6. Hon får dig att framstå som galen. Om du försöker konfrontera henne angående något hon gjort eller sagt påstår hon att du har ”en väldigt livlig fantasi” (detta är en fras som ofta används av misshandlare av olika slag för att motbevisa offrets erfarenhet av misshandeln) som om du inte vet vad du pratar om, eller hon säger att hon inte har någon aning om vad du pratar om. Hon kommer hävda att hon inte minns, inte ens mycket minnesvärda händelser. Hon förnekar blankt att de någonsin inträffat. Inte heller kommer hon någonsin att erkänna att det finns en möjlighet att hon kan ha glömt. Detta är en extremt aggressiv och extremt upprörande taktik som kallas ”gaslighting”, gemensam för misshandlare av alla slag. Din verklighetsuppfattning urholkas ständigt så att du till slut tappar tilltron till ditt eget minne och din egen tankeförmåga, vilket gör dig till ett mycket lättare offer för förövaren.
Narcissister ”gaslightar” rutinmässigt. Narcissisten antingen att insinuerar, eller säger rakt ut, att du är instabil och borde söka vård annars skulle du inte tro sådana löjliga saker och vara så motsträvig. Du är överkänslig. Du inbillar sig saker. Du är hysterisk. Du är helt orimlig. Du överreagerar, som du alltid gör. Hon ska prata med dig senare, när du har lugnat ner dig och inte längre är så irrationell. Hon kan även karakterisera dig som neurotisk, psykotisk eller borderline (om hon känner till sådana begrepp).
När hon väl kokat ihop dessa fantasier om psykisk sjukdom hos dig berättar hon sen för andra om dem. Och, som alltid, presenterar hon dem som uttryck av oro, samtidigt som hon deklarerar sig själv som varandes ett oskyldigt offer. Hon har inte gjort någonting. Hon har ingen aning om varför du är så irrationellt arg på henne. Du har sårat henne fruktansvärt. Hon tror att du kan behöva psykoterapi. Hon älskar dig väldigt mycket och skulle göra allt för att göra dig lycklig, men hon vet bara inte vad hon ska göra. Du stöter bort henne när allt hon vill är att hjälpa dig.
Hon har samtidigt befriat sig själv från allt ansvar för din uppenbara motvilja mot henne, underförstått att det är något fundamentalt fel med dig som gör dig arg på henne. Hon undergräver din trovärdighet hos dem som lyssnar på henne. Hon spelar rollen som kärleksfull mor så perfekt att ingen tror dig.
Trassel (film 2010)
7. Hon är avundsjuk. Varje gång du får något fint hon är arg och avundsjuk. Hennes avundsjuka är uppenbar när hon beundrar… vad det nu är du har fått. Hon ska försöka ta det ifrån dig, förstöra det för dig, få samma eller bättre åt sig själv. Hon jobbar alltid på att försöka få vad andra människor har, precis som en tvååring som försöker få tag på ett annat barns leksak. Avunden hos narcissistiska mödrar inkluderar ofta sexuell konkurrens med sina döttrar eller svärdöttrar. De försöker förbjuda sina döttrar att bära smink, för att strax efteråt ”putsa upp” sig själva på ett åldersadekvat sätt, eller genom att börja dejta. De kritiserar utseendet på sina döttrar och svärdöttrar. Denna avund gäller även relationer. Narcissistiska mödrar är ökända för att försöka förstöra sina barns äktenskap och lägga sig i sina barnbarns uppfostran.
8. Hon är en lögnare på så många olika sätt att man inte kan räkna dem alla. Varje gång hon pratar om något som har känslomässig betydelse för henne kan man slå sig i backen på att hon ljuger. Ljugandet är ett av de sätt på vilka hon skapar konflikter i relationer och i livet för människorna omkring henne. Hon ljuger för dem angående vad andra människor har sagt, vad de gjort, eller hur de mår. Hon ljuger om sitt förhållande med dem, om ditt beteende eller om din situation. Allt för att blåsa upp sig själv och undergräva din trovärdighet.
Narcissisten är mycket noga med hur hon ljuger. För utomstående ljuger hon eftertänksamt och medvetet och alltid på ett sätt som kan dementeras i efterhand, om hon skulle bli påkommen med att ha ljugit. Hon förvrider det du sagt snarare än att konstruera en helt ny lögn från grunden. Hon gör oschyssta omtolkningar av saker du faktiskt gjort på riktigt så att de framstår som någonting annat. Om hon nyligen kommit med någon särskilt flagrant lögn kan hon ägna sig åt lögn i förebyggande syfte: hon ljuger i förväg för att kunna avfärda vad du skulle kunna tänkas säga innan du ens sagt något. Sedan, när du talar om för någon annan vad din mamma gjort, blir du abrupt avbruten med ”Jag vet redan allt det där… din mamma berättade att… (självrättfärdigande och lögner)”. Eftersom hon är så noga med att alltid kunna tillbakavisa tolkningar av vad hon sagt och gjort är det väldigt svårt att lyckas fånga henne mitt i en lögn. De mer lättlurade av hennes vänner kanske aldrig kommer att inse hur oärlig hon är.
Inför dig kommer hon med uppenbara lögner. Hon påstår att hon inte minns taskiga saker hon har gjort, inte ens sånt hon gjort alldeles nyligen, inte ens om det var något mycket minnesvärt. Självklart, om du försöker väcka hennes minne genom att återge omständigheterna kring det som hände, svarar hon ”Du har så livlig fantasi” eller ”Det var ju länge sedan. Varför ska du alltid älta om gammalt groll?” Dina samtal med henne är fulla av nonchalanta avsnoppningar och avledningsmanövrar. Dig respekterar hon inte ens tillräckligt mycket för att anstränga sig så att lögnerna ska låta bra.
Vid de sällsynta tillfällen hon tvingas erkänna en del av sitt usla beteende medger hon sitt misstag endast med tvetydighet, eller på ett sätt som senare går att dementera: Hon ”gissar” att ”kanske” hon ”kan ha” gjort något fel. Förseelsen framställs alltid kraftigt förvanskad så att den ska framstå i bättre dager. Uttrycken ”jag antar”, ”kanske” och ”kan ha” är lögner i sig själva eftersom hon vet precis vad hon har gjort – inget gissande, inga kansken, inga antaganden.
