Askefisen och råttan

En norsk-svensk om ojämlikhet mellan syskon, orättvisa, litenhet, , , trohet, och revansch. Huvudpersonen är en figur med många namn. Bland annat kallas han askungen, askeladden, askepjäsken, askefisen eller askepåten och i andra sagor kan han (hon) vara en prinsessa istället.

Det var en gång en kung som hade tre söner. De två äldsta var redan ganska välväxta, stora och starka, samt riktiga översittare mot var och en som de trodde sig kunna rå på. Däremot var den yngste ännu helt späd och av milt sinnelag, så han kunde inte försvara sig på de bägge andra.

Som han nu såg, att det alltid var han, som fick lida orätt, blev han skygg, drog sig undan till den stora spisen i köket och satte sig att gräva i askan. Men inte en gång där fick han vara ifred, utan hans bröder sökte rätt på honom, fördärvade hans lek och kallade honom på spe för ”Askefisen”.

Det stod så en rund tid om, och prinsarna växte upp till raska ungsvenner, alla tre. Då lät kungen en dag kalla dem inför sig och sa:

– Jo, ni har nu kommit så till ålders, att det har blivit tid till att tänka på giftermål. Därför ska ni nu dra ut i världen och fresta er lycka. Här får ni varsitt guldäpple som ni ska ge åt den mö, som ni fäster er vid.

Därmed gav han dem varsitt guldäpple. Nu kan man tro att prinsarna blev glada! De skyndade sig ut och förberedde sig för färden så gott de kunde. Men medan de två äldre bröderna fick både sadel, häst och allt annat, som kunde behövas för en friarfärd, fick den lille prinsen varken häst eller sadel, utan måste gå till fots. Över detta blev han mycket bedrövad. Men bröderna bara gäckade med hans sorg och sa, att det gjorde ju det samma, om han for eller stannade kvar. Han kunde ändå aldrig skaffa sig någon fästmö.

Konungasönerna drog nu åt varsitt håll, de bägge äldsta med ett stort följe, ridande på präktiga fålar och inte lite stolta över sin fagra utrustning. De dröjde inte länge, förrän de kom till ett annat rike, och, som man säger, att ridande sven ska ha åkande mö, friade de där till självaste kungens döttrar, vann deras händer, och gav dem guldäpplena som förlovningsgåva. Allt gick således väl för dem.

Men helt annat var det för den stackars Askefisen. Han gick och gick. Ingen såg han, och inget hörde han, och ju längre det led, desto sämre blev han till mods, så aldrig har väl någon varit med om maken till friarresa.

Efter att han färdats både länge och väl, kom han äntligen till en stor, stor skog. Där fanns ingen väg, utan bara en smal gångstig. Inte heller syntes någon gård, så prinsen visste till slut inte vart hans skulle vända sig. Men likväl fortsatte han att vandra framåt, medan allt han hela tiden tänkte på, var hur lyckan kan skifta mellan olika syskon. Hans bröder fick rida på granna fålar och skulle snart förlova sig med rika prinsessor, medan han måste gå till fots, ensam och allena, djupt inne i den villande skogen.

Medan han gick där och tänkte sådana tankar, tog han fram sitt guldäpple och började bolla med det mellan händerna. Plötsligt tappade han äpplet och det åkte i marken, började trilla och stannade inte, utan trillade bara vidare, allt eftersom han sprang efter det. Till slut försvann det in under en stor rishög som låg vid stigen.

Nu kan man tro att prinsen fick bråttom att häva och lyfta undan riset för att hitta sitt äpple. Men ”ofta hittar man annat än det man letar efter” och så gick det även för prinsen, för istället för äpplet fann han en liten dörr, som ledde nedåt i jorden. När han öppnade dörren kom han in i en liten jordstuga. Där var allt fint och vackert, så man kunde aldrig få det bättre, väggarna var bonade med granna väggdukar, takbjälkarna var klädda med vita hängkläden och bänkarna bredda med präktiga dynor. En eld brann i spisen, och bordet stod dukat med både mat och dryck, men ingen människa syntes till. Prinsen gav sig inte tid till att tänka på vare sig mat eller dryck, utan sökte bara efter sitt guldäpple. Men äpplet var borta och förblev borta.

Efter att ha letat överallt utan att hitta det, blev han övermåttan bedrövad och tänkte på allt hån som hans bröder skulle utsätta honom för, när han kom hem utan både brud och guldäpple. Rätt vad det var tittade det då fram den allra fagraste lilla råtta. Hon hoppade upp på bordet och hälsade:

– Välkommen fager ungsven! Varför är du så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!

