Funderingar kring motståndet till diagnosen komplex PTSD

Jag menar att det finns ett motstånd mot diagnosen (komplex) i Sverige idag. Om man tex läser olika texter på det här forumet så kan man urskilja ett sådant mönster. Jag tror att det kan finnas många anledningar till ett sådant motstånd. T. ex:

I ett system finns alltid inbyggt en viss tröghet, ett motstånd mot förändring.

Diagnosen PTSD och speciellt PTSD komplex utmanar våra djupaste rädslor: att de vi är beroende av kan skada och överge oss.

Stark rädsla kan bidra till förakt för svaghet. Det i sin tur kan leda till skuld och skambeläggning av ”offer” och en ovilja att använda som tvingar oss att se sammanhang och urskilja en ”förövare”.

PTSD komplex synliggör våld. Inom sjukvården finns idag en otillräcklig beredskap att ge stöd till människor som varit utsatta för våld.

Människor som arbetar inom vården har heller inte nog med kunskap om trauma och anknytning, varken teoretiskt eller praktiskt. Kan man behandla fotledsfarkturer så vill man ju gärna att folk kommer med brutna fötter, eller hur? Utbildning och behandling utgår inte alltid från människors verkliga behov: otillfredsställelse för alla berörda!

PTSD passar dåligt ihop med hur sjukvården är uppbyggd idag. Vår sjukvård har en hierarkisk struktur med läkaren överst. Vid behandling av PTSD behövs en horisontell struktur med ett väl sammansatt team som bas och den utsatta människan i centrum som experten och den som har tolkningsföreträde till sitt eget liv och sin egen historia.

Läkemedelsindustrin – har kanske mer att säga till om än vi vill veta? Vid PTSD behövs olika sorters hjälp och framför allt hjälp av andra människor.

En relativt stor andel av Sveriges befolkning har någon grad och form av PTSD – inkl dem som arbetar inom vården, beslutar om och utformar vården osv. Vad gör det med vår individuella resp kollektiva självbild att se det?

Vi har idag inte resurser att ge hjälp till alla med PTSD. Tror vi, å så blir vi rädda pga det. ”Livbåten är full.” Vi har dålig tillit till att människor själva har resurser och kan ta ansvar om de får tillräckligt av stöd och bekräftelse.

Det kan finnas en rädsla att behandlingskostnaderna skulle rusa iväg om fler fick PTSD-diagnoser.

Forskning inom det här området är eftersatt i Sverige. Det bidrar till ”onda cirklar”: låg status inom forskning, låg status inom behandling, låg status för utsatta människor, låg trovärdighet när man söker hjälp, skuld och skambeläggning av offer, retraumatisering, hopplöshet, låg status inom forskning osv osv.

PTSD komplex sätter focus på mängder av samhällsproblem. Det är smärtsamt, krävande och uppfordrande att se! Vem orkar? Vems ansvar?

PTSD (komplex) väcker de stora livsfrågorna och det kan vara både känsligt och skrämmande. Som Povel Ramel sa i en av sina visor: ”Inte jag, inte jag! Jag ska med 5-tåget!”

© Ramitzae 2012-06-18 ~ uppdaterat 2012-07-02
Du får kopiera denna text och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.

Liknande artiklar