Jag menar att det finns ett motstånd mot diagnosen PTSD (komplex) i Sverige idag. Om man tex läser olika texter på det här forumet så kan man urskilja ett sådant mönster. Jag tror att det kan finnas många anledningar till ett sådant motstånd. T. ex:
I ett system finns alltid inbyggt en viss tröghet, ett motstånd mot förändring.
Diagnosen PTSD och speciellt PTSD komplex utmanar våra djupaste rädslor: att de vi är beroende av kan skada och överge oss.
Stark rädsla kan bidra till förakt för svaghet. Det i sin tur kan leda till skuld och skambeläggning av ”offer” och en ovilja att använda diagnoser som tvingar oss att se sammanhang och urskilja en ”förövare”.
PTSD komplex synliggör våld. Inom sjukvården finns idag en otillräcklig beredskap att ge stöd till människor som varit utsatta för våld.
Människor som arbetar inom vården har heller inte nog med kunskap om trauma och anknytning, varken teoretiskt eller praktiskt. Kan man behandla fotledsfarkturer så vill man ju gärna att folk kommer med brutna fötter, eller hur? Utbildning och behandling utgår inte alltid från människors verkliga behov: otillfredsställelse för alla berörda!
PTSD passar dåligt ihop med hur sjukvården är uppbyggd idag. Vår sjukvård har en hierarkisk struktur med läkaren överst. Vid behandling av PTSD behövs en horisontell struktur med ett väl sammansatt team som bas och den utsatta människan i centrum som experten och den som har tolkningsföreträde till sitt eget liv och sin egen historia.
Läkemedelsindustrin – har kanske mer att säga till om än vi vill veta? Vid PTSD behövs olika sorters hjälp och framför allt hjälp av andra människor.
En relativt stor andel av Sveriges befolkning har någon grad och form av PTSD – inkl dem som arbetar inom vården, beslutar om och utformar vården osv. Vad gör det med vår individuella resp kollektiva självbild att se det?
Vi har idag inte resurser att ge hjälp till alla med PTSD. Tror vi, å så blir vi rädda pga det. ”Livbåten är full.” Vi har dålig tillit till att människor själva har resurser och kan ta ansvar om de får tillräckligt av stöd och bekräftelse.
Det kan finnas en rädsla att behandlingskostnaderna skulle rusa iväg om fler fick PTSD-diagnoser.
Forskning inom det här området är eftersatt i Sverige. Det bidrar till ”onda cirklar”: låg status inom forskning, låg status inom behandling, låg status för utsatta människor, låg trovärdighet när man söker hjälp, skuld och skambeläggning av offer, retraumatisering, hopplöshet, låg status inom forskning osv osv.
PTSD komplex sätter focus på mängder av samhällsproblem. Det är smärtsamt, krävande och uppfordrande att se! Vem orkar? Vems ansvar?
PTSD (komplex) väcker de stora livsfrågorna och det kan vara både känsligt och skrämmande. Som Povel Ramel sa i en av sina visor: ”Inte jag, inte jag! Jag ska med 5-tåget!”
© Ramitzae 2012-06-18 ~ uppdaterat 2012-07-02
Du får kopiera denna text och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.