Trassel (film 2010)
9. Hon ska hela tiden stå i centrum för uppmärksamheten. Detta behov är ett grundläggande karaktärsdrag hos narcissister. I synnerhet hos narcissistiska mödrar, vilkas barn endast finns till för att mamman själv ska få uppmärksamhet och beundran. Narcissistiska mödrar älskar att bli uppassade och de avbryter ofta sina barn med små förfrågningar om tjänster. ”Medan du ändå är uppe… kan du hämta?” eller motsvarande är en av deras favoritfraser. Att ge dig en uppgift att göra i början av veckan, eller i början av dagen, som du kan uträtta enligt egen planering, verkar inte fungera för en narcissistisk mamma. Istället ska du att ställa upp omedelbart, när som helst, vid en förfrågan från henne och helst på en tid då du är upptagen med annat. Du ska ”hjälpa” henne hämta och bära, alltid vara redo för att gottgöra henne för den uppoffring hon gör i och med att hon är din mamma. Och medan du gör det speglar hon sig i glansen av din uppmärksamhet och uppassningen av hennes (höga) person.
En narcissistisk mamma kan skapa väldigt udda tillfällen då hon får vara i centrum för uppmärksamheten; exempelvis vid en minneshögtid för någon i hennes närhet som gått bort för länge sedan, eller genom att ställa till med stort kalas vid små personliga högtider. Hon kan älska att underhålla så hon får vara ”the life of the party”. Hon försöker stjäla rampljuset eller förstöra tillfällen då någon annan är menad att stå i centrum, särskilt om det gäller det barn hon har utsett till syndabock. Hon inbjuder ofta sig själv att följa med någon annan dit hon inte är välkommen. Om hon besöker dig, eller du besöker henne, är du skyldig att spendera all din tid med henne. Att hon skulle sysselsätta sig själv är, för henne, otänkbart. Varje gång du försökt göra någonting utan henne, inte velat underhålla henne, vägrat att passa upp på henne, förhindrat att hon startat ett drama, eller på annat sätt berövat henne uppmärksamheten, har hon tjurat, surat, manipulerat eller fått ett vredesutbrott.
Äldre narcissistiska mammor använder ofta ”ålderns rätt” till att manipulera igång draman. Ofta genom att försumma sin hälsa eller genom att göra saker de vet kommer att göra dem sjuka. Detta ger henne möjlighet att inkassera den investering hon gjorde i dig då hon ”dresserade” dig, när du var barn, till att passa upp på henne. Då ringer mamma dig (eller ännu bättre, får grannen eller vårdhemsföreståndaren att ringa dig) och kräver att du infinner dig omedelbart. Du ska rusa till hennes undsättning, hålla henne i handen, gråta över hennes smärta och lyssna inkännande till hennes eviga klagomål om hur svårt och hemskt hon har det. (”Man ska aldrig bli gammal!”, ”Jag ska ändå dö snart!”) Det är nästan aldrig så att du faktiskt kan göra någon nytta när du väl kommit dit, och de bakomliggande orsakerna till situationen hon hamnat i kan ha varit helt onödiga händelser som mycket väl gått att undvika. Men du har hamnat i en extremt svår situation. Om du inte agerar publik och ger den uppmärksamhet hon manipulerar för att få, framstår du som extremt dålig i andra människors ögon. (Narcissistiska beteenden åtföljer vanligen Alzheimers sjukdom, så detta beteende förekommer även hos helt normala föräldrar som åldrats.)
Trassel (film 2010)
10. Hon manipulerar dina känslor för att livnära sig på din smärta. Detta bisarra beteende är så vanligt bland narcissistiska mödrar att deras barn ofta kallar dem för ”känslomässiga vampyrer”. Några av dessa emotionella måltider intas i form av ren sadism. Hon gör och säger saker bara för att såra. Hon plågar dig, retas eller ger dig nålstick angående saker hon mycket väl vet är extra känsliga för dig, samtidigt som ett leende spelar över hennes läppar. Hon kan ha tagit dig till skrämmande filmer eller berättat läskiga historier, sen hånat dig för att du var ”en sån barnunge” när du grät. Hon skjuter in en sårande kommentar i er konversation och ler förtjust åt din sårade min. Du kan höra skratt i hennes röst när hon enträget försöker pressa dig angående något känsligt ämne, eller när hon säger obehagliga saker till dig. Senare kommer hon att prata skadeglatt om hur upprörd du blev, glatt berätta för andra människor att du är så rolig att retas med, och försöka få andra att dela hennes nöje. Hon roas av sina grymheter och gör inget försök att dölja detta. Hon vill att du ska veta att din smärta är underhållande för henne. Hon kan ta upp ämnen som är smärtsamma för dig och använda dem för att försöka tränga in i ditt känsloliv, medan hon hela tiden iakttar dig noga. Detta är emotionell vampyrism i sin renaste form. Hon livnär sig känslomässigt på din smärta.
En extra märklig form av denna känslomässiga vampyrism kombinerar uppmärksamhetssökande beteende med krav på att publiken ska lida. Eftersom narcissistiska mödrar ofta spelar martyr kan detta kan ske i form av förvridna, självömkande dramer som hon omsorgsfullt producerar, och där hon själv är stjärnan. Hon snyftar och jämrar sig över att ingen älskar henne och alla är så själviska, och hon vill inte leva längre, hon vill dö! Hon vill dö! Hon verkar inte bry sig om att manipulationerna av andras känslor och hennes självömkan verkar frånstötande på andra människor. Ett konstig beteende som är mycket vanligt bland narcissister: Hennes dramer kan också kretsa kring tragedier som andra människor råkat ut för, ofta om hur mycket hon lidit genom association till dem. Hon gråter över det hemska mordet på någon som hon inte skulle känna igen ens om hon passerade honom på gatan, och orsakar på så sätt obehag hos sina lyssnare.
Trassel (film 2010) Walt Disney Pictures
Nästa sida:
11. Hon är självisk och oresonlig.
12. Hon är självupptagen.
13. Hon har vansinnigt lätt för att gå i försvarsställning och är mycket känslig för kritik.
14. Hon terroriserar.
15. Hon är infantil och småaktig.
16. Hon är aggressiv och skamlös.
17. Hon ”parentifierar” (”parentifies”).
© Översättning av SvartaKatten 2011
Du får kopiera denna översättning och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.
Textens originaltitel: ”Characteristics of Narcissistic Mothers” • Kopia på originaltexten finns här (klicka) • Ursprungligen postat på: http://www.geocities.com/zpg1957/narcissists.htm under signaturen ”Chris”, men den sidan finns inte längre.
