Skada och gottgörelse – narcissism och ursäkter

Att komma med förklaringar

Ett närliggande substitut för att be om ursäkt är att förklara. Om inte lyssnaren är särskilt känslig, kan en förklaring låta anmärkningsvärt lik en ursäkt. Faktum är att en relation mellan två människor kan pågå under en ansenlig tid innan den part, som är som mottagare av alla förklaringar, börjar känna av en besvärande brist på äkta ånger hos den andra. Fördelen med förklaringar, för den person som skyddar ett grandiost själv, är att han eller hon genom det undviker både att be om något (förlåtelse) och att erkänna personligt ansvar, vilket ju inkluderar en risk för att exponera den oundvikliga ofullkomligheten. På så sätt upprätthålls illusionen av personlig behovslöshet och skuldfrihet: ”Jag skulle ha besökt dig på sjukhuset, men jag har haft så sjukt mycket att göra,” eller ”Jag måste ha glömt din födelsedag, för den kom alldeles inpå min semester det här året,” eller ”Din hund bara sprang rakt framför min bil och jag kunde inte bromsa fort nog” är den typ av substitut för ursäkter som kan verka betyda ånger, men som faktiskt inte räcker för att uttrycka och reparera känslor.

Ett specialfall av förklaring utan ursäkt är när en person blivit skicklig på att använda sitt psykiska tillstånd som förklaringsmedel och använda det för att rättfärdiga vårdslöst uppförande: ”Jag kanske agerade ut min avundsjuka?” eller ”Jag undrar om jag gjorde sådär för att jag krisar, i och med att det var den här tiden på året min syster gick bort?” eller ”Jag måste ha känt mig undermedvetet fientlig mot dig, eftersom du påminner om min pappa” är den sortens icke-ursäkter som brukar framföras av de psykoanalytiskt sofistikerade när de skyddar sitt grandiosa självkoncept.

Tecken på att en genuin ursäkt inte framförts märks på det känslotillstånd som mottagaren av sådana förklaringar befinner sig i; förklaringar utan ursäkter framkallar antingen smärtsam förvirring, eller förståelse utan någon värme. Eftersom förklararen försvarar sitt agerande mot en intern kritiker som förväntar sig perfektion, slutar det ofta med att mottagaren – eftersom mottagaren är mål för en process kallad projektiv identifikation – känner sig förstummad och kritisk.

Att avleda och dela

Narcissistiskt sårbara människors bredvillighet att att framföra kritik mot andra motsvaras endast av deras motstånd att själva ta till sig av den samma. Ofta verkar de vara mästare i konsten att avleda skuld. Som ett exempel på detta, låt oss föreställa oss den (anm. för ursprungsförfattarna) välbekanta situationen att handleda en narcissistiskt upptagen praktikant i . Om narcissistiska patienter är svåra att behandla – vilket är deras rykte – är narcissistiska adepter än mer svåra att handleda. Förutom i den speciella fas då handledaren idealiseras, är deras reaktion på uppriktig återkoppling angående deras tillkortakommanden och begränsningar inte bara att gå i försvarsställning – vilket är en naturlig mänsklig respons – utan att reagera med en särskild sorts försvar; de försöker dela sin ”dålighet” med handledaren.

När handledaren låtit bli att upprätthålla det grandiosa självet hos en narcissistiskt styrd student, får han eller hon räkna med att betala för det. En respons av modellen ”Jag erkänner att jag gjorde så, men jag tycker att du har del i detta också” är typisk. Och praktikanten har ofta rätt, eller åtminstone finns det ett korn av sanning i responsen, men innehållet i kritiken av handledaren är oftast inte poängen. Responsen kan reduceras till: ”Jag känner mig förödmjukad av att du såg en begränsning hos mig, eftersom jag strävar efter perfektion. Du strävar förmodligen efter perfektion också, eller borde göra det, så jag ska påpeka att du inte har uppnått det, du heller.” Den handledde upprätthåller därmed den felaktiga föreställningen att självtillräcklighet är ett legitimt mål. En narcissistiskt motiverad person verkar inte komma på tanken man kan vara komfortabel med att känna till sin egen ofullkomlighet, och att det är just den insikten handledaren önskar föra vidare till praktikanten.

För flera år sedan arbetade en av oss med en briljant, attraktiv, begåvad och ganska grandios analytiker under utbildning. Hans attityd till handledar-praktikant-situation kan summeras ungefär så här: ”Om du förnekar din del i denna situation saknar du självinsikt och därför är du inte värd att lyssna på. Om du medger din del i den uppkomna situationen kan du och jag ömka oss över dina tillkortakommanden tillsammans, förklara det jag gjort som en naturlig respons på dina misstag, och på så sätt undvika att över huvud taget beröra mina problem.” Vi har under åren mött exempel på narcissistiskt självupptagna analytiker under utbildning, som genom att forma sina erfarenheter av handledningen efter detta mönster, kommit fram till riktigt skarpsinniga omdömen om var och en av deras lärares personliga dynamik, men utan någon observerbar utvidgning av deras egen förståelse av sig själva.

Från dramafilm: Nyckeln till frihet (1994), Frank Darabont & Stephen King

Från dramafilm: Nyckeln till frihet (1994), Frank Darabont & Stephen King

Fri översättning av delar av Narcissistic Pathology of Everyday Life: The Denial of Remorse and Gratitude; Nancy McWilliams, Ph.D. & Stanley Lependorf, Ph.D.

© Översättning SvartaKatten jan 2012
Du får kopiera denna översättning och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.

Share

Liknande artiklar

Sidor: 1 2