Den längsta resan i mitt liv, eller vad vi kan förvänta oss av psykoterapi

Översättning av ”The longest journey, or What can we expect from psychotherapy?” av . Från boken ”Free From Lies – Discovering your true needs”, 2008. Fritt översatt och något kortat:

Den längsta resan i mitt liv var den för att hitta mitt riktiga jag. Jag vet inte om jag är ett undantag i det hänseendet, eller om det finns andra människor som upplevt samma sak. Det är i alla fall verkligen ingen universell upplevelse, lyckligtvis finns det människor som redan från födseln accepterades av sina föräldrar för vilka de var och fick sina känslor och behov tillgodosedda.  Redan från start fick de obegränsad tillgång till sina känslor och behov. De behövde inte förneka dem, inte heller behövde de ge sig ut på en lång resa för att försöka spåra något som nekades dem när de behövde det som mest.

Min erfarenhet var annorlunda. Det har tagit mig nästan hela mitt liv att tillåta mig själv att vara den jag är och att lyssna till vad mitt inre jag säger mig, mer och mer direkt, utan att vänta på tillåtelse från andra eller hoppas på gillande från personer som symboliserar mina föräldrar.
Jag får ofta frågan om vad jag anser är framgångsrik terapi. Jag har indirekt besvarat frågan i mina böcker, men efter den här korta introduktionen kanske jag kan sammanfatta det enklare. Framgångsrik terapi ska korta den långa resan. Den bör frigöra oss från våra inlärda anpassningsstrategier och lära oss att lita på våra egna känslor, något som våra föräldrar har gjort det svårt, för att inte säga omöjligt, att klara av. Många människor vågar inte ta första steget ut på den här färden, eftersom det varit förbjudet redan från början och därmed förknippat med stor rädsla.

Det stora utbudet av självhjälpsböcker om icke-våldsam kommunikation är tveklöst till nytta om de blir lästa av människor som växt upp tillsammans med vuxna som var goda förebilder för hur man är ett med sig själv. Men i ett senare stadium så vet inte barn som utsatts för stora skador på hela sin identitet vad de känner eller vad de verkligen behöver. De måste hitta det i terapi och hela tiden använda det de har lärt sig i terapin i nya sammanhang, för att få säkerheten att känna att de inte misstar sig. Som barn till känslomässigt omogna eller förvirrade föräldrar tvingades de att tro att deras känslor och behov var felaktiga. Och de tror att om deras känslor hade varit rätt, så hade deras föräldrar inte vägrat att kommunicera med dem.

Det är min övertygelse att terapi inte kan uppfylla den önskan som många bär inom sig att den ska kunna lösa alla smärtsamma problem som de har stött på i livet. Det är omöjligt eftersom vi hela tiden stöter på nya problem som kan väcka de minnen som lagrats i våra kroppar. Men terapi ska öppna kontakten till våra känslor: det sårade barnet måste få tillåtelse att tala och det vuxna jaget måste försöka förstå och lyssna till vad barnet försöker säga. Om terapeuten är ett genuint ”upplyst vittne” så kommer klienten lära sig att erkänna sina känslor, att förstå deras intensitet, och kan omvandla dem till medvetna känslor som lämnar nya spår i minnet. Självklar så behöver klienten, precis som vem som helst, vänner att dela oro, tankar och problem med. Men kommunikationen med terapeuten kommer att ta en mognare skepnad, fri från alla former av utnyttjande, eftersom båda sidor har sett igenom den utnyttjande situationen från barndomen.

Den känslomässiga förståelsen av det barn jag en gång var ger mig också en klarare uppfattning om det barnets biografi. Följaktligen ger det mig en annan tillgång till mig själv. Det ger mig också styrka att hantera problem som dyker upp i nuet, mer rationellt och effektivt än tidigare. Vi kan knappast räkna med att slippa möta smärta och jobbiga upplevelser i våra fortsatta liv. Det är något som bara händer i sagor. Men om jag inte längre är ett mysterium för mig själv så kan jag reagera medvetet och jag kan ge mina känslor det utrymme de behöver för att utvecklas. Och när jag lärt mig förstå dem så kommer de inte att kännas så skrämmande längre. Det här sätter saker i rörelse och ger oss en resurs som vi kan utnyttja om depressioner eller fysiska symptom kommer tillbaka. Vi vet att dessa psykiska och fysiska tillstånd är budskap om någonting, kanske att de försöker föra en undertryckt känsla till ytan. Och då kan vi försöka erkänna den känslan.

Resan till oss själva är livslång och den kommer inte att ta slut när vi slutar gå i terapi. Men framgångsrik terapi ska hjälpa oss att upptäcka och varsebli våra egna äkta känslor och lära oss att tillfredsställa dem. Det är precis vad människor som skadats i den tidiga barndomen aldrig fått möjlighet till. Så även efter att terapin är avslutad ligger fokus på att tillfredsställa känslor, känslor som nu kommer till uttryck mycket starkare och klarare än tidigare. Tillfredsställandet av dessa känslor kan då ske i samklang med personen som bär dem, utan att någon annan kommer till skada.

Vi kommer kanske aldrig att kunna utplåna alla spår efter våldsamma eller kränkande föräldrar. Men efter att spåren har uppfattats för vad de verkligen är, så kan de användas konstruktivt, aktivt och kreativt istället för att vara en källa till passivt och självdestruktivt lidande. Till exempel så kan människor som bara kunde överleva sin barndom genom att tjäna föräldrarna, även som vuxna välja att fortsätta avstå från sina behov, precis som de gjorde när de var barn. Men de kan hitta vägar att använda sina kunskaper från barndomen och hjälpa andra utan att göra avkall på sina egna behov. Till exempel: de kanske blir psykoterapeuter för att tillfredsställa sin egen nyfikenhet. Om de gör det så utövar de inte yrket för att visa sin makt över sig själva. Om de medvetet har återupplevt barndomens vanmakt så behöver de inte längre sådana bevis.

Dessa människor kan sedan bli ””, och hjälpa sina klienter genom att ta deras parti. Det här behöver ske på en plats där det inte finns någon moralisk press, en plats där klienten (ofta för första gången i livet) får uppleva hur det är att vara medveten om det egna jaget. Terapeuten kommer att kunna utforma en sådan plats till klientens förfogande, om han eller hon har gått igenom samma upplevelse. Tiden är inne att kasta moralens och psykologutbildningens kryckor (förlåtande, positivt tänkande, med mer). De har nu blivit överflödiga eftersom den här sortens terapeuter vet att både de själva och klienterna har friska ben de kan stå på. När de väl är redo att se sin barndom i ansiktet så kommer de aldrig mer att behöva dessa kryckor.

Inre skönhet

Inre skönhet

© Översättning av Alinea oktober 2011
Du får kopiera denna översättning och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.

Liknande artiklar