Begreppet ”ett destruktivt narcissistiskt mönster” definieras som ett mönster av beteenden och attityder som avspeglar narcissistisk personlighetsstörning, men beteendena och attityderna är färre och/eller mindre intensiva. Ändå påverkar dessa beteenden och attityder de människor som har en nära relation till personen, eller som måste interagera med personen på regelbunden basis, på ett mycket negativt sätt. Mönstret av beteenden och attityder är sådant att andra upplever betydande frustration, ilska och känslor av att inte duga eller räcka till. Andra känner sig belagda med skuld och skam, kritiserade, nedvärderade och förnedrade i sina relationer och interaktioner med en person som lider av ”ett destruktivt narcissistiskt mönster”. Destruktiv narcissism är ett helt kluster av beteenden och attityder – inte bara ett eller två obehagliga beteenden eller attityder. Det är genom din reaktion på personen över tid, samt genom verifikation av andra människor som har liknande reaktioner som du har, som du kan börja identifiera någon med ”ett destruktivt narcissistiskt mönster”.
Det destruktiva narcissistiska mönstret kan bestå av flera av följande
Ordet han kan överallt ersättas med ordet hon.
- Vänder varje samtal till att handla om honom själv
- Förväntar sig att du ska uppfylla hans känslomässiga behov
- Ignorerar effekten hans negativa kommentarer har på dig
- Kritiserar dig ständigt, eller läxar upp dig, och tror att han vet vad som är bäst för dig
- Fokusera på att skylla ifrån sig, snarare än att ta ansvar för sitt eget beteende
- Förväntar sig att du stå beredd att rycka in för att uppfylla alla hans behov
- Är alltför engagerad i sina egna hobbies, intressen, eller i sitt missbruk, och ignorerar dina behov
- Har stort behov av uppmärksamhet
- Skryter, surar, klagar, retas på ett olämpligt sätt, är teatralisk, högljudd och stormig
- Kan inte begrunda sina egna misstag. Kan inte hantera kritik och blir arg för slippa ta till sig kritiken
- Blir arg när hans behov inte kan tillgodoses och får vredesutbrott eller skräms
- Har en attityd av ”Allt du kan göra, kan jag göra bättre”
- Psykar och trycker ner dig för att behålla övertaget och verka viktig
- Agerar på en förföriskt sätt, eller är överdrivet charmig
- Är fåfäng och fiskar efter komplimanger. Förväntar sig att du ska beundra honom
- Är inte nöjd om han inte har ”den största” eller ”det bästa”
- Söker status. Spenderar pengar för att imponera på andra
- Glömmer vad du har gjort för honom, men påminner dig ständigt om vad du är skyldig (ska återgälda) honom (för)
- Försummar familjen för att imponera på andra. Har allt, gör allt: Är en fantastisk person på alla sätt i syfte att få beundran
- Hotar att överge dig om du inte går med på vad han vill
- Lyder inte lagen. Anser sig själv stå över lagen. Lagen gäller inte honom
- Förväntar sig inte att bli straffad när han försummat att följa anvisningar, eller inte anpassat sig till gällande riktlinjer
- Ignorerar dina känslor. Säger att du är alltför känslig eller lättstött om du uttrycker dina känslor
- Talar om för dig hur du borde känna eller inte känna
- Kan inte lyssna på dig och kan inte tillåta dig att ha åsikter
- Är mer intresserad av sina egna angelägenheter och intressen än dina
- Är oförmögen att se saker ur någon annans synpunkt än sin egen
- Vill kontrollera vad du gör och säger. Försöker detaljstyra dig
- Försöker att få dig att känna dig dum, hjälplös och oduglig när du gör saker på egen hand
- Har dålig självinsikt och kan inte se hur hans själviska beteende påverkar dig
- Har ytliga känslor och intressen
- Utnyttjar andra med lögner och manipulationer
- Använder känslomässig utpressning för att få vad han vill
- Kan begå fysiska övergrepp (barnmisshandel) eller sexuella övergrepp mot barn
Punkterna ovan gäller alltså inte specifikt narcissistisk personlighetsstörning, utan vad Nina Brown kallar ”the destructive narcissistic pattern”. Många jakande svar betyder alltså inte att din förälder är personlighetsstörd, utan att föräldern uppvisar ett ”destruktivt narcissistiskt mönster”. Detta är inget personlighetstest som kan användas för att sätta diagnos på någon.