![Cecilia Nebel har intervjuat personer som haft en relation till en narcissist – ett vuxet barn och en före detta make – samt Sveriges främsta experter inom ämnet […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2016/01/julia-lindemalm-sydsvenskan-36x36.jpg "Artikelserie om narcissism i Sydsvenskan"){kind=small}
![Alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till socialnämnden. Uppmaningen gäller både allmänheten och de myndigheter […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2015/08/hjalpa-barn-som-far-illa-36x36.jpg "Misstanke om att barn far illa"){kind=small}
![10 sätt att utveckla sin återhämtningsförmåga Skapa relationer. Goda relationer till familjemedlemmar, vänner eller andra personer är viktigt. Att ta emot hjälp och stöd från dem som bryr […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2013/10/sov-du-lilla-videung-2-36x36.jpg "Vägen till återhämtning"){kind=small}
![Jag har alltid sett livet som en trappa. Man utvecklas, tar ett steg, kommer längre ifrån det som har varit jobbigt. Nya svårigheter kan vänta efter trappans gång, […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2015/08/Skattkarta-1024x576-36x36.jpg "Livskartan"){kind=small}
![Många vänder sig hit för att hitta svar på frågor gällande att ha barn ihop med en narcissist och hur man som förälder bör agera när den andra […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2012/01/mommie-dearest-36x36.jpg "Barn med en narcissist? Här finns praktiska råd"){kind=small}
Hej annemy,
jag läste ditt inlägg, jag blev berörd och varm i hjärtat. Jag blev glad, för du förmedlar själva kärnpunkten i det som jag under hela mitt liv haft svårt att förstå. Det handlar om att inte fastna med sina negativa känslor i någon människa och ha kvar den personen som syndabock. Sent i livet, tack vare ditt inlägg, förstår jag att det handlar om att värna om sig själv och lämna de personer man/jag mår dåligt av. Det är ju inte någons fel.
Värna om mina känslor, och ta ansvar för m i n a känslor. Det är ju j a g som ska förlösa m i g och förstå mig själv…!
Med narcissistiska problem, att ha stängt av känslorna så är det allra bästa att inte ge den personen näring utan att den personen får söka sin egen hjälp.
Jag blir så glad av att läsa att du kunnat ta hand om och hantera. Det skulle vara jätteroligt om fler som lyckats ta hand om sig, och därmed fått kunskap om sig själva, kan förmedla den kunskapen här. Att kunna släppa taget om att vara livslångt offer för sin taskiga morsa, och befria henne från den syndabocks-rollen. Det handlar om att göra upp med sitt sociala arv så att det inte förs vidare. Det finns hur mycket hjälp som helst att få i Sverige idag för våra själsliga våndor.
Finns det fler som har positiva förslag och positiva vägar att skriva in här?!
Jag tänker, med din ängel, är att du har stor tillgång till ditt hjärta – stor empati.
Tusen tack för ditt inlägg.
Tacksam
hej, vet inte riktigt vart jag ska börja.
Bor fortfarande hemma med min mamma just nu,är 26 år o ska börja ett nytt jobb nu i höst.
Märkte för några år sedan att min mamma började bli mer o mer elak mot mig, sa massa taskiga och elaka saker, som att jag inte får göra si o så, att hon skulle bestämma allt jag gjorde. Hon har börjat säga att jag har blivit galen och konstig på sista tiden, är inte alls galen eller konstig, o när jag gråter säger hon varför gråter du på ett elakt sett som ett hån kan man säga. Hon säger att jag inte bli något inom något yrke. Hon blir arg på mig vad jag än gör. Försöker göra så gott jag kan.
Känner att jag nästan behöver hjälp faktiskt.
Hej Liv,
Hur gick det för dig? Det är inte lätt att ha en svår mamma, jag vet, jag har en själv. Hoppas att du kunnat flytta sen du skrev sist och att du mår bra.
Kram från mig ❤
Hej Liv och Bea! Jag har, precis som ni, en ”svår” mamma. Det vore givande om vi kunde ta kontakt i en chatt exempelvis och diskutera detta vidare 😊
Hej M!
Ja det kan vi göra:)
Hej M,
För min del räcker det bra med detta forumet. Jag är så trött på att min mamma tar så mkt plats i mitt liv, så jag orkar inte chatta om henne också… Men jag förstår absolut syftet med chatten o önskar er Lycka till med det :). Kram från mig 💖
hej Bea!
det har börjat igen efter år igen, att hon börjar säga vidriga saker till mig igen.
Bor fortfarande o känner att jag måste flytta rätt så snart, det börjar spåra ut. Snart säger hon nog att hon kasta ut mig ur huset, vet inte vart jag ska ta vägen då.
Det är taskigt och väldigt illa nu i corona tider.
Vore hemskt o bli hemlös också, känner själv att jag inte kan stanna kvar så länge till.
Hej Liv,
Mitt bästa råd till dig år att göra vad du kan för att flytta till ett eget boende. Om du har svårt att ordna eget boende pga ekonomi eller andra orsaker, så kanske en lösning är att du pluggar en termin eller två med CSN (om du har studiemedel kvar). Då kan du via studiemedlet finansiera en studentbostad eller annan bostad. Kanske i en stad långt hemifrån, så att du verkligen får chans att vara ifred från din mamma och läka. När du väl kommit ifrån och kan börja andas igen, så kommer mkt att ordna sig automatiskt. Jag vill varna lite för att vara för snabb med att flytta ihop med någon annan. Tyvärr har vi med narcissistiska föräldrar inte lärt oss att se till våra egna behov och kan därför lätt gå in i relationer som inte är bra för oss. Se till att bli stark själv först. ps, Om du väljer att studera så ta ngt som DU tycker är roligt och intressant bara. Det går ju att göra sen anmälan på flera kurser, kolla antagning.se. Många kramar och Lycka till från mig <3
Liv.
Jag känner igen mycket av det du berättar.
Jag har först på senare år insett att min mamma hade narcissistiska drag.
Hur går det med dig.
Kan du bo hemma eller har det som du befarar hänt – att hon kastat ut dig.
Kram
Lise Fredman
Tips
”Mamma, fattar du inte?” – Grupp på Facebook
Min mamma på pricken, allt stämmer in + lite efter grejer hon har för sig. Bröt kontakten för 6 år sedan och det är mitt livs bästa beslut. Även om hon inte respekterar beslutet..
Hej alla.
Jag är 36 år gammal och har tack vare denna sidan som jag hittade för någon dag sedan insett att jag vuxit upp med narcissistiska föräldrar.
Nu har alla pusselbitar hamnat på platts, varför dom har behandlat mig som dom gjort.
Jag skriver för att berätta lite hur jag haft det men också för att jag kanske kan ”hjälpa” andra, lite tipps längst ner.
Aldrig känt sig älskad, saknad, att man dugt till, fått bestraffningar i form av psykisk och fysisk misshandel. känt att man inte är värd något alls att dom hellre hade velat haft mina kusiner som barn i stället för mig.
Jag tror jag haft lite tur i oturen om man kan säga så.
Jag är ADOPTERED och har alltid vetat att då har vi ej samma gener och att jag då inte är lik dom, vilket innebär att jag har kämpat för att dom skall älska mig men inte så mycket som vissa andra jag läst om, jag har mer gjort så här att när jag tex försökt göra något som dom sagt bra och även om jag lyckats några gånger men dom ej sett det eller sagt det där har du inte alls gjort …..då har jag helt enkelt bara sagt men duger det ej så slutar jag.
