- Textens originaltitel: Characteristics of Narcissistic Mothers (kopia på originaltexten finns här)
- Ursprungligen postat på: http://www.geocities.com/zpg1957/narcissists.htm
- Hjälpligt och fritt översatt till svenska.
- Min anmärkning: Texten kan lika väl gälla en narcissistisk pappa.
Det handlar om sånt som sker i det fördolda, bakom fasaden. Den patologiskt narcissistiska föräldern uppfostrar sitt barn till att endast finnas till som en förlängning av henne själv. Det handlar om kroppsspråk. Det handlar om ogillande blickar: ”Den där blicken.” Det handlar om betoning och röstläge. Det är väldigt subtilt, det som sker, och det är mycket kraftfullt. Det är en del av vem barnet är.
1. Allt hon förmedlar går att tillbakavisa. Allt hon uttrycker genom ord, handling, kroppsspråk, blickar, attityder, uppförande och tonläge går att dementera, bestrida och omtolka. Det finns alltid en nonchalant ursäkt eller en förklaring. Grymhet framställs som kärleksfullhet. Aggressiva och fientliga handlingar framställs som omtanke. Själviska manipulationer presenteras som gåvor. Kritik och förtal är slugt förklätt till oro. Hon vill bara ditt bästa. Hon vill bara hjälpa dig.
Hon säger sällan rakt ut att du inte duger, men varje gång du berättar om något bra du gjort – något du lyckats med – kontrar hon med något ditt syskon gjort som är mycket bättre. Eller så ignorerar hon dig helt enkelt. Eller så lyssnar hon på dig och tiger för att sedan inom kort göra något elakt mot dig så du ska förstå att inte ”förhäva dig”. Men ingen utomstående (som inte själv genomgått hennes misshandel) kommer att märka hur du blir bestraffad. Hon ser nämligen noggrant till att särskilja orsaken till bestraffningen (din glädje över din prestation) från själva bestraffningen (sin egen vägran att låta dig låna bilen när du ska åka till prisutdelningen) genom att t.ex. låta tillräckligt mycket tid förflyta emellan de båda så att ingen annan ens ska komma på tanken att det finns en koppling.
Hennes förminskningar av dig går ofta ut på att jämföra dig med någon annan. Hon talar om hur fantastisk någon annan är, eller vilket otroligt bra jobb någon annan gjort inom ett ämnesområde du också jobbat med, eller hon pratar om hur mycket hon gillar någon annan person. Det är upp till dig att förstå kontrasten. Utan att säga ett enda ord om dig har hon låtit dig veta att du inte duger. Hon förstör din glädje över någonting du lyckats med bara genom att gratulera dig med en arg och avundsjuk röst som förmedlar hur missnöjd hon är. Återigen dementerar hon helt och hållet vad hon just förmedlat. Det är omöjligt att konfrontera någon på grund av hennes ton, hennes uppförande eller blicken hon använder när hon ser på dig. Men när din narcissistiska mamma en gång väl dresserat dig kan hon hota med fruktansvärda straff utan att säga ett enda ord. Du vet vad blickarna och tonen betyder. Därför är du alltid rädd, har alltid fel, men kan aldrig exakt sätta fingret på varför.