Spegel, spegel…
Källa: Children of the Self Absorbed: A Grownup’s Guide to Getting over Narcissistic Parents by Nina Brown
© Översättning SvartaKatten juni 2011
Du får kopiera denna översättning och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.
Tillägg 2012-09-14: Forummedlemmarnas svar på ”Har din förälder ett destruktivt narcissistiskt mönster?”
”Antal” anger antal kryss per påstående i en omröstning på forumet. Om antalet kryss på ett påstående är 59 betyder det alltså att 59 medlemmar håller med om att detta påstående stämmer in på deras förälder.
![Cecilia Nebel har intervjuat personer som haft en relation till en narcissist – ett vuxet barn och en före detta make – samt Sveriges främsta experter inom ämnet […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2016/01/julia-lindemalm-sydsvenskan-36x36.jpg "Artikelserie om narcissism i Sydsvenskan"){kind=small}
![Alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till socialnämnden. Uppmaningen gäller både allmänheten och de myndigheter […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2015/08/hjalpa-barn-som-far-illa-36x36.jpg "Misstanke om att barn far illa"){kind=small}
![Hur hanterar människor svåra händelser som förändrar deras liv? Att mista någon man älskar, förlora jobbet, drabbas av en allvarlig sjukdom, terrorattacker och andra traumatiska händelser, är alla […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2013/10/sov-du-lilla-videung-2-36x36.jpg "Vägen till återhämtning"){kind=small}
![Jag har alltid sett livet som en trappa. Man utvecklas, tar ett steg, kommer längre ifrån det som har varit jobbigt. Nya svårigheter kan vänta efter trappans gång, […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2015/08/Skattkarta-1024x576-36x36.jpg "Livskartan"){kind=small}
![Många vänder sig hit för att hitta svar på frågor gällande att ha barn ihop med en narcissist och hur man som förälder bör agera när den andra […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2012/01/mommie-dearest-36x36.jpg "Barn med en narcissist? Här finns praktiska råd"){kind=small}
Vill bara säga att jag har en man som har alla dessa punkter, jag blir arg och ledsen när jag läser detta, mitt hat till honom bara växer. Jag kan inte ta mig ur denna situation, energin börjar ta slut, grubblar varje dag hur jag ska överleva om vi säljer huset. Jag har inget jobb!
Hur har det gått? jag har nyss skilt mig från en sådan man. och mår illa och känner mig rätt ensam i världen just nu… mvh Hannah
<3.
Anne-Marie!
Min x-make har också alla rätt på det provet. Du måste ta dig därifrån. Har du inte redan hittat till tuvaforum.se så gå in där för att hitta hjälp och stöd.
Kontakta Kriscentrum för kvinnor eller en kvinnojour, du behöver hjälp, den finns att få – ta den!
Min pappa stämmer in på ALLA punkter. Jag sa upp kontakten med honom för lite mer än ett år sedan, han har mailat mig fem gånger sedan dess… Det är och har varit väldigt jobbigt, men värst är att inse att han alltid har varit sån här och aldrig har älskat mig.
På ett sätt är det fruktansvärt att läsa alla andras kommentarer här men på ett sätt är det skönt att veta att det finns andra som har upplevt liknande saker. Ibland känner jag mig lite som en alien.