När min far gett mig fysisk misshandel i typ av 1000nålar som är man tar tag i offrets underarm med båda händerna och vrider åt olika håll så hyn känns som den skall gå av, som man vrider ur tvätt…. har jag spänt underarmen för att få minde ont och tittat ”farsan” i ögonen och inte visat att jag fått ont och i bland till och med i tonåren sagt, känner du dig duktig nu….
En gång när jag va liten mins ej så skulle farsan trycka ner mig i köks soffan va uppenbart att det va för att göra mig illa, men han fick inte tillfälle för jag försvarade mig, fick fotat till han.
Jag har inga minnen som liten, tur kanske det.
Mina föräldrar är inga smarta människor och det tror jag också har underlättat för mig.
Det är ju en del bollar att hålla i luften för dom om dom skall lyckas dölja vad som föregår och lyckas fult ut att knäcka mig.
Jag har nog alltid haft någon slags styrka för jag har alltid förstått att något är fel på dom.
I sena tonårsåldern har folk till och med sagt att något är fel på dom, jag märkte också att morsan aldrig gillade någon på jobbet och pratade skit om dom, men det va människor som jag tyckte om så jag tyckte det va konstigt.
Hon gillade aldrig någon speciellt inte om dom gillade mig.
Men det har ändå varit hemskt att växa upp med dom, att inte känna sig älskad kommer nog för alltid i mig va ett stort tomrum, ett svart hål där ensamhet och rädsla alltid kommer finnas, att veta att jag aldrig varit älskad av dom gör ont.
att veta det att allt dom gjort va inte för min kull utan för deras, fick aldrig det jag ville ha, eller göra det jag ville utan det va vad dom ville.
Jag hade också oturen att råka ut för en psykopat och pedofil när jag va 17 år och i dens våld va jag i 4 år, där ingick bla våldtäkter och misshandel. jag va ju lätt byte, naiv och inga föräldrar som bryr sig. men jag lyckades tillslut ta mig ur, han va ej smart vilket underlättade. Finns den farligare typen den som kan mörda och så denna som är korkad och kan ej hålla alla bollar i luften. omgivna av psykopater är en bra bok, men handlar om högutbildade psykopater blir ej samma sak riktigt.
Till er som kanske har det värre, bryt kontakten dom är ej kapabla till känslor, dom lider ej för att du bryter kontakten. så du behöver inte ha dåligt samvete.
Har du otur att dom lyckats göra att ex släkten tar avstånd från dig, bryt då med dom också, tror dom ej på dig är dom inte värda dig och bryr sig inte tillräckligt om dig, Bryt, det finns andra där ute, du kanske kan hitta en vän eller några som kan bli som en foster familj, vem vet. Men kom ihåg DU FÖRTJÄNAR BÄTTRE., bryt kontakten och börja ditt ”nya” liv, inte lätt men försök.
Du kan inte ändra det som hänt men du kan påverka din framtid.
Så tack för denna sidan, nu har jag förstått, nu skall jag försöka skapa mig ett nytt liv, jag hoppas jag lyckas, har en underbar man. stor kram till er alla. Kämpa…
Känner igen en hel del här.
Är uppvuxen i en, som jag nu ser det, en dysfunktionell familj tillsammans med en äldre syster.
Min far fick kronisk trötthetssyndrom för ca 30 år sedan och har sedan dess aldrig varit sig lik. Min mor är en person med extremt kontrollbehov vilket också märks på hennes kommentarer – ledande frågor samt kommentarer som t.ex att man inte går att prata med, det där ska inte du hålla på med, etc etc.
Min syster har ett fruktansvärt temperament och älskar konflikter. Rör sig gärna kring personer inom det militära etc. Frågar gärna om hjälp så länge hon själv gynnas.
Att sedan det knakar mellan far och mor, gör det inte lättare precis då de vänder till oss barn – t.ex vill aldrig mor fara iväg länge sträckor med farsan utan stannar hellre hemma.
Farsan och syrran å sin sida ”lever” på andras handlingar och känslor – som att de söker någonting hos andra som de inte själva har och lägger sig gärna i ens privatliv (de två är mycket lika varandra till sättet).
Men, morsan och syrran älskar att konspirera och syrran får med sig morsan i mycket med.
Ja, ni fattar nog själva hur fucked up allt är. Själv har jag försökt rätta till saker o ting, men nu inser jag att det är lönlöst….
Vi hade tidigare en stor släkt alldeles intill oss men när de så småningom försvann, blev vi ensamma och det var då allt eskalerade. Vi ”levde” via dem, kan man säga.
Allt ovan sagda hat gjort det svårt för utomstående att komma in i familjen. Har som tur en stark sambo men även hon undrar vad som står på.
Har inte själv drabbats av fysiskt våld eller så, men aldrig har man fått komplimanger på ett genuint sätt (tror att de själva inte fick så mycket när de var unga). Alltid gått min egen väg.
Man har alltid känt sig som en outsider och haft svårt för att lita på folk.
Hej..
Jag är så oerthört tacksam över att ha hittat denna sida då jag har känt mig så otroligt ensam hela livet med att ha en förälder som är narcissistisk.
Jag vill börja med att jag är 27 år och har trott att jag var helt ensam med att ha levt ett liv fullt med kränkningar i både form av ord och slag.
Jag vill börja med att säga att jag är adopterad ifrån Polen och kom till Sverige när jag var 5 år gammal.
Efter det har livet varit en kamp.
Man har blivit slagen,hotad,förnedrad,anklagad om och om igen. Jag gjorde allt fel, och jag fick be henne om ursäkt när det var jag som blev slagen.
Hon tog alla mina kläder och gav till en tjej i min klass som hon upprepande gånger hade sagt var ”hennes drömdotter”
Vad jag än har gjort har jag fått bestraffningar, eller så har hon ringt mina vänner och ljugit ihop en massa saker för att dom inte skulle vilja ha kontakt med mig.
Vissa förstod hur min mamma var,andra inte.
Hela min uppväxt känns som en dimma, för jag kommer intr ihåg hälften av sakerna som hon har gjort emot mig, och jag vet inte om det är någon form av självförsvar.
Eller att man har försökt förtränga allt det hemska.
I många år så förföljde hon både mig och mina vänner och skulle ha koll på allt vi gjorde. Nu menar jag inget vanligt ”kolla läget”.. utan obehagligt.
Vilket hon kan göra än idag..
Jag har varit i ett X antal fosterhem men min mamma har kommit och hämtat mig lika fort. Av någon konstig anledning så gick inte socialen emot henne trots att hon inte fick hämta mig där som placerat mig i fosterhem?
Hon manipulerade dom varje gång och sa att jag ljög om min uppväxt för att jag ville ha uppmärksamhet.
