”Är min förälder narcissistisk?” Nedanstående text bygger, bland annat, på boken Children of the Self-Absorbed: A Grown-Up’s Guide toGetting over Narcissistic Parents av Nina W. Brown.
Humpe, av John Bauer, ur Bland tomtar och troll 1912
Förväntningar en narcissistisk förälder har på sitt barn
- Att barnet ska acceptera alla de känslor och egenskaper som föräldern projicerar på barnet.
- Att barnet ska acceptera kritik och beskyllningar (skuld och skam).
- Att barnet ska automatisk veta vad föräldern vill eller behöver, och ge det till henne (honom).
- Att barnet ska beundra föräldern, och ge föräldern sin odelade uppmärksamhet.
- Att barnet aldrig ska göra föräldern emot (för det tas som en förolämpning).
- Att barnet ska förstå att han (hon) är underlägsen föräldern, och därför inte ska reagera på nedlåtande kommentarer från föräldern.
- Att barnet ska förstå att föräldern alltid ”vet bäst”
Om din förälder är narcissistisk, är detta ett mönster som har funnits så länge du kan minnas, alltså i hela ditt liv. Det är inte någon tillfällig fas som uppstår för att din förälder är sjuk, eller mår dåligt på annat sätt. Du kan fråga andra människor hur de upplever din förälder. Ser de samma saker som du, eller ser de kanske andra störande egenskaper, som du inte har reagerat på, eftersom du ju är uppvuxen med din förälder? Handlar det bara om att du känner dig kritiserad av din förälder, men inte om något annat? I så fall är det bra om du funderar på om det ligger något i kritiken. Finns det fler som klagar på samma saker? Narcissism handlar inte om att man ”bara kommit i hop sig”.
Nej, sicken liten puttefnasker! ropade trollet, av John Bauer, ur Bland tomtar och troll 1912
Hur mår du (mådde du) när du träffar dina föräldrar?
- Känner du dig nedvärderad på något sätt? Kanske på ett subtilt sätt som är svårt att sätta fingret på? Eller blir du öppet kritiserad?
- Känner du att du är ansvarig för dina föräldrars komfort och välbefinnande, och kräver de detta av dig?
- Känner du att du ska ”stå i givakt” och vara beredd studsa upp att rycka in så fort din förälder behöver något?
- Har du skuldkänslor för att du inte lever upp till dina föräldrars förväntningar: om du inte kan, inte hinner, inte orkar, inte vill?
- Har dina föräldrar stora behov av uppmärksamhet? är det du som lyssnar, tröstar, berömmer… hela tiden? Fiskar din förälder efter komplimanger från dig? Förväntas det att du säga emot (och trösta) om din förälder säger negativa saker om sig själv?
- Känner du dig ignorerad? Känns det ibland (eller ofta) som om du inte fanns?
- När du pratar om dig själv, byter de genast samtalsämne, eller riktar över fokus på sig själva på annat sätt?
- När du träffar dina föräldrar: önskar du att du var någon annanstans?
- Känner du dig ”invaderad”, eller kontrollerad?
- Ska allt göras på din mammas/pappas sätt, och inget annat sätt duger?
- Blir dina åsikter avfärdade? Får du höra kommentarer som ”sådär känner du inte” och ”sådär tycker du inte” och ”det där förstår du inte”?
- Känns det som att du måste hålla med dem om allt de säger? Känner du att du måste ”trippa på tå”?
- Får du alltid sitta och lyssna på när dina föräldrar pratar negativt om andra människor?
Svarar du ja på de flesta punkterna ovan?
Rottrollen, av John Bauer, ur Bland tomtar och troll 1917
Hur känns det efteråt?
- Känner du dig förvirrad och sårad, kränkt eller ledsen?
- är du upprörd, arg eller frustrerad?
- önskar du att dina föräldrar bara ska försvinna, så att du slapp att någonsin träffa dem igen?
- Funderar du ut strategier för hur du ska kunna undvika dem? ”Ursäkter”?