Jag önskar dig all lycka till Ann-Marie. Ta allt stöd du kan få. Min mamma var i din situation och som uppmuntran kan jag säga att det var först efter skiljsmässan som hon orkade börja söka jobb igen. Pappa hade stått på henne och dränerat henne på energi. Det kan vara liknande för dig.
Louise, om min dotter ändå var som du! Hon har ställt sig på sin pappas sida efter vår skilsmässa och jag är nu helt ensam, förljugen av mitt narcissistiska ex inför min dotter, och hon tror på det han säger. Min dotter sa upp kontakten med MIG och jag har mejlat henne några gånger för att få veta varför, men hon svarar mig aldrig. Det känns som jag befinner mig i ett stort tomrum, och helt orkeslös. Hur kommer det sig att du ser hur din pappa är, men att min dotter inte gör det?
En liten ödmjuk undran, har ni funderat på ert eget beteende. Det är påfallande ofta folk utbryter i ”så är min bror, syster och pappa” mm. Sanningen ligger ofta lite mitt i mellan. Har själv en förälder som uppvisar drag enligt denna lista men å andra sidan är personen genuint snäll och inte allas 100 % enligt listan utan uppvisar bara vissa tendenser. Personen i fråga var väldigt omhuldad som barn och är helt enkelt van att vara lite mycket i centrum. Är lite skeptisk till att självdiagnostisera andra på detta sätt. Sedan finns det självklart många som har klockrent konstiga föräldrar.
Är oförmögen att se saker ur någon annans synpunkt än sin egen, denna punkt är aningen komisk. Svag och normalbegåvade människor lider av detta i största allmänhet. De flesta människor utgår alltid från sig själv och sina egna upplevelser. Många av dessa punkter är tämligen vanliga karaktärsdrag utan att vederbörande är ”konstig”.
Jag tycker inte din undran är särskilt ödmjuk, utan snarare ganska ytlig och dömande. Var glad för att du har en mänsklig förälder som är genuint snäll. Det är inte alla som har (haft). Och låt dem som inte haft samma tur som du få lufta sina upplevelser och tankar. Du kan inte alltid veta hur en annan människa har haft i livet och vad de upplevt genom att jämföra med dig själv och dina egna upplevelser.
Det du tydligen inte förstår, på ett djupare plan, är att genom att upptäcka och fundera över sina föräldrars (och andra signifikanta personers) egenskaper och hur de påverkat en själv så upptäcker man SIG SJÄLV och varför man är som man är, eller varför man reagerar som man gör.
Texten är menad som ett stöd för egna vidare tankar om sin egen situation, person och familj, tillsammans med de andra texterna på den här bloggen. Men visst finns det ytlighet även åt det andra hållet (motsatt håll mot ditt alltså): Att folk slänger ur sig diagnoser bara för att de är förbannade på något, kallar folk ”psykopat” osv.
Vidare så står det ju tydligt där ovan att ”Detta är inget personlighetstest som kan användas för att sätta diagnos på någon”.
Tycker du har missuppfattat vad jag skriver och vänder mig emot. När till ex en person skriver att hennes Mamma och två syskon är på detta sätt så är det extremt osannolikt att det faktiskt är så rent statistiskt. När person efter person pekar ut flera i sin familj som Narcissister så är det lika osannolikt det med. Man kan vara olika känsliga för sådana här saker och personerna i fråga kan ha mer eller mindre av dessa drag. En mer känslig individ än jag hade klassat min egen förälder som Narcissist men jag gör det inte. Jag bara undrar om det inte blir lite väl svart eller vitt ibland.
Varför jag är intresserad av vad som skrivs här är att företaget där jag jobbar drabbats av en sådana här person. Alternativt Psykopat i näringslivet.
Nej, det är väl snarare väldigt sannolikt att många vuxna barn till narcissistiska föräldrar skriver att de känner igen sig – på en blogg som handlar om just vuxna barn till narcissistiska föräldrar? De som inte känner igen sig söker sig oftast inte hit över huvud taget, för det finns inget intresse. Vi har ju inte precis ett representativt urval av befolkningen som kommenterar här.