Det var alltid så synd om henne som hade fått ett så ”hemskt”barn och hon kunde inte begripa vad hon hade gjort för fel för att ”förtjäna mig”
Min bror däremot, han var och är guldpojken fortfarande. Hon höjer honom till skyarna och gör allt för honom och har aldrig gjort honom illa.
Därför har det slagit mig många gånger när jag var yngre, om det var mig det var fel på?
Varför fick inte jag den kärlek och uppskattning som min bror?
Detta har gjort att hela vår familj är splittrad, jag vill inte prata med varken min bror eller min pappa, som inte har gjort någonting för att hjälpa mig.
Pappa sa i förbi farten någon gång att ”han var ledsen att han inte hjälpt mig mer mot mamma”. Betydelselösa ord om du frågar mig.
Jag har alltså klarat mig på egen hand och med hjälp av vänner som varit med hela vägen.
Annars vet jag inte om jag hade funnits idag.
I dagsläget så bor jag i min egna lägenhet men känner mig alltid vaksam, för jag vet att hon helt plötsligt kan stå utanför och få för sig att komma in.
Det räcker inte med 20 meddelande var och varannan dag, vad man gör,vem man är med osv.. nej hon kan dyka upp när man minst anar det och tycker att det är jag som är sinnessjuk för att jag inte vill släppa in henne..
Jag känner mig aldrig riktigt fri.. och jag vet inte varför jag får dåligt samvete om jag skulle ansöka om besöksförbud.. är det någon som har gått så långt?
Hej,
Tack för dessa texter! Jag går in och läser dem då och då, när jag behöver. Jag är äldst av fem syskon, känner mig som rebellsyskonet i texterna ovan, trots att jag gjort allting rätt. Man, barn, kvalificerat yrke, doktorsexamen etc. etc. Problemet är nog att jag ser min mammas manipulativa sida…eller snarare känner (!) den. Just i dag vilar jag, vi är i sommarstugan där min numera gamla mamma bor. Min man och vuxna barn gör egen utflykt för jag måste få vara i fred en stund. Blir så trött av min mammas närhet. Berättade just att vi ska bo/jobba i Italien ett år, min man och jag. Vilket ointresse, jag möttes av…en bekymrad blick…någon kommentar om Corona, sen får jag lyssna på utläggningar om hur duktiga mina syskon är, på olika sätt. Ack ja, tur att man är älskad av man och vuxna barn. Måtte jag inte vara lik min mamma i det här avseendet. För mina barns skull.
Tack för den här texten. Har läst den många gånger dom senaste åren. Efter ett jobbigt äktenskap och en väldigt jobbig skilsmässa började jag fundera mycket över dom val jag gjort i livet. Den här texten har varit till stor hjälp för att förstå. Tack❤️
Hej,
Jag undrar om någon här kan tipsa om en bra trauma-terapeut/psykolog i södra Sverige som har erfarenhet av vuxna barn till narcissistiska mammor?
Jag gick till epiphany i gbg, hon hade själv haft en mamma som var narcisisst och en fd man. Se henne på youtube! 🤗
Vissa punkter passar min mor in. Jag förstår mig inte på henne sen jag var barn. Hon har alltid föraktat mig och än idag vet jag inte varför. Jag har tre systrar och hon har nära relation till de. Jag satte skarpa gränser för henne , för jag.mår inte bra av hennes närhet. Jag är gift och har barn nu. Hon har försökt styra här hemma, så.jag satte.gränser för henne. Hon får inte.komma hem till oss..men det känns inget bra att.ha det så.
Jag hade inte.träffat henne på.ett.tag. efter hon är min mamma åkte.vi hem till henne för att.träffa henne och hennes gubbe. Hon var irriterad och små elak mot mig, försökte.tvinga mig att lyssna på hennes problem. Jag så.att.jag var.inte.intresserad. hon blev arg och befallde mig att.sitta kvar. Jag så till henne att jag ville inte höra. Hon satt där och blängde.på mig. Ett.av mina.barn såg vad som pågick satte.sig nära oss. Min mors ögon förändrades och pratade jätte.snäll.mot mitt barn.
Dagen därpå frågade hon om hon kunde måla våra naglarna och mysa en stund. Hon var jätte gullig när hennes gubbe satt tillsammans med oss, han behövde göra ett ärende och när han fick förändrades hon. Hon vred mina fingrar för att ha ett bättre vinkeln för att måla naglarna. Jag så ifrån och hon tyckte jag var löjligt. Lutade sig back och andades djupt och blängde på mig. 1 vecka senare sms hon ett hjärta till mig. Jag kunde bara inte ta emot det. Jag skrev bara tack.
Jag ångrar.mig att vi åkte.dit. jag mår dåligt.forfarande av denna helg. 💔
Jag har pratat om liknande saker med mina.systrar ,men, ingen känner igen det, inte ens mina bröder. Känner som om jag är problemet. Sätter sig i min psykisk. Får ångest ibland att.bara tänka på den helgen, bara för att finna om jag är problemet.
Suck!
Hej
Kändes som alla pusselbitar föll på plats. Är uppväxt med en mamma och en syster som kontrollerat mig hela mitt liv. Jag är yngst och det svarta fåret. Den glada och lite blyga tjejen som vill att alla ska må bra. Min syster ser mamma som en spegelbild av sig själv och hon är en kopia av min mamma. Inga känslor om det inte gynnar henne själv. Hånande kommentarer om ”fula” äckliga lillasyster. Jag hade det också svårt för mig i skolan som inte underlättade. Min syster däremot var jätte duktig i skolan med toppbetyg. Mamma har alltid tyckt jag är antingen för smal och äcklig eller tjock och ful. Brukar håna och skratta åt mig tills tårarna rann. Och jag lät mig hånas på min bekostnad. Tyckte väl det var roligt med eftersom dom skrattade åt mig och jag förstod inte riktigt även om jag grät hela nätter ofta. Utvecklade ätstörningar och höll på att läggas in i tonåren. Rymde hemifrån som 13 åring. Ville ha bekräftelse då jag aldrig fått det. Min pappa träffade en svartsjuk kvinna som inte tillät mig träffa honom när jag var 6 år.
Blev straffad om jag sa något bra om pappa. Blev straffad om jag mådde bra genom att säga hur värdelös jag var osv osv. Vid samtal som liten så hånade hon mig så mycket att jag inte som vuxen kan prata i telefon inför andra. Jag blev våldtagen som barn för att jag hamnade i dåliga kretsar när jag försökte fly min mamma. Fattade inte förens jag var 17 år och min pojkvän tvingade mig läsa en artikel om att ha en psykisk sjuk mamma. Jag förstod inte. Men då förstod jag. Idag vet jag att hon har narcissist störning. Har ingen kontakt med någon i familjen. Men har två barn. Ensamstående på heltid. Väldigt rörigt skrivet och väldigt kortfattat men ville dela med mig ❤️ Vi är starka!