![Cecilia Nebel har intervjuat personer som haft en relation till en narcissist – ett vuxet barn och en före detta make – samt Sveriges främsta experter inom ämnet […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2016/01/julia-lindemalm-sydsvenskan-36x36.jpg "Artikelserie om narcissism i Sydsvenskan"){kind=small}
![Alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till socialnämnden. Uppmaningen gäller både allmänheten och de myndigheter […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2015/08/hjalpa-barn-som-far-illa-36x36.jpg "Misstanke om att barn far illa"){kind=small}
![Hur hanterar människor svåra händelser som förändrar deras liv? Att mista någon man älskar, förlora jobbet, drabbas av en allvarlig sjukdom, terrorattacker och andra traumatiska händelser, är alla […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2013/10/sov-du-lilla-videung-2-36x36.jpg "Vägen till återhämtning"){kind=small}
![Jag har alltid sett livet som en trappa. Man utvecklas, tar ett steg, kommer längre ifrån det som har varit jobbigt. Nya svårigheter kan vänta efter trappans gång, […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2015/08/Skattkarta-1024x576-36x36.jpg "Livskartan"){kind=small}
![Många vänder sig hit för att hitta svar på frågor gällande att ha barn ihop med en narcissist och hur man som förälder bör agera när den andra […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2012/01/mommie-dearest-36x36.jpg "Barn med en narcissist? Här finns praktiska råd"){kind=small}
Det jag läst om PTSD ligger nära mina upplevelser när jag två år efter skilsmässan insåg sanningen om mitt äktenskap. Nu när min äldste son tagit avstånd från sin mor, och gått i omfattande terapi, så rasade han ner i vad nästan kunde ses som en psykos. Men PTSD ligger mycket närmare hur det verkligen var för honom. Ofta vill psykologer och andra terapeuter handskas med klienten som om de personliga svårigheterna beror på inre brister och tillkortakommanden som klienten behöver ”äga”, ta moget ansvar för själv. Men har man levt med en narcissist blir man skadad djupt in i själen och terapi som inte tar med hela bilden av den verklighet man levt under tror jag inte mycket på.
http://minpojketogsifranmig.blogspot.se/
/Lester
Lester skrev:
”Men har man levt med en narcissist blir man skadad djupt in i själen och terapi som inte tar med hela bilden av den verklighet man levt under tror jag inte mycket på.”
Jag håller med dig, Lester. Ingen människa är en ö och ingen människa är ett ting. Vi är alla levande varelser och vi reagerar på det vi är med om och gör motstånd mot det våld vi utsätts för. Psykisk smärta kan ses som en protest med djupt personlig mening och hör alltid hemma i ett sammanhang.
För mig är det den självklara utgångspunkten
för meningsfull, meningsskapande terapi.
Vänliga hälsningar från Ramitzae
Reflektionerna pekar på de faktum som utgör grunden för de med PTSD
och visar med icke önskvärd tydlighet såsom combatant.blogg.se redovisar
hur samhällets funktioner därmed skapar förrvärrat trauma som om den
faktiska verkligheten med PTSD inte vore nog att utstå ändå.
Poster girl och Öl är billigare än terapi är två dokumentärer som ger inblick
i hur stora svårigheterna är och tenderar bli, även utan myndigheternas
enskilda och eller gemensamma agerande i sak.
Ageranden i lokala ärenden där lokala politikers ageranden ihop
med politiskt tillsatta nämndemän i regionen sätter inte bara ett
ärende utan hela rättssystemet ur spel med till synes korrupta
kopplingar mellan olika funktioner i samhället vilka motverkar
reduktion av traumatiseringen och därmed dramatiskt ökar
risken för inte bara kroniska livslånga besvär utan tyvärr även
svåra ekonomiska följder p.g.a traumats effekter i sig.
I sverige saknas det naturliga, nödvändiga stöd som krigsveteranernas
egen erfarenhet av PTSD och myndigheters agerande i USA kan
bistå med när det gäller de tillkortakommanden man har när det gäller
kommunikation med, förståelse och acceptans av de svårigheter som
är följden av PTSD.
En ökning av medvetenheten ligger möjligen till grund för de avhopp
som rapporterats i media den senaste tiden, även om militären sista
tiden uppdaterat kraven på debriefing och adekvat stöd för de sina,
anställt ett icke oväsentligt antal psykologer?
Möjligen önskar jag att någon i ansvarsposition drabbas?
figur1
Jag vill komma i kontakt med dig Conny!
Gammal post iofs…
Håller med texten samt alla kommentarer. Jag fick, 38 år gammal för ett halvår sedan diagnosen Komplex posttraumatisk stress av en kvinnlig överläkare (Fonander).Äntligen någon som förstod, och det efter ett samtal på 35 minuter. Tidigare har jag själv fått berätta för läkarna att jag lider av PTSS (rätt förkortning?) eftersom ingen nånsin förstått och jag själv fick sätta min diganos. Jag ger efter varit i vårdbehov sedan barnsben, psykvården 0,0 poäng. Så mycket inkomutens och vanvård av oss som redan var vanvårdade.