Däremot så kan inte jag bedöma (med min erfarenhet av vuxna barn) riktigt vad kommentarerna om narcissistiska ex egentligen handlar om. Det är liksom utanför det ämne jag kan. Vi ”sysslar” bara med dem som haft föräldrar som misshandlat dem fysiskt och/eller psykiskt här. Men alla får kommentera. Vi tar bara bort spam.
Det handlar generellt inte om att klassa någon som störd bara för sakens skull, utan det handlar om att få stöd och förståelse för att vi har varit utsatta för misshandel och på så sätt bli stärkt och kunna gå vidare.
Det är svårt för oss att få stöd från dem som inte varit med om liknande, eftersom det verkar vara svårt att förstå för dem som inte upplevt det själva.
Ett väldigt fint och insiktsfullt svar som har gett mig tröst och stöd många gånger. Jag har vuxit upp med narcissistiska föräldrar, tror jag i alla fall. Men det kan jag aldrig riktigt vara säker på. Det kanske är mig det är fel på, det är i alla fall det jag har fått höra under min uppväxt. Nu när jag är vuxen med ångest, depressioner och en total oförmåga att knyta an till andra människor är denna sida en räddare i nöden. Jag hoppas ni fortsätter.
Asta, Mitt ex förtalade också mig och lyckades vända mina två döttrar mot mig. Desto mer jag kämpade emot, desto värre blev det. Jag fick lov att börja fokusera på mig själv och försöka bygga upp mitt liv och så må bra det nu gick. Jag tänkte att den dagen då mina flickor själva upptäcker hur han är, så kommer dom att behöva en trygg mamma som kan stötta dem. Den dagen har kommit nu. Det dröjde sex år. Men sedan orkade han inte upprätthålla fasaden inför flickorna. Tillslut märkte dom själva vad han gick för. Jag tror det viktiga är att aldrig klandra barnen, för dom vet inte vad dom är utsatta för. Det är jobbigt att befinna sig i denna situation, sök terapi-hjälp. Låt barnen hela tiden veta att du finns någonstans där i bakgrunden. Undvik att ge dem dåligt samvete.
Vad skönt det känns att läsa att det finns fler därute som är med om samma sak, för det känns som att det bara är min familj som är drabbad. Det är alldeles nyss jag har insett att min mamma lider av narcissistisk personlighetsstörning, eller destruktivt narcissistiskt mönster. Alla punkter stämmer in – hittade en jättebra sida där det stod klockrent om kännetecken hos narcissisten och även hur vuxna barnen påverkats och drabbas. http://www.narcissism.se
Jag har nu tagit avstånd från min mamma och det är det enda jag kan göra. Det går inte att ha henne nära, för hon ljuger, manipulerar och försöker vända oss syskon mot varandra. Och mot pappa. Jag har länge förstått att min mamma inte är som andras mammor, men hur illa det var har jag insett senaste månaderna då det eskalerat och jag inte gått med på hennes ”villkor”. Villkoren har inneburit att jag inte får ha kontakt med mina släktingar då de ”svikt” henne. Och jag måste välja, annars är jag död för henne har hon sagt. Det måste vara det värsta man kan säga till sitt barn. Men jag måste gå vidare, för min egen skull. Annars kan jag aldrig bli helt lycklig. Jag har försökt att möta henne halvvägs, ge henne chanser att förändas men det går inte. Jag måste förändra mitt förhållningssätt gentemot henne, det är det enda jag kan göra. Jag kan inte hoppas längre, jag har hoppats så mycket. Men hon gör oss för illa, mig och mina syskon. Det bra är inte värt det dåliga.
Styrka till alla er drabbade! Vi är inte ensamma.
Amanda 24 år.