Hej alla! och tack för att ni alla finns! ni är fantastiska människor allihop och så otroligt starka. jag hoppas ni mår bra <3 vilken sorg men samtidigt vilken lättnad era texter ger till alla som läser dem. alla som känner igen sina föräldrar i detta. jag hittade denna sida idag och jag är mållös. everything finally makes perfect sense. en mamma som alltid vänder ryggen till, hon bryr sig aldrig på riktigt. nedan delar jag med mig av min mammas favorit fraser gentemot mig:
(OBS, jag är vuxen, 20 år gammal och hon säger detta på ett spydigt nedvärderande sätt för att messa upp mitt huvud ).
"det har jag aldrig sagt" "jag har aldrig fel" "jag är en fantastisk mamma" "ni borde vara lyckliga att ni har mig""gud vad du ljuger".
"du hadde inte varit någonting utan mig" "jag älskar ju bara dig och vill skydda dig mot allt ont" "du kommer aldrig att kunna klara dig själv" "kom till mamma, allting kommer att bli bra" "gör bara som jag säger, du förstår inte vad som är ditt eget bästa" "du är för spykiskt sjuk för stt någonsin kunna leva ett normalt liv" "du Får Inte flytta" "jag bestämmer för jag är din mamma" "dem får du inte rösta på" "så får du inte tänka" "om du väljer att behålla så ska jag personligen se till att soc tar barnet ifrån dig" "du ska aldrig få ha kontakt med ditt barn" "du ska bo här, föralltid" "folks som bor i stan gör medvetet sina barn illa, proppar deras lungor fulla med avgaser" "världen är full av onska, du är ett lätt byte" "du vet inte vad som är rätt" "jag bestämmer" "barnkonventionen gäller inte dig" "i vårat hus gäller inte dina påhittade rättigheter" "du har ingen rätt" "du måste hjälpa till, du har inget annat val" "det är din plikt" "barn ska hjälpa till och arbeta på gården" "utan mig hadde du med störsts sannorlikhet varit död" "jag är en hjälte" "jag är för snäll mot dig" "vad har jag gjort för att förtjäna det här" "all denna otacksamhet" "jag har aldrig gjort någoting fel" "jag är så felfri man kan komma" "ja ja jätte intressant, räck mig nu den där saken" "jag hör inte för jag är upptagen" "ring mig inte, jag är upptagen" "varför svarar du aldrig, du borde inte ens få ha telefon" "varför har du haft sönder den här?? " "skyll dig själv" "som man bäddar får man ligga" "varför kommer du inte upp till oss och hälsar på" "jag har inte tid att prata" "jag hörde inte vad du sa" "det spelar ingen roll" "du tycker fel" "du lever i din egna verklighet" "din verklighet stämmer inte överens med verkligheten" "du ljuger" "du hittar på" "du vill bars ha uppmärksamhet" "ljuger till sig uppmärksamhet, så pinsamt" "vad gör du där nere i huset?" "varför är du inte utomhus om dagarna, jag har inte sett dig alls?" "kom upp jag vill SE dig" "lever du?" "varför äter ni inte vid erat matbord" "du ser så blek ut, du måste färga håret mörkt" "sluta noppa ögonbrynen, avstå från smink" "du som brukade vara så vacker" "du får inte höja elementen" "du får inte ändra på saker eller laga saker, ex glovet som är trasigt" " det är inte mögel, vad du svamlar" "det finns inga fuktskador" "vad har du gjort, inte skurar man väl golvet inne på toaletten, det är ditt fel att det är hål i heltäckningsmattan". "inte skrapar man med gaffeln på bordet" "man torkar upp efter sig" "du vet väl stt du inte får säga vad som helst" "du kommer att få så stors problem med dina barn i framtiden" "att dem redan får bedtämma saker, vilka problembarn dem kommer bli" "jag mår utmärkt" "jag är perfekt frisk" "jag är stark och behöver inte prata med någon" "jag tänker inte göra något test" "det är nyttigt för mig att röka" "äch det är inte farligt för barn med lite rök" "den här trasigs barnstolen är helt säker" "inte behöver väl dina barn något bälte" "dem är så ouppfostrade, du är alldeles för mesig" "jag har inte tid att övningsköra med dig" "jag vet inte, så fråga inte" "det är inte mitt bekymmer" "mina barn är mitt allt" "du är min stolthet i livet" "trösta inte dina barn dem utnyttjar det" "barn får inte leka och grisa och ha kul" "jag måste alltid göra allting själv, ingen jävel hjälper mig" "du får inte undanhålla något från mamma" "jag vill ju bara att du ska ha det bra" "jag är din största trygghet" "mamma finns alltid här" "jag kan inte hjälpa dig, jag är så upptagen" "vi tar det en annan gång" "jag har inte gjort någon nåt ont" "jag är god rakt igenom" "jag erkänner mina misstag" "jag har aldrig ljugit" "jag vet sanningen" "jag tycker inte om det" "du börjsr bli tjock, det är inte snyggt" " du är så fin, så konstigt att du inte har en pojkvän ännu" "du ör inte mobbad, du är precid lika bra som alla andrs barn" "du har inte dyseleksi, det är inget fel på dig" "du är dum i hela huvudet" "du är barnslig" "du skapar problem som egentligen inte finns" "du är förmycket" "du överdriver" "jag har aldrig kränkt dig" "du vet inte vad kränkt betyder" "du vet inte hur verkligheten ser ut" "du vet inte vad du talar om" "du är svensk" "du är MIN" "jag har tagit dig" "du ska leva vid min sida alltid" "jag gör det som är rätt för dig" "jag gör det av kärlek" "jag är rädd om dig" "jag bryr mig om dig" "du klarar onte av att gå i en normal klass" "du klarar inte av ett normalt jobb" "du kommer aldrig kunna leva ett normalt liv" "jag tycker synd om dig" "stackars lilla du" "du är ju väldigt mentalt svag" "du är spykiskt instabil" "du förstår inte bättre" "du törs inte sägs nej" "jag måste vara med och tala åt dig" "jag vet vad du tänker" "jag känner dig bättre än du känner dig själv" "du kan inte förstå vissa saker, det är inte ditt fel" "jag är den enda som finns här för dig och kan hjälpa dig" lita på mamma" "du tycker inte sådär. egnetligen, det säger du bara" "du övertygar mig inte" "jag ska aldrig hälsa på er, alla ni ska bars komma till mig" "jag tror inte på dig" "du är för feg för att ens kunna ts ditt liv" "du klarade inte ens av en så enkel sak som att hoppa" "du klarar inte pressen" "det blir för mycket för dig"..
detta är sådanan saker min mamma säger till mig, hon är taskig och har en "bakplan" med varje ord och mening som kommer ut ur hennes mun. hon har brutit ner mig under så många år att jag blev nästan knäpp. tur har jag en sambo som sa till mig att näe du är inte knäpp men din mamma är ju seriöst sjuk i huvudet, hon manipulerar, försöker ju hjärntvätta dig. så har insett nu att min verklighetsuppfsttning är det inget fel på, jag visste ju att hon var sjuk på något sätt. jag mår jättedåligt och typ går och väntar på en ursäkt jag aldrig kommer få. jsg vill hs ett slut, jag vill ha en ursäkt, " jag inser nu att jag har gjort fel mot dig, förlåt mig" jag vill ha en sån. but it will never happen. jag försöker gå vidare, men ibland sitter jag och bara gråter så jag skakar. jag tänker gå i terapi inom en snar framtid och tänker klippa banden helt. det är inte jag som förlorat en bra mamma, det är hon som förlorat en bra dotter.
styrkekramar till er alla som går igenom likande, detta är inget man ska acceptera och verkligen inte av en närstående <3
Hej!