– Nej, svarade Askefisen, jag är varken hungrig eller törstig. Jag har annat att tänka på.

– Vad har du då för något att tänka på? frågade den lilla råttan.

– Jo, sa prinsen, min far gav mig ett guldäpple och bad mig fara ut i världen och fria. Nu har jag tappat mitt äpple, och någon brud har jag inte heller fått, så jag får stå där med skammen, när jag kommer hem till mina bröder.

– Aha, sa råttan, var det inget värre än så, så ska vi nog kunna komma på någon råd. Om du vill förlova dig med mig, så ska jag hjälpa dig.

Ja, hur nu prinsen tänkte, så samtyckte han till att göra råttan till sin fästmö. Straxt sprang hon iväg och kom efter en stund tillbaka med guldäpplet i munnen. Nu blev Askefisen så glad, att han tyckte sig ha övervunnit all sin sorg. Han slog sig därför ner vid bordet och åt och drack av hjärtans lust, medan den lilla råttan hela tiden sprang och passade upp på honom, så aldrig tidigare hade han haft det bättre.

Men när det blev sent och kvällen kom, hade råttan ställt i ordning en bädd av mjuka sidenbolstrar. Där la han sig för att vila och sov väl så gott, och mådde så gott, att han tyckte sig aldrig haft det hälften så bra, när han var hemma hos sin far i den stora kungsgården.

På morgonen, när gryningen kom, skulle Askefisen vända hem igen. Så han tog avsked av den lilla råttan, tackade så gott för mat och husrum och lovade att han aldrig skulle glömma sin tro emot henne. Därefter började han vandra stigen fram och kom till landsvägen just som hans bägge bröder red förbi. Men prinsarna var så stora i sinnet, att de låtsades som att de inte såg honom.

När alla tre bröderna kommit hem, lät konungen kalla dem inför sig och frågade hur deras färd hade varit. Då kan man tro, att de båda äldsta prinsarna tog stora ord i sina munnar och att de aldrig kunde nog prisa sina fästmörs fägring och rikedom.

– Nå, än du då, Askefis! sa kungen. Hur har det gått för dig? Har du fått någon käresta?

– Ja, svarade prinsen, nog har jag fått det, men hon är nog inte lika fullkomlig som mina bröders.

Straxt var de bägge äldre prinsarna redo för sitt vanliga gäckeri med sin lillebror:
– Jo, sa dom, har man hört på maken?! Askefisen har fått sig en fästmö! Hon måste väl vara därefter, när hon valt en sådan askmalare till brudgum.

Prinsen svarade ingenting på det, för han visste nog hur det stod till, utan han drog sig undan från de andra och satte sig för sig själv på kanten av den öppna spisen. Där satt han och tänkte att han aldrig kommer att få höra något annat än gäckeri av sina bröder, och han satt där och önskade att lyckan en enda gång kunde stå honom bi, honom också, fast han var en betydelselös, liten och utstött person.

Så gick en tid, under vilken hela kungsgården inte talade om något annat än de båda äldsta prinsarna och deras förnäma fästmör. Men ingen spillde ord på Askefisen, eller brydde sig om vad för käresta han hade fått.

En dag lät konungen åter kalla alla sina tre söner inför dig. Prinsarna gick dit, ställde sig inför sin fars tron och frågade vad han hade att befalla.

– Jo, sa kungen, jag har hört att man både vitt och brett berättar om era fästmörs skönhet och rikedom. Nu skulle jag gärna vilja veta om de också är flinka i nyporna. Far därför bort och hämta mig varsin kaka som era kärestor har bakat, så att jag kan bedöma deras hantverk!

Detta var de båda äldre bröderna helt tillfreds med och de utrustade sig genast med vapen och följe och präktig utrustning för att hälsa på sina fästmör. Askefisen hade varken sadel eller häst, som vanligt, utan måste gå till fots, men fick ändå vara glad, eftersom ha nu slapp ifrån sina bröders ideliga skämt och speord.

Vi låter nu de bägge äldre bröderna fara åt sitt håll och följer istället med den lille prinsen, där har går allena i skogen: Han gick, och han gick, och aldrig hade han längtat så till någonting, som han nu längtade till den lilla råttan. Men allteftersom tiden gick, började han tänka på hur omöjligt det vore för henne att baka någon kaka, så som kungen hade befallt. Av dessa tankar blev han över måttan bekymrad, för han tänkte på all den spott och spe han skulle få utstå när hans bröder kom hem med präktiga bakekakor, medan han själv inte hade någon. Han funderade över om det ens var mödan värt att gå hela vägen, eller om han skulle vända hem igen, men slutligen kom han fram i alla fall.