Jag är en pappa som befinner mej i en väldigt liknande situation… min dotter ( 16 år ) och jag har alltid haft en väldigt nära kontakt… Mamman och jag skiljde oss för 11 år sedan, och det har sedan dess varit en enda lång kamp för att hålla henne flytande i vad som för henna varit väldigt omtumlande… min dotter ville dom första två åren inte bo hos mamma för att hon basunerade ut att jag var en dålig pappa, vilket gjorde min dotter väldigt ledsen och förvirrad. Jag kände att jag fick vända ut o in på mej själv för att dottern skulle må bättre, och kunna hitta en trygg punkt i livet. Hon kände att hon saknade sin mamma, men att hon inte orkade med att jag blev så smutskastad. Ska sägas att, hur illa jag än tyckte om mamman, så var jag väldigt noga med att inte låta det påverka dotterns förhållandet till mamma… som hotade med dom inte skulle träffas mer om hon inte ville vara mer där. Jag fick övertyga dottern om att det inte var nån fara, att dom visst skulle träffas snart… att mamma bara var ledsen och upprörd… mycket riktigt så, efter att jag pratade med mamman om det så blev det bättre mellan dom, och dottern kunde börja vara hos mamma igen. Idag så ångrar jag nästan att jag släppte henne dit, för nu så är man inte värd skiten under skorna… ständigt bort prioiterad, och en total vändning… Mamman stämmer in på dom föesta av dom där punkterna… och vad som skrämmer mej mest av allt är att min dotter börjar visa samma tecken… Jag kan snart inte agera som en förälder/pappa, för att hon fått höra att inget slår en mor/dotter relation… men jag är väl inte medre av en förälder än mamman bara för att hon är en tje och jag en man… eller? får panik snart… livrädd att förlora henne… Jag vet att jag har mina brister, men inte vad gäller känslo mässiga och moraliska värderingar… Hjälp!!!
Jag läser med en växande oro, jag är rädd, det gör ont, ont in i själen, om hon bara visste hur mycket hon skadat mig, skadat vår familj och fortfarande gör det, att hon dessutom har skapat en ny ”henne” i vår yngsta syster gör inte saken bättre..eftersom syrran inte fattar, inte ser, vi är ju bara avundsjuka och själviska..det är så svårt att hitta ett sätt att handskas med detta utan att många blir lidande på kuppen..alla är inte redo för att ta steget..hjälp!
Hej Asta och andra drabbade:
Jag tog mig till slut från ett sådant äktenskap. Jag skrev och skrev dagbok för att få en egen bild av vad som hände. Där kunde jag inte få några kommentarer osv. Saken är så att exets mamma är precis likadan. Jag tror att det är ärftligt! Dessutom har nästan alla mina vuxna barn lite av detta. I alla fall är de så manipulerade och har en så färgad bild av mig så jag känner mig utvisad fast jag gick själv. Har ni hört Eva Dahlgrens Eget fönster mot gatan. Den texten hat tröstat mig i alla år. Tips: lev ert eget liv och försök bli lyckliga i det. Nu börjar mina barn komma till sin mamma och jag försöker verkligen att låta bli att prata om deras pappa. Jag lyssnar på barnen och visar också att jag har ett eget liv.
Börjar mer och mer inse att min man lider av detta. Alla punkter går inte in men de flesta. Har varit ’på väg’ ur äktenskapet länge men orkar inte. Han vill inte gå på familjerådgivning, det är ju inte han det är fel på. Är rädd för vad han ska/kan ställa till för mig, mina och våra barn. Hur måste säljas, ekonomin redas upp. Han kommer att sätta så många käppar i hjulet han kan när/om jag lämnar honom. Hur orkar jag ta mig igenom detta?