Känner bara för att skriva av mig lite.
Jag vill börja med att jag är 25 år och har vuxit upp med två föräldrar som båda har narcissistiska drag. Det var inte förrän för några år sedan då mina föräldrar skiljdes på ett väldigt traumatiskt sätt som jag förstod att sättet som de har kontrollerat mig under min uppväxt inte var normal. Har ingen som helst kontakt med min pappa, förut kanske två gånger per år. Det är just min mamma som är det stora problemet. Har fått höra det ena och det andra från henne. Bland annat påpekar hon att jag alltid har varit ett ”problembarn” (blev mobbad under halva min uppväxt då jag led ut av panikångestattacker vilket jag inte visste vad det var). ”Ja, det är så tråkigt att du inte har några syskon men jag och din pappa gjorde vårt bästa” är en vanlig återkommande kommentar när hon hör att jag är på dåligt humör eller har haft en jobbig dag på jobbet. Hon hittar alltid rätt tillfälle att provocera mig.
Ända sedan jag flyttade till en annan ort för ca 6 år sedan för att studera har jag märkt att hennes kontrollbehov har ökat markant (är för övrigt ensambarn vilket är otroligt jobbigt). Hon vill alltid att jag ringer/smsar henne när jag kommer hem från jobbet, även om jag är dötrött annars ska hon ringa min chef eller polisen om att jag är försvunnen. (Nu har jag dock börjat med att inte säga vilka dagar jag jobbar för att slippa detta). Hon är så bekymrad att hon ringer mig varje dag, ställer samma frågor som typ ”hur går det med kärlekslivet? Har det blivit något med killen du är intresserad av?”, jag ger henne samma svar som alltid i stil med ”ja, det går väl. Svårt att träffas under pandemin förutom på jobbet” och jag får samma nedvärderande kommentarer tillbaka. Hon kommer inte ens ihåg saker som hon har gett mig utan påstår att jag har köpt de då jag har ett ”shoppingberoende”, för det är tydligen alltid något fel på mig. En annan sjuk grej är att när jag skulle köpa möbler till min lägenhet fick jag inte ens välja min egna inredning utan det skulle hon göra då hon tycker att vi har samma smak när det kommer till inredning, vilket vi inte har. Hur sjukt är inte det?! Nu under pandemin har hon blivit helt galen.
Senast idag tyckte hon att jag ska utbilda mig till något annat än det jag nyligen fick ut min examen inom då hon sa ”du verkar ju trivas med det du jobbar med nu” (jobbar inom hemtjänst och har en examen på högskolenivå). Sen när jag sa att det jag jobbar med nu bara är tillfälligt tills pandemin har lagt sig sa hon ”men vilken barnunge du är! Man kan inte ens hålla en konversation med dig!”. och sen när jag sa att jag vill jobba med det som jag är utbildad inom och komplettera min examen hon bara ”jaha! Har du bestämt dig nu? Detta har jag aldrig hört förut men då måste du veta att du måste söka jobb hela tiden, så är det att vara vuxen. Man måste ha ett jobb för att ha råd med saker och kunna leva!” trots att jag har pratat med henne om detta flera gånger. Detta är mitt liv och jag gör som jag vill men det vägrar hon fatta för hon ska hålla koll på allt! Mår tillräckligt dåligt av pandemin och att min mamma ska hålla på så här hela tiden gör det ju inte lättare. Vill bara att hon ska bli som en normal människa så jag kan sluta känna mig knäpp.
Har en del andra saker hon håller på med mot mig, men då blir det ett väldigt långt inlägg. Min bästa vän just nu är boken ”Du är inte knäpp… det är din mamma: healing för döttrar till narcissistiska mammor” vilket är en bok jag rekommenderar starkt.
Styrkekramar till alla som går igenom liknande. Vi klarar detta! <3
Svarar lite mer än ett år senare på ditt inlägg.
Det där hade kunnat vara mig du beskrev.
Är också ensambarn och har smakat på psykisk misshandel från mina föräldrar hela mitt liv, vilket har gjort mig till ett tacksamt offer för mobbning mm.
Jag fick t ex inte flytta till annan ort för att plugga för min mor, som sedan skulle ringa och kontrollera mig likt din mamma. Min examen fnös hon åt.
Min pappa är inte lika Narcissistisk som min mamma, men det hindrar honom inte från att projicera diverse skit på mig, när han mår dåligt.
Livet har känts som ett helvete…
Alltå den boken är så bra!!!
Och som ensambarn tycker jag man får alla ”roller” som kan delas ut på syskon. Vilket är sjukt förvirrande och gör en mer ”sjuk” för att man är både svarta fåret och favoriten samtidigt. Lycka till att tillfredsställa det. Brytit kontakten sedan 6 månader och mår så mycket bättre! Läskigt så in i men sååååå värt det!
Tack för bra texter.
Min mamma har alltid favoriserat min bror. Jag är syndabock men även rebell. Nu när jag är vuxen vill min mamma styra över mig och mitt liv. Jag undviker min mamma och därmed känner jag mig mindre stressad.
. Ibland känns det som att hon vill att jag ska må dåligt. Senast idag hamnade vi i konflikt då min mamma ville lägga sig i mitt liv och ville bestämma när och hur jag ska ta hand om min svårt sjuke pappa. Min bror som är favoriten ställde sig direkt på hennes sida. Hela situationen gjorde mig upprörd och ledsen. Det jobbigaste var att jag egentligen inte ville diskutera någonting med de och framförallt inte inför min pappa.
Livet har inte varit enkelt. Ibland skäms jag att människor runt om märker att min mamma särbehandlar oss .
Skönt att jag hittat den här sidan och kan ta del av hur andra har det. Styrkekramar till alla som befinner sig i liknande situation.
