En narcissistisk föräldrastil

Kategori: Narcissism

Hade dina föräldrar den föräldrastil som är typisk för en narcissistisk familj? Känner du igen dig i följande?

• Jag fick inte ha känslor som skulle kunna göra mina föräldrar upprörda
• Som barn var jag tvungen att uppfylla mina föräldrars känslomässiga behov
• Jag lärde mig tidigt att mina behov inte hade något värde, så jag slutade att försöka få dem uppfyllda
• Jag kände att jag var tvungen att agera på ett sätt som tilltalade mina föräldrar för att undvika att bli övergiven
• Vår familj skulle se ut som en bra familj inför utomstående, så jag var tvungen att hålla inne med familjens hemligheter
• Ibland kunde mina föräldrars behov av att se bra ut inför andra hjälpa mig få lite positiv uppmärksamhet från dem
• Jag förväntades kunna läsa av mina föräldrars tankar och ge dem vad de ville ha utan att de frågade
• Om jag försökte att sätta gränser överskreds de av föräldrarna
• Jag fick inte begå misstag eller ändrar mig (ändra uppfattning)
• Ju mindre emotionellt stöd jag fick av mina föräldrar, desto räddare blev jag för att förlora stödet
• Jag lärde mig att vara super(över)ansvarig för att tillfredsställa mina föräldrar
• Regeln i min familj var att föräldrarna fick göra själviska saker, eftersom det var ”deras rätt”
• Jag har haft livslånga problem att skaffa och upprätthålla nära relationer
• I relationer oroar jag mig för att den andra personen få reda på hur defekt jag är
• Jag har ett överväldigande behov av extern (från andra) validering
• Jag lärde mig tidigt att prestera bra för att min familj skulle bli stolt – ELLER – Även om jag gjorde bra ifrån i skolan ignorerade mina föräldrar mina prestationer
• Jag blev splittrad i mina försök att lista ut vad mina föräldrar egentligen ville ha från mig
• Det var farligt för mig att erkänna och uttrycka min egen kraft/styrka som barn
• Jag hade inget egenvärde annat än genom vad jag kunde göra för min förälder
• Mina föräldrar blev sårade eller arga när jag kritiserade dem, så jag lärde mig att inte göra det
• Jag var tvungen att ge upp min egen självkänsla för att överleva i min familj

Ordet föräldrar (pluralis) i alla frågor ovan kan ersättas med ordet förälder (singularis) i det fall dysfunktionen gäller endast din ena förälder.

Illustration av Einar Norelius från ”Bland tomtar och troll”

Källa: The Narcissistic Family: Diagnosis and Treatment. Stephanie Donaldson-Pressman and Robert Pressman

© Översättning SvartaKatten juni 2011
Du får kopiera denna översättning och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.

Uppdatering 2013-11-07:
Medlemmarnas svar på ”Hade dina föräldrar den föräldrastil som är typisk för en narcissistisk familj?”

Statistik ”En narcissistisk föräldrastil” 2013-11-07

Liknande artiklar

• Om vuxna barn till narcissistiska föräldrar (192)
• Om narcissistiska föräldrar (67)
• Den narcissistiska mammans karaktärsdrag (299)

Etiketter: emotionell misshandel, emotionellt våld, fasad, föräldrastil, gränser, gränslöshet, hemligheter, känslomässig försummelse, kritik, nedvärdering, övergiven, prestera, psykisk misshandel, självbild, självkänsla, splittrad, uppfostran, uppmärksamhet, värdelös

30 Comments

1. Svara

   Margareta

   2016-03-02 19:35

   Jag är uppvuxen med en narcissistiskt mamma och har inte förstått detta förrän det senaste året då jag nu går i EMDR-terapi hos en psykoterapeut . Har levt i den ”perfekta” familjen och alltid känt mig utanför, annorlunda och väldigt ensam. Nu vid 55-års ålder ser jag vilken psykisk misshandel jag har varit utsatt för under hela mitt liv, vilken skada syskonrelationen har tagit, har alltid känt mig mindre värd än mina syskon. Idag har vi i stort sett inte någon kontakt och det är så sorgligt, att ens egen mamma medvetet har orsakat detta och kanske t o m har njutit utav det.
   Jag vet nu iallafall varför jag har mått så dåligt i hela mitt liv, social fobi, depressioner, GAD, självmordstankar och att det inte är mig det är något fel på men det är en tuff väg tillbaka.
   Jag kan rekommendera EMDR-terapi, det är en tuff behandling men den har gett mig livet tillbaka.
   Kärlek till er alla som kämpar! 💖

   • Svara

     N

     2017-01-19 18:31

     Jag har en mamma som är narcisist. Även min syster är en. Är helt säker på att det är så för det stämmer in på allt som jag läst. Känner igen mig i allt du beskriver om din familj. Man fick inte säga nåt till nån om hur vår familj hade det. Eller hur jag hade det. Pappa brydde sig inte så mycket. Inte förÄn nu har jag förstått hur allt ligger till. Trott att allt varit mitt fel. Varit förvirrad och tänkt att detta kan inte vara sant. Måste vara lögner. Och vilken befrielse det var när man fattat hur det var. Nu kan jag äntligen känna mig fri! Har gått i terapi i 5 år och fått själv känslan tillbaka något så när bra. Fick även trauma behandling för jag hade PTSD. Jag är skadad och kommer nog för bli lite skadad. Men kämpar på varje dag för att få ett gott liv med vänner och så. Vilken tur att man överlevde detta! För livet ska ju levas,,,,nu.