Samma här. Det är så smärtsamt att vara i det läget 🙁
Jag har stått ut med samma problem pgr av att han och hans familj sänkte mig totalt.Tappa självförtroendet och bara tog hand om barnen och jobbade. Folk varna mig för denna familj men dum och kär. Tillslut börja jag få självsäkerheten tillbaks och visade dom att det finns gränser. Då var jag den sämsta människan på jorden men ingen av dom vågade ta sånt på egen hand utan det skulle vara dom tillsammans. Min sambo och systern är uppväxta med våld och alkoholmissbruk . Mamman begär mycket av dom för vågar ej säga imot mannen då blir det stryk. Dom manipulerar varandra och deras sätt är allrig fel det är andras fel. Sjukt.
Samtliga punkter stämmer in på min mamma. I fyrtio plågade hon mig, sedan klippte jag av och fick lugn och ro. När jag var barn bröt jag armen och min mamma reagerade som alltid med att bli arg och vägrade ta mig till läkare. Jag besvärade ju henne. I stället ville hon testa om det verkligen var så illa som jag påstod och tvingade mig att duka matbordet med den brutna armen. Inte förrän nästa dag togs jag till läkare, efter påtryckningar från min pappa. Så alla ni med en narcissistisk förälder eller partner, spring för livet. Det blir aldrig bättre.
Hejsan jag tänkte skriva här för att lätta mitt hjärta: jag har en n-mamma och har nyligien förstått att jag har en n-syster. Min n-mamma har gjort mig mycket skada men samtidigt är hon väldigt omtänksam och kärleksfull, hon älskar mig väldigt mycket och gör allt för mig. Jag kommer från en dysfunktionell familj, vår far är psykiskt sjuk och brukade terrorisera oss och misshandla mamma under barndomen. När jag var 13 hade de redan separerat men då började mamma misshandla mig psykiskt, hon skrek och kallade mig för namn och jag fick inte ha en egen personlighet. Jag var slödder,skräp och jag var en skit som inte kunde nåt mer än henne, bråken började oftast oprovocerat jag hade höjt rösten åt mamma tyckte hon, jag hade sagt åt henne ”fel saker”, hon kom in i mitt rum och spottade på mig….hon pratade om mig i tredje person framför andra…nu kanske ni tror att jag var nån knarkade tonåring , men nej jag skötte skolan och tog hand om min yngre bror som var småbarn när mamma skulle jobba. Jag städade hemma sedan jag var 11, passade min bror morgon, kvällar, lärde honom läsa och till slut var jag tvungen att skippa bio med skolan för jag skulle sitta barnvakt, vid 18 var jag helt slut..då hade mammma misshandladt mig psykiskt i många år,,,hon tog väl hand om mig och sa att hon älskade mig samtidigt var jag ett ”kretint värdelöst slödder och hon skulle pissa i min mun”..Jag har tvingat hennne att be mig om förlåtelse nu när jag är runt 30 fast hon förstod inte alls vad det handlade om och har förnekat det flera gånger. Det är alltid så när mamma gjort nåt fel hon erkänner aldrig, hon är perfekt och hon spelar alltid offret. När vi var på en begravning till nån som stod min syster nära var mamma centrum i det hela och berättade om sitt lidande dessutom lade hon på resten av sitt liv : pappa som varit hemsk, etc…att min syster var ledsen eller alla andra hade ingen betydelse….vår yngre bror är helt dysfunktionell psykiskt, han fick inte ens sova i sitt eget rum han skulle sova med henne tills han var 16 för hon kände sig ensam…honom har ”format” som hon velat..han har kanske ADHD men hon har aldrig uppmuntrat honom att vara självständig, utan lagade mat till honom tills han var 16 alla skulle typ vara bereonde av henne, till saken hör att min bror också misshandlat både mig och mamma psykiskt men det är att han är väldigt sjuk men när jag tog med honom på resa vid medelhavet för att muntra upp honom kulminerade det med att han hotade att döda mig och var