver veta. Glöm aldrig att fråga terapeuten om hennes barndom och egna erfarenheter under utbildningen. Vad tyckte hon om utbildningen och lärarna, vad hjälpte henne och vad var mindre bra? Är hon tillräckligt öppensinnad att se vad som var dåligt, eller försöker hon skydda de personer som sårat henne? Försöker hon tona ner smärtan, kanske låtsas som att hon aldrig blev sårad? Blev hon slagen eller förödmjukad på annat sätt som barn? Vilken betydelse ger hon dessa upplevelser? Är hon verkligen medveten om vilka konsekvenser dessa upplevelser har haft för hennes liv eller förnekar hon dess betydelse? Undviker hon konfrontation med sin egen smärta? Förstår hon hur stor betydelse barndomen har, eller förnekar hon det och fortsätter bete sig som det duktiga barnet? Om så är fallet kommer hon att försöka avleda dig från ditt syfte. Det kan inte alltid vara så lätt för dig att upptäcka eftersom du är beroende av henne för din egen utveckling.

Är det ett bra tecken om hon säger att hon har läst Alice Millers Det självutplånande barnet?

– I sig betyder det ingenting. Fråga henne vad hon kände när hon läste För ditt eget bästa och de andra böckerna och vilka invändningar hon har mot dem. Vad har hjälpt henne personligen och vad har inte hjälpt? En bra terapeut måste hjälpa dig att uppfatta och tillfredsställa dina egna, sedan länge undantryckta, behov. Ditt behov av att få uttrycka dig fritt, att förstå och bli förstådd, att bli respekterad och tagen på allvar, ditt behov av tydligt och kommunikativt utbyte med andra. Om du ger dig in på den vägen och skyddar ditt inre barn så kommer ilskan och hatet successivt att minska och, till slut, sluta plåga dig totalt. Ilska och hat är varningssignaler som talar om att du är på väg att upprepa dina föräldrars vanvård och förminskning av dig. Så fort du hittar en terapeut som kan hjälpa dig att förstå dina riktiga behov och följa dem, kommer du inte längre att behöva dina föräldrar för uppgiften och din ilska kan dö ut, även om det bara är tills någonting annat rör vid det förflutna som lagrats i din kropp. Men de perioderna kommer efterhand att bli kortare och kortare, när kroppen väl har börjat lära sig att reglera sig själv. Om vi kan hitta våra mest grundläggande behov och uppfylla dem så behöver vi inte längre försänka oss i det hjälplösa barnets känslor hela livet, som vissa terapeuter tror och rekommenderar. Men för det behöver vi rätt sorts hjälp.

Är det inte oförskämt att ställa så många frågor?

– Inte alls. Det är din rättighet att fråga efter den information du behöver, och terapeuten måste ha modet, självförtroendet och uppriktigheten att ge dig de rätta svaren. Annars är hon inte rätt terapeut för dig.

Letar jag efter ett ideal som inte finns?

– Jag tycker inte det. I vissa fora kommer du upptäcka att den ärligheten, uppmärksamheten, medkänslan, modet och öppenheten verkligen existerar. Varför ska du inte förvänta dig dessa egenskaper hos din terapeut?

Jag förstår helt och fullt om du inte klarar av att följa dessa rekommendationer om du är i ett tillstånd av smärta. Men det kanske kan stärka ditt beslut, särskilt om du stöter på terapeuter som spelar den stora upptäckaren men som blir irriterade, stötta eller till och med aggressiva när någon ifrågasätter dem. Om du behandlas så som barn kommer du genast att känna dig hotad och modfälld. Om det händer, fråga efter ett nytt förklarande möte.

Lycka till!

Alice Miller (1923-2010)

Alice Miller (1923-2010)

© Översättning av Alinea 4 apr 2011
Du får kopiera denna text och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.

Liknande artiklar