- Känner du dig skyldig? Har du dåligt samvete?
- Tvivlar du på ditt eget omdöme? Undrar du om du missuppfattat saker?
- Fylls du av självhat? Känner du dig värdelös, oduglig eller dum?
- Känner du ett stort behov av att göra något speciellt för dem, bara för dem?
- Gör du det?
Svarar du ja på flera av dessa punkter också är det sannolikt att du har blivit utsatt för emotionell misshandel. Din förälder kan ha ett narcissistisk beteende. Vanligt i dysfunktionella familjer är att man ”trillar tillbaka” in i gamla jobbiga mönster så fort familjen samlas: Blir det bråk, typ Lars Norén-pjäs, nästan varje gång ni ses? Det kan vara precis tvärt om också: Att det är förbjudet att överhuvud taget nämna det som är jobbigt, och att över huvud taget ha några känslor.
En narcissistisk person har ett osunt mönster där följande ingår:
- Stort behov av uppmärksamhet
- Stort behov av andras beundran (eller aktning, fruktan och i extremfall avsky och hat)
- Stort behov av att få känna sig speciell och unik
- Brist på empati
- Gränslöshet: Använder andra människor som en förlängning av sig själv. Tar sig friheter.
- Grandiositet, högfärd
- Ytlighet, ett ytligt känsloliv
- Använder andra människor som objekt eller redskap. Utnyttjar andra.
- Emotionell misshandel av andra
- Skyller på andra i situationer där de borde ta ansvar själva
Du kan ställa enstaka frågor till forummedlemmarna, utan att registrera dig, genom att skicka din fråga per e-post till Boten Arne: 
Det gör så ont!
Att nu både intellektuellt och känslomässigt veta, förstå och inse att min mamma inte är riktigt klok helt enkelt. Gjorde en tidslinje häromdagen, 0 – 40 år, skrev in olika händelser som jag kom ihåg. Där lämnades jag, där fick jag skura hela rummet själv, där fick jag stå och ta kritik från en vuxen utan mammas stöd, osv..det mest hemska av allt var att jag har förträngt så mycket (försvarsmekanism som psyket använder sig utav för att kunna leva vidare), jag kommer helt enkelt inte ihåg. Jag kommer inte ens ihåg att min mamma någonsin har sagt att hon älskar mig, att jag är fin, att jag duger som jag är, att hon är stolt över mig osv..
När jag blev gravid vid 37-års ålder, ville tidigare absolut inte ha barn. Det var det undermedvetna som gjorde sig påmint, då bestämde jag mig för att ta hjälp. Jag sa till min barnmorska att jag är rädd, jag är så rädd att jag ska bli som min mamma, kall, kritisk, utan förmåga att svara på signaler hos mitt barn på barnets villkor. Jag fick fantastisk hjälp, men oj vilken resa!!!! Man kan kalla det det. Då upptäckte jag att jag i 30 års tid varit i min mammas makt/våld/grepp you name it, och att min livskris som startade i 29-års åldern var mitt första försök till att slå mig fri, att skapa mig min egen identitet, att gå min egen väg. Min underbara dotter, påminner mig nästan varje dag, om saker jag trängt bort från min egen barndom, och det gör så ont att veta att jag som litet barn inte på något sätt fick dessa ömhetsbetygelser, dessa svar på signaler osv.. ibland skrämmer det mig att mitt barn väcker sådana känslor men aldrig, aldrig att jag kommer ta ett steg tillbaka från henne, hon väcker mig till liv, mitt eget liv!!
I 40 år har jag levt med pappas besvikelse på mig i mitt eget huvud! Nu är det jag som förstör hans liv för att jag hävdar egna behov i relation till honom. Han orkar därför ej längre ha en relation till mig oc jag är inte längre välkommen till honom. Däremot vill han att mina barn skall vara hos honom. ”för de har ju inte gjort ngt”. När ska skulden ta slut och mitt liv börja?