agressiv mot mig för jag höll inte med honom om en fråga, en annan gång när han hade druckit för mycket och varit i bråk på ett diskotek sa jag till honom att det var inte bra att dricka så mycket då hotade han mig på hotellrummet och skrek de hade hört det i receptionen, jag var rädd….hon har många andra bra sidor hon har hjälpt mig stöttat mig och gett mig pengar etc….just nu har jag accepterat hennes problem och vi har en bättre relation framför allt för att vi inte bor ihop och jag har lägenhet i en annan del av stan,,,jag vet att hennes föräldrar aldrig bekräftade henne och hon fick väldigt lite kärlek så jag förstår varför hon blev som hon blev….nu till min syster hon är nära 40 år …hon har under åren fått flera tunga utbrott mot oss i familjen kränkt och kallat oss för namn…nu har hon fått en liten son och när hon blev sjuk och gick igenom en svårt tid bodde hon hos mig och jag hjälpte till med barnpassningen, matlagning allt…det hela slutade med att hon terroriserade mig och kallade mig för namn hemma hos henne så att jag fick fly ut ur lägenheten för att värja mig, inte ens fredligt medlande fick henne att sluta istället blev hon värre,,,,orsaken var att jag hade sagt ifrå när hon behandlade sin son illa…hon skriker ofta på sonen, (ettåring) behandlar honom som han är i vägen, blir förbannan när han är sjuk och spyr då gör han det för att håna henne säger hon…hon har tagit och slängt med honom i hans barnsäng när han var trött och sjuk..då slog han sig i huvet , när han gjorde det sa hon sluta gråta din jävel….allt som sonen gör som stör hennes aktiviteter gör henne förbannad och många gånger badar hon honom inte ens på två veckor…har försökt säga att hon kanske mår dåligt och gå till psykolog men enligt henne mår hon bra….detta är historien om min familj jag känner mig lättad av att få dela detta… Jag är 31 år och har plågats hela mitt liv av familjens problem…till saken kommer att jag lärt mig att leva med dåligt samvete och bli som ett mobbningsoffer som i min naivitet ställer upp till varje pris för familjen och efteråt blir jag psykiskt misshandlad …nu har jag efter min systers terror vaknat upp..jag tänker satsa mer på mig själv och säga nej och dessutom fullfölja mina drömmar som handlar om att flytta utomlands och jobba med ett nytt yrke jag utbildat mig till -tidigare har jag inte vågat satsa fullt på detta för jag är ledsen att lämna min familj-mamma har hjärtproblem och hon tar ännu hand om bror och pappa som tar behandling för sina psykiska störningar…men nu har jag vaknat och jag känner mig så lättad i hjärtat….man kan inte låta andra misshandla en så, min syster lät mig veta att hur jag var och vad jag sa var fel min klädsmak, hur jag lagar mat men hon kan dra åt fanders…..kram från Ann Helen 31 år
Tillägg 2012-09-14: Forummedlemmarnas svar på ”Har din förälder ett destruktivt narcissistiskt mönster?”
Inser efter att ha läst denna lista att min mamma som jag växt upp med efter skilsmässa haft väldiga narcissistiska tendenser. Även jag kan känna igen mig på många punkter. Vad som grämer mig mest är att när jag kollar tillbaka på mina förhållanden (99%) ser jag att alla mina ex visar samma beteende. Kanske dags att söka hjälp och bryta cirkeln innan jag får barn själv.
Mycket bra tänkt Lisa!
Mina styvbarns mamma stämmer mycket väl in på detta. Hon förnekar ett av barnens ADHD-diagnos bland annat. Detta hindrar barnet att få rätt hjälp. Hon förstör de stackars barnen, men myndigheterna tar dem inte där i från. Eftersom att barnen inte vågar berätta för soc och andra myndigheter att dem vill bo hos oss och att dom är rädda för henne. Vi har kämpat för dessa barn i över 4år nu och gör det fortfarande..tyvärr utan resultat. Men vi ger inte upp!