Hittade den här sidan nu. Har hela livet känt att jag måste bli bättre, snällare, duktigare ja mer av allt. Har alltid varit stöttande och stått på mammas sida då alla varit idioter ( enligt henne). Först nu börjar jag förstå att hon inte är riktigt frisk. Först nu ser jag hur manipulativ hon är, hur allt alltid utgår från hennes perspektiv. Har nog inte velat se det då det också innebär att jag gjort fel. Känner mig skamlig över att ha växt upp med en sån mamma. Känner sorg och skam när andra berättar om sina mammor. Vet att skammen inte ligger hos mig, jag har inte gjort fel som fick henne som mamma, men skäms likväl. Försöker nu hitta ett sätt att definitivt bryta kontakten . Vill också förklara varför. Tänker mig ett brev som hon kan läsa om. Inte ett samtal, då knäcks jag.
Tacksam att läsa inläggen och inse att jag inte är ensam.
TACK! Så många bitar som föll på plats när jag läser här.
Jag har i så länge jag kan minnas eller i alla fall i 25 år kallar mig för ”the odd one out” i min familj, men inte förstått varför. (Jag är 37år) Tänkt att det berott på mig för att jag alltid har fått till mig att jag gjort fel och försökt hitta orsaker till min känsla att vara den udda. Nu inser jag att det är för att det är jag som varit ”syndabocken” och mina 2 bröder favoriterna.
Jag har nu i vuxen ålder nästan helt brutit med min familj då min bröder tagit efter främst vår pappas beteende med att ha mig som syndabock.
De ljuger för alla i min närhet om saker jag gör och inte gör. Och allt jag gör är fel. Inser när jag läser här att det kan ligga avundsjuka bakom från deras sida (jag lever helt vanligt Svensson-liv medan den ena brodern fortfarande bor hemma 35år gammal och den andra gått från förhållande till förhållande) har fått kommentarer från dem om saker som vi köpt ”en sådan ska jag också köpa” istället för att glädjas över att vi lyckats köpa just de sakerna.
Jag skäms för situationen och har bara berättat för ett fåtal personer i min närhet där jag bor nu då vi inte bor på samma ort som mina föräldrar och syskon. Men får när jag träffar mina barndomskompisar (som jag inte sett på ca 2 år pga corona) veta att jag gjort än det ena än det andra som inte är sant.
Tack igen för texten! Kommer att återvända till denna sida många gånger. Tack också för alla kommentarerna och känslan av att jag inte är ensam och att det inte är mig det är fel på.
Hej!
Har letat efter ett forum som detta då jag känner att det hade varit bra att både höra andras historier, och även få skriva av sig själv. Kanske kan ni förstå lite i alla fall hur jag har haft det med min narcissistiska mamma och syster.
Jag har nog aldrig haft en normal barndom. Men jag har haft så himla svårt att sätta fingret på vad som varit fel. Min familj har haft det bra ekonomiskt ställt, inget missbruk, ingen fysisk misshandel osv. Men jag har en otroligt kall mamma, och jag har på senare år insett hur lik min äldsta syster är henne. Vi har, under inga omständigheter, pratat om känslor i min familj. Jag är själv rätt ”känslig”, och det har min mamma alltid skojat om på ett sätt som såklart gjort mig ledsen. Jag tycker det har varit svårt att säga helt säkert att min mamma är narcissist, då allt inte stämmer in på henne men hur jag än vrider och vänder på det så är det det jag kommer fram till. Men i perioder hamnar jag i ett tänk att allt är mitt fel, och att det bara är jag som överanalyserar och är just.. för känslig.
Min mamma är som sagt väldigt kall, hon visar inga känslor utåt, när någonting är svårt (tex när min mormor dog) så var hon ledsen, men ville aldrig prata om det. Var extremt kall när det kom till att spara saker som min mormor ägt kommer jag ihåg. Det mesta slängdes. Hon har alltid gett mig känslan att jag inte är bra nog, oavsett vad jag gör så är det inte bra. Och jag har gjort mycket som jag är stolt över, men till exempel när jag påbörjade en högskoleutbildning sa hon bara ”kommer inte det bli väldigt svårt?”. Jag har aldrig känt att hon stöttar mig och jag har heller aldrig känt att jag kan vara mig själv med henne. Stänger in mig, blir bara som ett skal när hon är i närheten. Jag tror det är eftersom jag fått lära mig att alla mina känslor inte får plats, inte är okej för henne.
Hon kan ofta kommentera vad jag har på mig, eller om jag färgat hårt, ofta på ett väldigt ogillande sätt. Jag får känslan av att det är bara det hon tycker som är det enda rätta, det går liksom aldrig diskutera med henne. Hon tar stor plats i vår familj, hon har gjort sig själv till ”navet” och all information mellan oss familjemedlemmar går genom henne, även fast jag försöker att undvika det nu för tiden.
När jag var liten hade jag en del eksem och andra problem, men hon tog mig aldrig till läkare. Jag kan inte minnas att jag blev speciellt validerad när jag var ledsen, och jag tror att jag redan som barn insåg att jag inte ska berätta saker för min mamma för hon finns inte där känslomässigt när jag hade behövt.
När jag skaffade min första pojkvän sa hon bara ”vad ska det vara bra för?”. Hon har läst både min och min systers dagböcker, en gång kom jag på henne med att göra det men då låtsades hon som ingenting, och jag blev alldeles för chockad för att säga något. Jag har förresten aldrig känt att jag kan ifrågasätta henne om nånting, tror jag är rädd för hur hon ska reagera.
Det som fått mig att tvivla på om hon verkligen är narcissist är att hon aldrig blir arg, men jag kan tycka att man ändå kan märka hur stämningen förändras när hon åtminstone blir sur. Men hon är mer passivt aggressiv, tar inte sådär extremt mycket plats verbalt som den kanske klassiska narcissisten gör. Samtidigt som hon är väldigt känslokall mot andra människor tycks hon bära på mycket oro själv, och den är hon inte sen med att försöka lägga över på mig när vi ses. Och jag har tagit den, hela min uppväxt har jag tagit hennes oro men nu försöker jag tänka att den får stå för henne.
En känsla jag haft är också att jag liksom inte vet om hon ens gillar mig. Hon har alltid funnits där rent praktiskt – lagat mat, läst böcker för mig när jag var liten osv. Men känslomässigt så investerar hon egentligen ingenting i mig och då blir jag osäker på vad hon faktiskt tycker om mig.
Jag tycker det är extremt svårt att beskriva min mamma, och missförstå mig rätt men ibland tänker jag att det hade varit ”skönt” om hon var mer tydligt narcissistisk, att hon bara kunde explodera av ilska ibland eller så. Men nu rör vi oss som i ett vakuum, där någonting absolut skaver men det är så fruktansvärt svårt att sätta fingret på det.
Har någon liknande erfarenheter får ni gärna svara, oavsett fint och värdefullt att läsa er andras berättelser <3