Myten om Echo och Narcissus

Narki’ssos (grek. Na´rkissos, lat. Narci´ssus), i grekisk mytologi en skön yngling, som förälskade sig i sin egen spegelbild, som han såg i en källa, och tynade bort i otillfredsställd trånad. Efter hans död spirade blomman, med samma namn, upp ur jorden. Ibland uppges att Echo älskat honom.

E’cho (grek. echó, ljud, genljud), en bergsnymf eller oread, som, eftersom hon gynnat Zeus’ förbindelser med nymferna, av Hera (Juno) straffades med förlusten av röstens självständiga bruk, så att hon endast kunde upprepa de sista stavelserna av andras tal. Enligt en annan saga tärdes Echo bort av olycklig kärlek till Narkissos, så att slutligen blott rösten återstod.

Ovi’dius, romersk skald (43 f.kr. – 18 e.kr.). Han var, som ung, statsämbetsman, men övergav den politiska banan för den litterära. Blev år 8 e.kr. förvisad från Rom av kejsar Augustus och tvingad att bosätta sig i den gamla grekiska kolonin Tomis söder om Donaumynningen. Ovidius var en av den augustianska tidens mest produktiva skalder. Han skrev bland annat sagosamlingen ”Metamorphoses” (”Förvandlingarna, originalet på latin), som består av femton berättelser, däribland sagan om Echo och Narkissos, som är den åttonde berättelsen.

Fritt efter Nordisk Familjebok, 1927

John Bauer, ur Bland tomtar och troll, 1915

John Bauer, ur Bland tomtar och troll, 1915

Berättelsen om Echo och Narcissus

Zeus, gudarnas konung, var känd för sina många kärleksaffärer. Ibland brukade den unga vackra nymfen Echo underhålla hans fru, Hera, med långa spännande historier, medan Zeus tog tillfället i akt att förföra bergsnymferna. När Hera upptäckte vad som pågick straffade hon den pratsamma Echo med att ta ifrån henne rösten. De enda ord hon kunde yttra därefter, var ett fånigt upprepande av de sista orden i en mening som någon annan ropat med hög röst.

Echo blev förälskad i en fåfäng yngling, som var son till den blå nymfen Leiriope av Thespia. Flodguden Cephisus hade en gång i tiden fångat Leiriope i sina strömvirvlar, och förfört henne. Narcissus var deras barn.

Oroad för barnets välfärd, gick Leiriope till oraklet Teiresias för att få veta något om sin sons framtid. Leiriope ställde frågan om hennes son, som åldring, en gång skulle på livet få blicka tillbaka? Teiresias svarar ”Ja, blott han icke sig själv får skåda.”

Narcissus var vacker som barn och blev ännu vackrare för varje år som gick. Vid 16 års ålder hade han redan lämnat en mängd brustna hjärtan längs sin väg. Narcissus ville inte ha någonting att göra med förälskelse och kärlek, och avfärdade alla försök till romans.

En dag när Narcissus var ute och jagade hjort, fick Echo syn på den stilige ynglingen och började följa efter honom genom skogen. Hela tiden längtade hon efter att få prata med honom, men den pratsamma Echo kunde ju inte längre påbörja ett samtal. När Narcissus till slut går vilse i skogen ropar han ”Är någon där?” Echo kan äntligen svara ”Någon där?” Narcissus ropar tillbaka ”Kom då!” och Echo ropar tillbaka ”Kom då!”. Narcissus, som tycker att rösten som svarar låter bekant, säger då ”Låt oss mötas här!” Echo blir överlycklig och rusar fram för att krama honom.

Narcissus ryggar tillbaka från nymfen, och avvisar henne högfärdigt med att säga ”Förr vill jag dö än du skall mig äga!” Det enda Echo kan svara är ”Du skall mig äga!” och blir utom sig av skam och gömmer sig i en grotta. Där tynar hon bort i ensam sorg och av brustet hjärta, tills ingenting annat än några förtvinade ben, och rösten finns kvar av henne.

