Hade dina föräldrar den föräldrastil som är typisk för en narcissistisk familj? Känner du igen dig i följande?
- Jag fick inte ha känslor som skulle kunna göra mina föräldrar upprörda
- Som barn var jag tvungen att uppfylla mina föräldrars känslomässiga behov
- Jag lärde mig tidigt att mina behov inte hade något värde, så jag slutade att försöka få dem uppfyllda
- Jag kände att jag var tvungen att agera på ett sätt som tilltalade mina föräldrar för att undvika att bli övergiven
- Vår familj skulle se ut som en bra familj inför utomstående, så jag var tvungen att hålla inne med familjens hemligheter
- Ibland kunde mina föräldrars behov av att se bra ut inför andra hjälpa mig få lite positiv uppmärksamhet från dem
- Jag förväntades kunna läsa av mina föräldrars tankar och ge dem vad de ville ha utan att de frågade
- Om jag försökte att sätta gränser överskreds de av föräldrarna
- Jag fick inte begå misstag eller ändrar mig (ändra uppfattning)
- Ju mindre emotionellt stöd jag fick av mina föräldrar, desto räddare blev jag för att förlora stödet
- Jag lärde mig att vara super(över)ansvarig för att tillfredsställa mina föräldrar
- Regeln i min familj var att föräldrarna fick göra själviska saker, eftersom det var ”deras rätt”
- Jag har haft livslånga problem att skaffa och upprätthålla nära relationer
- I relationer oroar jag mig för att den andra personen få reda på hur defekt jag är
- Jag har ett överväldigande behov av extern (från andra) validering
- Jag lärde mig tidigt att prestera bra för att min familj skulle bli stolt – ELLER – Även om jag gjorde bra ifrån i skolan ignorerade mina föräldrar mina prestationer
- Jag blev splittrad i mina försök att lista ut vad mina föräldrar egentligen ville ha från mig
- Det var farligt för mig att erkänna och uttrycka min egen kraft/styrka som barn
- Jag hade inget egenvärde annat än genom vad jag kunde göra för min förälder
- Mina föräldrar blev sårade eller arga när jag kritiserade dem, så jag lärde mig att inte göra det
- Jag var tvungen att ge upp min egen självkänsla för att överleva i min familj
Ordet föräldrar (pluralis) i alla frågor ovan kan ersättas med ordet förälder (singularis) i det fall dysfunktionen gäller endast din ena förälder.
Illustration av Einar Norelius från "Bland tomtar och troll"
Källa: The Narcissistic Family: Diagnosis and Treatment. Stephanie Donaldson-Pressman and Robert Pressman
Du kan ställa enstaka frågor till forummedlemmarna, utan att registrera dig, genom att skicka din fråga per e-post till Boten Arne: 
Hur registrerar jag mig på forumet?
Voksne barn av narsissistiske foreldre
Jag känner delvis igen min egen uppväxt i det du skriver.
Min högst personliga misstanke ( i egenskap av lekman ) är att min far led av någon form av personlighetsstörning, ev.narcissistisk medan mor å andra sidan var både emotionellt/ stabilt stabil och dessutom kärleksfull.
Äktenskapet slutade i skilsmässa i mina senare tonår.
Min relation till min far präglades av att jag redan vid barnsben upplevde det som om han var den som skulle stöttas och bekräftas och att det var min och den övriga familjens och släktens uppgift att göra det. Hans utbrott i hemmet hemlighölls; utåt sett skulle vi alltid framstå som en normal familj.
Även om jag är övertygad om hans kärlek till oss var det också något av en börda då den också kunde ta sig uttryck i en svartsjuka och kontrollbehov.
Vi isolerades också alltmer socialt till följd av att pappas bisarra uppträdanden skrämde bort vänner och fick den övriga släkten att hålla sig på avstånd.
Vad som också var svårt var den ständiga lojalitetskonflikten och de skuldkänslor som alltid kom som ett brev på posten när jag kände det som om jag hade svikit min far genom att sätta mig själv i första rummet, dvs ibland vara som barn är mest.
Så för att försöka sammanfatta mitt måhända röriga inlägg kan jag bara säga att växa upp med en psykosocialt avvikande förälder känns som att ha blivit snuvad på åtminstone en del av sin av sin barndom samt den träning inför vuxenlivet som borde ha ingått i den.
Tack för ett bra redskap i
tankarna kring detta mönster med narcissism.
Oj, det här var verkligen på pricken en beskrivning av mina båda föräldrars förhållningssätt under min uppväxt. Hos papppa kunde jag ibland skymta en kärleksfullhet, jag tror att han trots allt älskade mig någonstans. Mamma var däremot helt kall mot mig och dessutom svartsjuk om pappa, som var helt och hållet hennes. Jag kämpar med att leva här och nu trots min konstiga, plågsamma och känslomässigt mycket bristfälliga uppväxt. Det är tufft.
Jag känner igen mig på pricken, efter år av självhat och psykolog hjälp förstår jag äntligen att jag är värd något utöver min mor.
Edit: Redigerade bort e-postadress i författarnamnet/Admin
Kände också att min pappa var tvungen att få ”vara som han var”. Man fick inte säga till honom något, t.ex. ”akta blommorna där”, för då blev han galen.
Jag känner igen mig i det som beskrivs.
Känner igen mig på pricken i det som skrivs. Gick så långt att jag själv blev inlagd akut då jag fick barn. Då min mamma blev för påstridig och försökte komma emellan mig och mitt nyfödda barn. Har nu fått psykologhjälp och mår bättre och bättre.
Skönt att se att man inte är ensam i sina upplevelser.
/Anna
Detta stämmer verkligen in på min far. Han var barnet i vår familj, inte vi, hans barn. Vi kämpar fortfarande för att förstå vad det är vi ska göra här i världen egentligen, för vi, eller nu kan jag bara tala för mig själv egentligen, Jag har tassat på tå för min far i snart 30 år, tur att ens mor inte var lika störd.
Jag känner igen mig delvis. Att ha fått lära sig sen man var liten att man inte är värd nått och att man ska hata sig själv, är svårt att träna bort, för det är ju den enda sanningen man fått lära sig.
Detta stämmer precis in på min mamma:’( Orkar inte mer….
Det stämmer in i princip allt på min mor. Inte undra varför jag bad henne dra åt helvete då jag var 19. Synd bara att det är jag som går i terapi och inte hon..
Känner igen allt, det var ett helvete och en massa jobb för att min sk ”mamma” och hennes son skulle må bra medans man fick lära sig att se ner på sig själv och inte uppmärksamma mina framgångar…