När han kom in i den lilla jordstugan sprang råttan honom till mötes, hälsade honom med stor kärlek och sa:

– Välkommen, allrakäraste! Varför är du så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricks, så drick!
Vill du sitta, så sitt!

– Nej, svarade Askefisen, jag vill varken äta eller dricka. Jag har värre saker att sörja för.

– Vad har du då för sorg? frågade den lilla råttan.

– Jo, sa prinsen, jag måste vara ledsen och inte glad för min far har befallt mig att fara bort och hämta en kaka, som min käresta har bakat, men nu får jag stå där med skammen, när jag träffar mina bröder.

– Aha, sa råttan, var det inget annat än det? Vill du vara mig trogen, så ska jag hjälpa dig?

Ja, prinsen lovade att han aldrig skulle svika henne. Straxt sprang hon iväg, upp på en jordfast sten, och ropade:

– Kom hit, alla mina små råttor! Var och en med ett mjölkorn i munnen!

Knappt hade hon sagt det, förrän där kom en sån otalig hop råttor, att det vimlade av dem, vart man än såg. Varje råtta hade ett litet mjölkorn i munnen, och dessa la den lilla råttan i det allra nättaste lilla baktråg. Sedan gjordes det upp eld under en liten flat häll, varpå prinsens lilla käresta satte igång att knåda, kavla, pigga och grädda och gav sig ingen rast, förrän hon hade bakat en kaka som var så makalöst fin och så snövit, att aldrig hade någon sett sådant bakebröd förr.

Nu blev Askefisen glad, tackade den lilla råttan det bästa han kunde, och tyckte sig ha övervunnit all sin sorg. Han slog sig till ro, satte sig vid bordet och åt och drack av hjärtans lust, och kring honom sprang hans käresta, så beställsamt och passade upp på honom. När det blev sent och kvällen kom hade hon bäddat en säng med fagra silkesbolstrar. Där lade han sig att vila och sov så gott, så han tyckte sig aldrig haft det bättre i all sin tid.

Nästa morgon, när stjärnorna hade slocknat för dagsljuset, skulle Askefisen vända hem igen. Han tog farväl av den lilla råttan, tackade henne för gott härbärge och lovade att han aldrig skulle glömma henne. Därefter började han vandra stigen fram och kom till landsvägen, rätt som hans bägge bröder red där i all sin grannlåt. Men prinsarna var så högfärdiga av sig, att de låtsades som att de inte såg honom.

När alla tre bröder kommit hem, lät kungen, deras far, kalla dem inför sig och frågade hur deras resa hade avlupit. Som svar på det tog de båda äldre prinsarna fram var sin kaka, som deras fästmör hade bakat, och bröden var både vita och fina, så ingen skulle väl kunna ha något att anmärka på dem.

– Och du då, Askefis? sa kungen. Hur har det gått för dig? Har du något bakebröd att visa från din käresta?

– Ja, svarade prinsen, det har jag, fast hon annars nog inte kan vara lika fullkomlig i allt som mina bröders.

Genast var de bägge äldre bröderna åter redo för sitt gäckeri och sa:
– Jo, har man någonsin hört? Askefisens fästmö har också bakat bröd! Det lär väl vara därefter också, eftersom de båda är som de är!

Men prinsen lät sig inte bekomma, utan tog fram brödet som han hade fått av den lilla råttan. Nu ska man tro att både de äldre prinsarna, kungen och alla andra som var närvarande, gjorde stora ögon, för brödet var så makalöst fint och snövitt, att aldrig hade någon varken sett eller hört talas om ett sådant bröd.

Kungen utdömde att Askefisens käresta hade bakat det grannaste brödet, så där fick de båda äldsta prinsarna stå med skammen för sina stora ord. Men de tröstade sig så gott de kunde med att, även om Askefisens fästmö var bra på att baka, så var hon i alla fall sämre än deras fästmör på allt annat.

Prinsessan och Askeladden av Carl Larsson

Prinsessan och Askeladden av Carl Larsson

Fortsättning på nästa sida!

© Bearbetning av SvartaKatten feb 2012
Du får kopiera denna text och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.

Liknande artiklar

Sidor: 1 2