   • Svara

     Elisabeth

     2019-01-21 9:34

     Tack för vad du skrev. Det är som att läsa om mig själv. Ska precis påbörja EMDR-behandling och är förhoppningsfull. Det är så oerhört skönt att kunna ta del av andras berättelser och förstå att man inte är ensam eller helt knäpp. Stort tack! 🤗

2. Svara

   M

   2016-03-30 10:40

   Hej,
   Att läsa det som skrivs är som att öppna en dörr. Alltid trott att det bara var jag och att det berodde på mig. I bland när jag ser tillbaka kan jag inte tro att det som hänt är sant. Jag har varit tvungen att bryta med familjen för att kunna bli ett jag som är jag. Det svarta fåret har alltid varit jag. På ett mycket groteskt sätt. Vet ni om det finns några forum som är aktivt i gång för Vuxna barn? I vart fall hos mig finns ett stort behov av att få känna igen.
   M

   • Svara

     N

     2017-03-02 13:20

     Det här känner jag igen. Och jag var också det svarta fåret. Jag skulle också vilja att det fanns ett forum för att få ta del av andra som upplevt samma sak som en själv.
     Det skulle vara mycket givande.
     N

3. Svara

   o

   2017-01-02 16:44

   Har börjat märka att min mamma verkar va narissistisk,hon börjar klaga o gnälla på allt man gör. O är liksom vara taskig hela tiden mot mig o om nåt går bra för mig eller om jag ska göra nåt kul då snäser hon till o är riktigt arg på mig..
   Vet inte riktigt vad jag ska göra men hoppas på o få mer tips o råd om det här.

4. Svara

   charlotta

   2017-10-18 19:20

   Jag blir ledsen när jag hör hur alla ni andra som kommenterat här inne har haft det och fortfarande lever med sviterna efter era traumatiska upplevelser.
   Jag kunde själv bocka av nästan samtliga punkter och känner igen mig i allt nästan.
   Kommer från en s.k ”fin” familj där pengar och status är ALLT för mina föräldrar.
   Min pappa kvalar in på samtliga kriterier för att uppfylla diagnosen narcissistisk personlighetsstörning och i den antisociala checkar han av de flesta också tyvärr.
   Min mamma har mycket starka tendenser till Borderline och kan växla i humöret på en sekund. Jag brukar likna henne vid en radiostation som man försöker ställa in; ibland blixtrar det till och så hörs musiken tydligt för att i nästa bara brusa.
   Ungefär så är hon; ena minuten en beklagande figur i offerkofta som uttrycker hur nedbruten och försvagad hon har blivit av min elaka far för att i nästa slå om och bli aggressiv mot mig då jag försiktigt ifrågasätter varför hon inte lämnar gubbskrället.
   Min far har varit egen företagare och väldigt framgångsrik. Min mor som aldrig betalat en räkning och dessutom är väldigt osjälvständig är därför helt beroende av honom.
   Idag är de väldigt ensamma då många deras gamla vänner en efter en försvunnit då det blivit konflikter. Släktingar är också borta då mina föräldrar gjort grova övertramp i deras liv. Jag som är enda barnet har alltid markerat då de kränkt mig och gått över mina gränser.
   Vet faktiskt inte hur många ggr jag brutit kontakten för att sedan hålla mig borta i månader.
   Tyvärr så bor vi en relativt liten stad så efter ett tag då deras ensamhet blivit för olidlig har de på ngt vis lyckats nästla sig in igen.
   Jag har återigen tvingats ta beslutet att klippa banden på obestämd tid då det sista som hände under sommaren blev den slutgiltiga droppen.
   Hela mitt liv har jag varit lojal, den duktiga flickan som försökt parera och stå ut.
   Nu får de sitta i sitt vackra dyra hus och räkna sina pengar som betyder mest av allt för dem för det som egentligen borde ha betytt mest; relationen till sin dotter, enda barnbarn och svåger har de trasat sönder.
   Ibland vet jag inte om jag egentligen mest tycker synd om dem då de lever i en förljugen och förvanskad värld helt utelämnade till varann.
   Deras äktenskap som är präglat av otroheter (min pappas), lögner och verbala påhopp mot varandra är det enda de har kvar nu.
   Vet inga som kan vara så känslomässigt elaka mot varandra som de två och den enda gången jag sett nån sorts falsk gemenskap mellan dem är när de har en gemensam fiende som de rykt ihop med. Då gaddar de ihop sig och gör allt för att förminska och skrämma den personen.
   Jag skulle kunna skriva en bok om dessa två och trots att det är tragiskt att se härinne att andra har haft liknande erfarenheter så är det ändå skönt att veta att man inte är ensam.