Mina äldre syskon (jag är sladd barn) Har samtliga punkter. Blivit värre och värre med åren liksom mamma. Efter att min pappa gick bort (lärde mig hata honom) Har de verkligen gjort allt för att sätta käpp i mina hjul. Deras störda kontroll och manipulation och aggressiva attityd har lett till att jag överväga att antingen skaffa mig en hemlig identitet eller flytta utomlands för gott. Är 30 idag men behandlas som ett barn, är så trasig inombords att jag inte ser min framtid med en egen familj och vänner. Blivit helt isolerad från allt, en kampanj som pågått så långt jag kan minnas.
”Asta”
Din dotter är antagligen manipulerad av en verbalt framgångsrik man. Enkelt för en pappa att spela på sin dotters känslor och förtala dennes mor. Själv har jag inte talat med min pappa på två år efter att min mor äntligen skilt sig från denna lilla människa. Dock har mina två bröder ”sagt upp” kontakten med mamma. Eller slutat höra av sig. Kan dock tyvärr känna ett hat mot mot min älskade mor. Det var inte så att hon stod upp för en när man blev hånad, utmålad och kränkt som liten. Hon hade ju sitt ”nedtryck” att fokusera på. Ärligt talat så vet jag inte villket sim är värst, den som är märkbart elak eller den som inte gör något. Min mamma hörde knappt av sig när jag var arton och min pappa bad mig fara och flyga åt h*e efter att jag antagligen bara haft en åsikt. Mamma hörde inte av dig eftersom det blev ”jobbigt” då. Hon har nog sig själv att skylla på för en del idag, men det tvivlar jag på att hon gör. Det är synd om henne och det tycker hon också. Så här står han Alena efter att ha vuxit upp med en narcissistisk far som dessutom är högt uppsatt polis, så JA han har alltid rätt och ingen säger eller tycker ju emot honom såklart. Förutom när han la deras skilsmässa på mig. Då ringer hans chef till mig och undrar hur instabil han blivit…
Min mamma var enligt vad jag läst och förstått narcissist. Min äldsta bror var favoriten och jag syndabocken. Föraktfulla blickar, orättvisa beskyllningar, satte igång gräl och när jag reagerade hette det att det var jag som bråkade. När jag gjorde något bra skulle någon annan ha äran för det. Om någon sa något om mig som inte stämde var det alltid den personen hon trodde på. Hon fick också min bror på sin sida eftersom hon var en helt annan persons i hans ögon. Han hade ju inte blivit behandlad så. För henne var jag jag alltid boven i alla sammanhang, trots att det i verkligheten inte var så.
Om man har ett vuxet narcissistiskt barn. Vad gör man då?
Tack för en bra sida. För mig lättar smärtan betydligt av att läsa. Båda mina föräldrar är klockrena narcissister. Ändå måste jag förnya den insikten om och om igen. De har, tyvärr, varit väldigt framgångsrika på de flesta områden. Att vi barn och alltid varit urusla har omgivningen ofta ställt upp på för att få sola sig i deras glans. Pengar och framgång imponerar och även, icke narcissister, understödjer destruktiviteten genom att skratta med, klaga, trösta och spela med i narcissistens ynkliga spel.
En stor smärta för mig är att vuxna ”friska” människor har ställt upp på att prata illa om barnen. Att se hur delar av den ”friska” befolkningen blundar för sådant som borde vara tydliga tydliga signaler. På ett plan är det obegripligt samtidigt, tänker jag, att det är kanske allas vår beundran av framgång som gör att vi ibland jamsar med utan tanke på konsekvenserna.
Ordet ”narsisist”, beskrivningen av dess innebörd och berättelser av andra som utsatts ger en skuldlättnad. En stund i taget. Om det någonsin går att slippa skulden, vet jag inte. De små stunderna av klarhet ger åtminstone en andningspaus som är guld värd.
Tack till alla som orkar sätta ord på det ni bär inom er.