Eftersom hennes psykiska våld är del av en livslång kampanj för kontroll, och eftersom hon är noga med att rationalisera sitt våld, är det oerhört svårt att förklara för andra människor vad som är så illa med henne. Hon är också mycket noga med när och hur hon bedriver sitt psykiska våld. Hon är mycket hemlighetsfull – en egenskap som nästan alla misshandlare har (”Inte tvätta sin smutsiga byk offentligt!”) – och om du talar om för någon annan var hon gjort kommer hon att straffa dig. Tid och plats för hennes värsta övergrepp är noga utvald så att ingen annan hör eller ser hennes dåliga beteende. Inför andra människor kommer hon att verka vara en helt annan person. Hon kränker dig inför andra människor, men maskerar alltid sina nedvärderingar, spydigheter och sitt skvaller som oro, kärlek och förståelse (”Jag tycker så synd om stackars Carina. Hon verkar alltid ha det så svårt, men jag vet bara inte vad jag kan göra för henne!”). På grund av detta brukar barn till narcissistiska föräldrar tyvärr ofta bli varse att ingen tror dem (”Jag måste säga att när hon talar om DIG talar hon alltid så vänligt!”). Tyvärr brukar även terapeuter, på grund av att en narcissists agerande alltid går att tillbakavisa eller tolka på ett annat sätt, och även på grund av egen iver att stötta en annan förälder (om terapeuten själv är förälder), komma till den narcissistiska förälderns försvar, och förstärka din känsla av isolering och hjälplöshet (”Jag är säker på att hon inte menade så illa!”).
2. Hon kränker dina gränser. Du känner dig som en förlängning av henne. Hon ger bort dina egna privata saker utan ditt medgivande, ibland mitt framför nosen på dig. Din mat äts från din tallrik, eller ges till andra från din tallrik. Dina grejer, t.ex. presenter du fått av henne, får återtas när som helst och utan annan förklaring än att de var aldrig dina från första början. Din tid är förpliktigad utan samråd med dig och åsikter som förmodas vara dina uttrycks av henne. (”Hon älskar att gå i kyrkan!”, ”Han skulle aldrig vilja ha något sådant”, ”Hon tycker inte om avokado”) Hon diskuterar dig, i din närvaro, som om du inte vore där. Hon håller koll på dina kroppsliga funktioner och förödmjukar dig genom att avslöja den information hon snokat reda på. Speciellt när den kan användas för att demonstrera hennes hängivenhet som mor, och belysa hennes martyrskap inför dina behov (”Mikael hade också problem med täta urinträngningar. Det var bara det att hans var mycket värre! Jag var så orolig för honom!”) Du har aldrig fått veta vad det innebär att ha ett privatliv i badrummet eller i sovrummet, och hon går igenom dina saker regelbundet. Hon frågar nyfiket, ifrågasätter och snokar i din/dina e–post/brev/dagbok/samtal. Hon vill gräva rätt på dina känslor, alldeles särskilt de smärtsamma, och söker alltid negativ information om dig som kan användas mot dig. Hon gör ofta saker tvärt emot ditt uttryckliga önskemål. Allt detta sker utan minsta tecken på skam eller självkritik.
Alla försök till självständighet från din sida bemöts med starkt motstånd. Normal utveckling (som att du lär dig raka dig, sminka dig, träffa flickor/pojkar) medges endast motvilligt och endast om du insisterar. Sen straffas du för din påstridighet (”Eftersom du är gammal nog för att träffa flickor så tror jag nog att du även är gammal nog att betala för dina egna kläder!”) Om du kräver åldersanpassade kläder, personvård och kontroll över ditt eget liv, eller egna rättigheter, är du ”svår” och hon förlöjligar din ”självständighet”.
3. Hon favoriserar. Narcissistiska mödrar väljer ofta ut ett (ibland fler) barn till att vara ”favoriten” och ett annat (ibland fler) barn till att bli ”syndabocken”. Narcissisten identifierar sig med favoriten och ger privilegier åt honom eller henne så länge favoriten gör precis som mamma vill. Favoriten måste vårdas omsorgsfullt av alla i familjen. Syndabocken har inga egna behov och måste i stället ta på sig rollen som den som vårdar. Favoriten kan inte göra något fel. Syndabocken har alltid fel. Detta skapar motsättningar mellan barnen. Det ena barnet anser att mamma är klok och underbar, medan de(t) andra hatar henne. Motsättningen främjas av narcissisten genom lögner, genom uppenbar orättvisa och favoriserande. Favoriten kommer att försvara mamman och indirekt föra våldet vidare genom att leta efter orsaker att skylla syndabocken för mammans agerande. Favoriten kan också själv direkt ta på sig den narcissistiska moderns uppgifter genom att fysiskt misshandla syndabocken så att den narcissistiska mamman inte behöver göra detta själv.