En man som hette Ameinius var en av Narcissus mest hängivna beundrare, och sökte upprepade gånger Narcissus uppmärksamhet. Den inbilska ynglingen svarade honom genom att skicka sin tjänare med ett svärd till Ameinius, och hälsa honom att han skulle bevisa sin beundran. Ameinius tog svärdet och stötte det i sitt hjärta, och tog sitt liv för att demonstrera sin kärlek, men inte förrän han hade bett till gudarna att de skulle straffa Narcissus för hans fåfänga. Bönen löd ”O, att själv han, en gång ska bli förälskad, och aldrig den älskade når!”

Hämndens gudinna, Nemesis (i andra versioner Artemis, jaktens gudinna), hörde bönen, och såg till att Narcissus drabbades av kärleken, men inte den sortens kärlek som någonsin kan bli tillfredsställd. Narcissus kom till en liten klar källa vid Donacon i Thespia, och när han böjde sig ner över källan för att dricka, fick han för första gången se sin egen spegelbild i källans vatten. Han försökte röra den vackra ynglingen, som han såg nere i vattnet, med sina händer, men hur mycket han än försökte, kunde han inte nå honom.

I timme, efter timme satt Narcissus helt fängslad och tittade ner i källan, och till slut förstod han att det var sin egen spegelbild han satt och tittade på. Han blev fullständigt tillintetgjord av insikten, men kunde trots det inte slita sig från spegelbilden. Nu var han själv lika plågad som alla dem som förut varit olyckligt förälskade i honom.

Till slut stod Narcissus inte längre ut med plågan, utan stack en dolk i sitt eget hjärta, medan han ropade ut ett sista adjö till spegelbilden. Där hans blod rann ned på jorden sprang det upp en vit narciss med blodröda kronblad i mitten.

Alternativt slut…

Med en sista blick ner i källan säger Narcissus ”Ack, förgäves höll jag dig kär.” Echo, som stannat kvar hos honom, upprepar orden och Narcissus suckar ”Farväl!”, ”Farväl!” Echo svarar ”Farväl!”, ”Farväl!” Vid källan, där han tynar bort och dör, hittade man aldrig hans kropp, utan i stället fann man blomman leirion, som är saffransgul i sin mitt och har en krans av snövita blomblad.

Leirion var det grekiska namnet för vit lilja, och Narcissus mors namn, Leiriope, betyder liljans ansikte. Narcissus namn kommer naturligtvis från blomman narciss, som vi nuförtiden också kallar pingstlilja, eller påsklilja.

Den grekiska versionen av Echos öde

Echo var en ovanligt vacker och musikalisk nymf med fantastisk sångröst, som excellerade i att spela flera olika instrument. Hon levde djupt inne i skogen och nekade varje försök till kärlek från både gudar och dödliga. Därför drog hon på sig hat och ilska från många, inklusive guden Pan, som hon avvisat. Pan förmådde sina anhängare, herdarna, att döda Echo och slita sönder henne, och sprida delar av henne över hela världen. Gaia, Moder Jord, tog emot delarna av Echo vid sin barm, och därför kunde Echo behålla en del av sin vackra röst, så att hon fortfarande, i denna dag, kan härma varje röst och varje ljud som yttras, eller i alla fall sista stavelsen av det.

Poesi på prosa om Narkissos och källan

När Narkissos dog förändrades källan, där han älskat sin egen spegelbild, från sötvatten, till att vara fylld av salta tårar, och oreaderna kom ut från skogen och grät vid vattnet, och sjöng för källan, för att ge den tröst.

Och när oreaderna såg att källan hade förändrats från sött till salta tårar, lösgjorde de sina långa gröna hår och grät för källans skull, och sa ”Vi undrar inte på att du gråter och sörjer för Narkissos skull, så vacker som han var!”

”Var Narkissos vacker?” sa källan.

”Vem skulle veta det bättre än du?” svarade oreaderna. ”Oss gick han bara förbi, men dig sökte han sig till, och låg vid din sida och såg ner på dig, och nere i din vattenspegel såg han bilden av sin egen skönhet.”

”Men”, svarade källan, ”jag älskade Narkissos för att, så länge han låg vid min sida och såg ner på mig, kunde jag hela tiden se min egen skönhet spegla sig i hans ögon.”

Fritt översatt efter Oscar Wilde, Poems in Prose, the Disciple, 1894

John Bauer, ur Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr, Bland tomtar och troll, 1913

John Bauer, ur Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr, Bland tomtar och troll, 1913

© SvartaKatten 2007
Du får kopiera denna text och använda dem i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.

Liknande artiklar