Jag instämmer med talaren.
Jag har kommit fram till samma slutsats. Nämligen följande: Om alla som har CPTSD skulle erbjudas terapi, tja, kostnaden skulle lätt knäcka statsbudgeten. Det är ekonomiskt fördelaktigt för staten om alla offer istället begår självmord, super ihjäl sig, dör av överdoser, hamnar i fängelse, blir prostituerade, o.s.v. Detta har någon på Socialstyrelsen räknat ut.
jag tror inte på detta, hör andra tala om vad det faktiskt kostar samhället med en person som väljer den kriminella vägen, missbruk osv. att samhället tjänar på vård och omsorg istället. ekonomiskt alltså.
känns ju även logiskt, ju friskare befolkning, desto friskare och mer blomstrande samhälle. hur logiskt som helst, fast någonstans bor ju motståndet, motstånd mot att se varandra som medmänniskor, och faktiskt öppna upp och lyssna, stanna upp en stund och lyssna på varandra. tänk, då skulle vi lära oss nåt. det skulle ske saker, läkande och medkännande. fast de finns, inom vård och omsorg de där eldsjälarna som vill hjälpa om en har tur att finna en, är det bara att tacka och ta emot. de kämpar för de som inte kan och söker nya vägar för de som inte har förmåga att finna sin egen.- älskar den här sidan, här reflekteras det som så många är rädda för att ens beröra på ett naturligt vis.
som barn, hur många kände jag inte som föll, ingen i vuxen världen tog emot, de var de som istället slog. de flesta av dessa jag växte upp med som var i nöd av hjälp lever inte idag. ( asfaltsbarn )
jag lever dock, jag har tur.
jag har diagnos PTSD och absolut är den komplex, CPTSD
och jag hade en psykos för över 20- år sen som jag sökte svar på, fast det tog många år innan jag fick svaret att den kom från min CPTSD jag var överfull helt enkelt, med lidande, och skador, utan några livlinor brakade barriärerna, jag vet hur det är att vara psykotiskt, samt hur man själv får hantera efterdyningarna. då jag inte fick någon hjälp eller stöd någonstans ifrån. min partner blev rädd och lämnade mig och jag stod ensam kvar. jag sökte hjälp av min mor och hennes man, de vände ryggen till och min mor svarade med ilska ( som alltid ) hon hade nog med sig själv, jag var inte välkommen. ja, min mor är ingen sockerärta, tvärtom, hon är ond.
fast det var inte det jag skulle skriva om, utan att jag hoppas på större insikt i vad som verkligen betyder någonting, och vad som verkligen är viktigt i samhället. och att det finns ekonomisk vinning i en frisk befolkning och att det är värt att investera i, absolut.
själv sökte jag inte psykvård när jag var psykotisk och med dyningarna som följer, utan som alltid var det. jag får väl bara hoppas att jag inte vaknar imorgon, då är allt över. ja, jag är destruktiv och har alltid längtat efter dödens knackningar på dörren för befrielse. tänker allt som oftast, jag borde aldrig överlevt min 13-års dag, fast nu när jag ändå lever, vad ska jag göra med det? en sak jag vill göra, och gör, är att tala, jag berättar, även om ingen verkar lyssna, vet jag att de hör. och med var ord som hörs, väcks ett frö till liv. så hoppas jag i vilket fall, ett frö till medkänsla, medmänsklighet och större värme, ökad förståelse, även om en får vara försiktig, och balansera allt på en guldvåg som en säger och ger ut. – varm kram.
Hur får MAN kontakt med nån här på forumet eller någonannanstans som är diagnostiserad med PTSD/C-PTSD?
Vad har ni gjort för att tillfriskna och få mer funktionella liv? Vad jobbar ni med osv?
Kluster B typer arbetande inom Psykiatrin etc som jag pratar med om detta förnekar mycket av det jag säger. Håller dom med så är det för att dom själva har vinning av det.
Jag söker folk med erfarenhet.