4. Hon saboterar. Dina framgångar erkänns endast i den mån hon själv kan ta åt sig äran för dem. Varje framgång eller prestation som hon inte kan ta åt sig äran för ignoreras eller förminskas. Vid tillfällen då du ska vara i centrum och det samtidigt som det saknas möjlighet för henne att vara i centrum för uppmärksamheten kommer hon att försöka förhindra att tillfället inträffar över huvud taget. Går inte det påstår hon att hon inte kan komma, eller att hon ska gå tidigt, eller så låtsas hon som att det är inte är någon händelse värd att lägga märke till över huvud taget, eller så stjäl hon uppmärksamheten från dig. Hon kan också råka haspla ur sig sårade kommentarer om hur mycket bättre någon annan lyckats, eller kommentarer om hur det där du lyckats med inte är så bra som det du borde ha lyckats med, eller att det inte är fullt så lyckat som du tycker att det är. Hon saboterar genom att reta upp dig så att det blir bråk, eller beter sig särskilt obehagligt precis innan hon vet du måste vara samlad och i form för att prestera bra. Hon får ett utbrott om hon måste hjälpa dig med någonting som underlättar dina möjligheter att lyckas, eller hon rätt upp och ner vägrar att vägra att hjälpa dig med till och med småsaker. Hon är elak mot dig angående saker som perifert är förbundna med dina framgångar så att din glädje över vad du åstadkommit mattas, utan att hon sagt någonting om det rakt ut. Oavsett vad din framgång handlar om måste hon plocka ner dig och sätta dig på plats.
5. Hon förnedrar, kritiserar och svärtar ner. Hon låter dig på alla sätt veta att hon tycker mindre om dig än vad hon gör om dina syskon eller om andra människor i allmänhet. Om du beklagar dig över att du blivit illa behandlad av någon annan kommer hon ta den andra personens parti, även om hon inte alls känner den personen. Hon bryr sig inte om dessa människor, eller om det rättmätiga i dina klagomål. Hon vill bara att du ska ha klart för dig att du aldrig kan ha rätt.
Hon levererar generaliserande nålstick som är nästan omöjliga att motbevisa (alltid i en kärleksfull, omtänksam ton): ”Du har alltid varit svår”, ”Du kan vara väldigt svår att älska”, ”Du har alltid haft svårt att avsluta saker”, ”Du var mycket svår att ha att göra med”, ”Du brukar alltid orsaka problem”, ”Ingen orkar stå ut med det du gör”. Hon levererar kritik på ett indirekt sätt. Till exempel klagar hon på hur ”ingen” älskar henne, ”ingen” gör något för henne, eller ”ingen” bryr sig om henne, eller hon klagar på att ”alla” är så själviska, när du är den enda personen i rummet. Som alltid kombinerar hon kritik med tillbakavisande.
Vid samtal låter hon små förstulna kommentarer slinka ut om att hon verkligen haft fantastiskt roligt tillsammans med någon annan – när hon gjort samma sak som hon gjort även med dig (men med dig var det inte roligt). Hon låter dig veta att hennes förhållande med någon annan person, som ni båda känner, är helt underbart på ett sätt som din relation med henne inte är – det noggrant outtalade budskapet är att du inte betyder något speciellt för henne.
Hon minimerar, nedvärderar eller ignorerar dina åsikter och erfarenheter. Dina insikter bemöts nedlåtande, tillbakavisande och med anklagelser (”Jag tror du läser för mycket!”) Och hon avfärdar information, om den kommer från dig, även i ämnen där du är en erkänd auktoritet. Vad du än säger bemöts detta med flin, himlande med ögonen eller överdrivna utrop (”Ohoh, jahaaa?!”, ”Du behöver du väl inte tala om det för mig?!”, ”Jaså, verkligen?!”). Sen gör hon klart för dig att hon inte lyssnat på ett enda ord av vad du sagt.
Nästa sida:
6. Hon får dig att framstå som galen.
7. Hon är avundsjuk.
8. Hon är en lögnare på så många olika sätt att man inte kan räkna dem alla.
9. Hon ska hela tiden stå i centrum för uppmärksamheten.
10. Hon manipulerar dina känslor för att livnära sig på din smärta.

Hur registrerar jag mig på forumet?
Voksne barn av narsissistiske foreldre
herregud är som att läsa om mamma, jag har inte fattat vad illa det faktiskt är..
Trodde att det inte fanns fler än min mamma. Känns helt otroligt att beteendet har en diagnos.
Ja, herregud jag säger detsamma, fy vad otäckt men äntligen förstår jag hur allt hänger ihop.
Det är hissnande, min mamma rakt av. jag var syndabocken, min syster favorit, till slut, för mamma var rädd för henne. Jag kände mig ”mobbad” genom hela uppväxten av min egen mamma. Min syster och jag tog hand om varandra, idag är vi ”ovänner” så sorgligt, jag får bära mig själv med stor ansträngning, men det går
Min mamma fick 18 av 24 punkter som stämde med hennes agerande mot mig nu i barndomen och nu. När jag var tonåring samt vuxen misshandlade hon och terroriserade hon mig mentalt. Hon vill även slå till mig men jag var längre än henne och stoppade henne. Jag har blivit utsatt för övergrepp av en man släkting som barn men detta bryr hon sig inte om. Hon kan sitta och peka på andra barn som blivit utsatta för samma sak på tv och prata om det högt eller prata med värme om den mannen. Jag är ibörjan av 30-års åldern och vår relation känns som att jag är tonåring. Hon ringer och ringer mig och beter sig kontrollerande. Ibland ringer hon exakt varannan dag eller vart tredje dag, om jag inte svarar lämnar hon alarmerande meddelanden vad gör du? vad har hänt?varför svarar du inte? Att jag är en vuxen människa med eget liv som inte behöver umgås med mina föräldrar hela tiden har hon nog inte fattat. Som tonåring spottade hon på mig bokstavligen, jag fick inte ha egna åsikter och om jag sa emot henne fick hon raseriutbrott, kallade mig för oerhört kränkande ord som dementstörd, skräp och sa att hon skulle pissa i min mun och att jag inte kunde eller visste nåt, jag kunde ingenting bättre än henne jag var bara en skit, jag skulle inte bli nåt bara en trasa på gatan som stor. Idag har jag en relation till min mamma där jag känner mycket dåligt samvete, hon är snäll mot mig och jag är aldrig säker på att jag älskar henne. Jag håller mig borta från henne och besöker max 1 gång i veckan. När jag vet att hon är narcissistisk kan jag hålla mig borta på ett annat sätt.
Jag har inte heller fattat hur illa det var. Ändå har jag förstått att det är nåt, men det talas ju inte så mycket om narcissism. Mer om asperger, psykopati, bipolär sjukdom m.fl.
Jag vill minnas känslan från början av påskhelgen, som ljuset från en främmande stad i horisonten, som nu efter påskhelgen och läsning här på sidan är som att ha nått fram och redan ta det nya för givet.
En stor del av detta stämmer in på min äldre syster. Jag har brutit med henne, men ett stort problem är att folk inte tror att sådana här människor existerar. Texten är onekligen massiv. Om man själv inte har haft någon sådan person i sin närhet, så slutar man nog läsa efter första stycket, eftersom det hela verkar så helgalet. Kämpa på alla som har en narcissist i sin närhet!
Har en hel del i mitt bagage att bearbeta (pappa som begick självmord, tuff uppväxt osv). Under min terapisession idag nämnde min psyk att ju mer jag berättar om min uppväxt och min mamma så tyckte hon att min mamma verkar ha tendenser till en narcissistisk störning. Jag har aldrig tänkt på det så förut, har ju bara försökt skydda mamma, vara henne lags, förstå varför jag inte är bättre än vad jag är…och allt det där. Så när jag kom hem satte jag mig och googlade och titta vilken sida jag kom in på. Har skrattat och gråtit mig igenom punkterna för att det känns så ofattbart! Känns som om någon har beskrivit min mamma till punkt och pricka. Det är den här kvinnan och dessa upplevelser jag är uppvuxen med. Detta är en enorm insikt/breakthrough för mig att nå….så jag får nog göra som en vän brukar säga ”bryt ihop och kom igen”. Ville bara säga ett enormt tack för denna sida och denna text. Nu har jag äntligen svart på vitt ett svar på många av mina frågor, funderingar och grubblerier!
Min mamma och storasyster i ett nötskal. Har lärt mig att hålla dom på distans. Min mamma bor utomlands, hör mest av sig när hon vill ha pengar eller tjänster. Hon höll på at splittra mig och min man sist hon var på besök så nästa gång får hon inte bo hos mig. Hon snackade skit om mig när jag höll på att lägga mina barn,högt och tydligt, men när jag sedan konfronterade henne om misshandel i barndomen bröt hon ihop och blev ett offer. Man var otacksam och hemsk för hon hade ju jämt tagit så god hand om oss barn, det fanns alltid mat på bordet osv. Jag har gett upp n och det var skönt att läsa beskrivingen av narcissism. Hon kommer aldrig att ge med sig, för fel har hon inte enligt henne.Man måste gå vidare. Men jag tänker aldrig bryta helt med henne, en artig ytlig relation fungerar. Känn inte skam!
Min mamma är också precis såhär och när jag någon enstaka gång konfronterat henne med det har det slutat i att det är HENNE det är synd om, hon är ett offer och allt hon har gjort för mig ”alltid ställt upp” osv. Saken är den att som mamma SKA MAN STÄLLA UPP, det är ens jobb. Man ska älska det och man ska göra det, inte tro att man är speciell som ställer upp för sitt barn. Min mamma har aldrig ställt upp för mig och när jag läste i en bok om ”ovillkorlig kärlek” insåg jag att jag inte vet vad det innebär. Tack mamma!
Det mesta stämmer in på min mamma. Under hela mitt liv har jag fått höra hur misslyckad jag är osv. Vid ett tillfälle ringde hon och talade om för mig att hon betrakdade mig som död.Jag har försökt under många år att prata med min pappa och bror men de har inte velat lyssna på mig. Mamma dog för ett år sedan och någon saknad efter henne finns absolut inte. Det enda jag ångrar i livet är att jag inte bröt kontakten helt med henne och den övriga familjen som tog hennes parti och aldrig ville lyssna på mig. Nu har jag passerat 60+ och ser framåt på ett positivt liv, denna onda människa kan inte göra mig illa längre.
Min mamma har kränkt mina gränser så länge jag kan minnas. Och när man påtalat det så förstår hon inte vad jag menar.
För två år sedan tappade jag rejält humöret på henne och sen dess har jag hållit distansen. Då har hon ringt mig med jämna mellanrum och skrikit ”hur länge ska du hålla på såhär” ”vad är det för fel på dig?” Hon har dessutom snackat skit om mig till halva släkten.
Vad ska jag göra/säga till henne? Hon kan inte förstå varför jag inte vill umgås. Hon förstår inte att hon borde be om ursäkt. Eller att hon gjort mig ledsen.
Det tar flera dagar för mig att hämta mig efter att hon ringt och skrikit till mig.
Jo jag känner igen det där. Jag har pratat ut med min mamma flera gånger och påtalat hur illa hon har behandlat mig. Hon har alltid nervärderat mig och hyllat andra för att de är duktiga. När jag nu för ett år sedan behövde mina föräldrars hjälp i samband med en separation så nekade de mig all hjälp. Efter detta har jag uttryckt tydligt att jag inte vill ha någon kontakt med min mamma. Jag har bara träffat henne på mina syskons högtids tillfällen och då varit artig och trevlig. Jag har inte själv ringt henne, bara skickat födelsedagskort och julkort. Jag mår mycket bra av att inte känna mig nedtryckt av henne, jag behöver inte längre försöka imponera på henne. Det känns skönt men jag grälar på henne i mina tankar varje dag. Försök att ta avstånd, din mamma själ din energi, det finns kanske andra som uppskattar dig istället. Kram och ta vara på dig.
Du ska varken göra eller säga något till henne. Man kan inte diskutera med dem. Att säga något till ens mamma är att ge henne en öppning att återigen nästla sig in i livet och vrida och vända på allt som sagts och gjorts tills det att det är man själv som verkar galen/har överreagerat/har orsakat problemet. http://www.tuvaforum.se har en länk till hur man ska hantera narcisisster. Läs den, ocg gör som den säger annars får du aldrig ro. Och vad du än gör, förvänta dig inte en ursäkt. Eftersom hon inte anser att hon gjort fel, eller snarare…. vet att hon gjort fel men fullkomligt skiter i det så kommer en ursäkt aldrig vara allvarligt menad, utan enbart en väg tillbaka in i ditt liv så hon kan fortsätta suga ur allt vad livslust och självkänsla heter. Min mamma är polisanmäld och efter det har hon helt slutat höra av sig. Det är så skönt. Narcissisterna vet att det de gör kan få konsekvenser och passar sig noga för att inte gå ”över gränsen” så de kan åka dit för något, därför är ofta en polisanmälan ett bra sätt. Vad du än gör: Inse att du förtjänar att behandlas med respekt och sortera bort alla människor i din närhet som inte följer det enkla kriteriet, och det gäller inte bara för mammarelationer.
Min kompis visade mig den här sidan.
Mycket av det som står passar in på min mamma, jag har aldrig varit bra nog i hennes ögon, jag har alltid gjort henne illa och så vidare.
Men hon kan inte se vad hon har gjort mot mig.
Hey!
Är det inte nån som vill återkoppla på mitt inlägg???
/Jonna
Hej Jonna!
Vi har forumet här:
http://vuxnabarn.nu/forum/
Där kan du få återkoppling. Vi brukar inte svara på kommentarerna här på bloggen mer än nån gång ibland. Vi brukar ta allt sånt på forumet.
Edit:
Din fråga i inlägget här ovanför är nu publicerad här: http://vuxnabarn.nu/forum/viewtopic.php?f=74&t=3911
Hej! tack för inlägget! jag känner igen mig,, brukar va helt slut och förstörd 1-2 dar när träffat min mor. Det är hemskt. Nu när jag inte har kontakt sedan 1 år ungefär, så går allt bättre för mig,,,
Lycka till. Kram!
Jonna, jag tror tyvärr att det enda som fungerar är att inte svara. Jag tror att det är viktigt att inse att det aldrig kommer att gå att kommunicera med dessa personer. Min mamma går inte att nå och jag väljer bort henne eftersom jag inte är villig att låtsas att allt är bra. Jag vill ha relationer som är ömsesidiga. Nu får jag se hur hon kommer att bete sig när hon inser att jag vill bryta kontakten och inte bara hålla ett avstånd. Vi brukar ses jul, påsk och födelsedagar. Det har jag har bestämt.
Det här är precis som mina föräldrar.
Psykisk misshandel…
Hej.
Jag började på allvar fundera på narcissism för några månader sedan och hittade då denna sida. Idag återvände jag till den för det var dags och hittar texten om mammor. Även om jag var fyra år då jag tänkte ”hon är inte klok”, och visste att jag hade rätt, så är det först nu (är 35) som jag kan sätta ord på henne.
Jag har alltid vetat att hon beter sig fel mot mig och slutade älska henne i tonåren, och har tagit avstånd sen dess, men alltid haft svårt att beskriva hennes beteenden. Nu vet jag att hon är narcissist. Ändå har jag jobbat med mig själv och förändrat mycket men ingen har föreslagit just detta när jag har pratat om min mamma.
Jag har inte läst hela texten, den är lång. Jag får ta det bit för bit, men den är så bra!
Det jag undrar nu är varför en person blir narcissist och vad skillnaden är på äkta narcissism och narcissistiska beteenden.
MVH. Lycka till alla!
Ingen kan fatta hur det känns och hur det varit. Bara vi som genomgått det eller genomgår det. Det är sant, det går inte att snacka med dom. Man bara blir helt slut i doms sällskap.
Om någon har levt med en psykopat så dela gärna med er av era erfaenheter på min blogg. jag själv är dotter till en psykopat och behöver hjälp och tips då min syster bor fortfarande hemma hos psykopaten och mår jätte dåligt.
kära nån jag läser om min egen mor, texten satte ord på hennes beteende…tur att jag i lagom tid frigjorde mig från henne och sen dess håller henne på lagom avstånd…
Jag har gått i terapi och det hjälpte mig att ta avstånd. Har börjat öppna ögonen för min morsas beteende. Avstånd är det enda som hjälper. Det går inte att prata med henne. Min terapeut hjälpte mig att sluta vänta på ett mirakel att hon ska ändra sig. Min morsa har alltid varit kränkande och munnen rör sig hela tiden. Hon ska alltid snacka skit.
Äntligen hittat ett forum som stämmer exakt med mina
upplevelser, tusen tack. Min mor har utsatt mig för sitt vanvett hela mitt liv. Är 52 år och blir fortfarande kränkt. Det tar liksom aldrig slut, fast människan sitter i rullstol, lyckas hon fortfarande skrämma livet ur mig genom onda blickar och nedlåtande röst. Jag har bytt mitt förnamn, då mitt födelsenamn blev så fullt av negativa tonfall, så jag till slut knappt kunde uttala det själv, utan att rösten fastnade i halsen. Underbart med ett nytt förnamn, även om hon aldrig säger det annat än hånfullt, typ ”du ändrade
inte till mikaela i alla fall”(jag ändrade till Mikael) sedan elakt skratt. Andra tycker nog detta är kul, medan jag som blivit hånad hela mitt liv, får ett hugg i magen, vilket också är meningen. Det går aldrig att vinna över henne så därför håller jag mig undan så gott det går. Kämpa på alla
ni, unga som gamla och ta hand om er, det är ni värda!
mvh M
Mikael!
Häftigt att du valt ditt namn själv. Vet flera som gjort så och mått bra av det. Det är för mig en revolutionär handling som talar om integritet.
Har själv haft ett mycket kluvet förhållande till mitt eget namn. För att nu inte tala om allting annat som har med mig att göra.
I vuxen ålder vågade jag äntligen försiktigt göra det jag själv ville. När läraren sa mitt namn, så hoppade jag högt varje gång och tappade alldeles bort var jag var och vad jag höll på med. Till sist slutade läraren att använda mitt namn när hon talade med mig eftersom hon märkte att det inte gick.
Det är hemskt att ha så mycket rädsla i sig.
Ramitza
Du förstår vad jag menade, så skönt att veta.
I ärlighetens namn jag blev rädd, så nya namnet är förnamnet och det gamla namnet finns kvar sist i raden.
Blev stor förvåning i släkten, men dom har aldrig brytt sig så det bjuder jag på. Budskapet gick fram. Och ja, det känns bra, har aldrig ångrat mig.
17 stämde inte iaf inte fullständigt. Så jag har växt upp med denna typ av föräldrar… (farsan var värre :=( )