Några egenskaper hos en sund relation:

Respekt – att lyssna på varandra, värdera varandras åsikter och lyssna på ett icke-dömande sätt. Respekt handlar också om att försöka förstå och bekräfta den andres känslor.

Förtroende och stöd – att  stödja varandras mål i livet, med respekt för varandras rätt att ha egna känslor, åsikter, vänner, aktiviteter och intressen. Det är att värdera partnern som individ.

Ärlighet och ansvar – att kommunicera öppet och sanningsenligt, att erkänna misstag och fel, att erkänna tidigare användning av våld och acceptera sitt eget ansvar.

Delat ansvar – att familjen eller paret tar beslut tillsammans och ömsesidigt kommer överens om en arbetsfördelning som är rättvis för båda parter. Att föräldrapar delar föräldraansvaret och fungerar som positiva, icke våldsamma förebilder för barnen.

Ekonomiskt partnerskap – att man i äktenskap och samboförhållanden tar ekonomiska beslut tillsammans och ser till båda parter gynnas av finansiella arrangemang.

Förhandling och rättvisa – att man är villig att kompromissa, acceptera förändring och söka ömsesidigt tillfredsställande lösningar på konflikter.

Icke-hotande beteende – att prata och agera på ett sätt som främjar båda parters känsla av säkerhet i relationen. Båda ska känna sig bekväma och trygga med att uttrycka sig själva och med att engagera sig i era dagliga aktiviteter.

Så… är din relation sund?

1. Kan du säga vad du gillar eller beundrar hos din partner?
2. Är din partner glad att du har andra vänner?
3. Är din partner glad över dina prestationer och ambitioner?
4. Frågar din partner efter, och respekterar, dina åsikter?
5. Lyssnar hen verkligen på dig?
6. Kan hen tala om sina känslor?
7. Har din partner en bra relation med sin familj?
8. Har hen har goda vänner?
9. Har hen andra intressen förutom dig?
10. Kan hen ta ansvar för sina handlingar utan att skylla sina misstag på andra?
11. Respekterar din partner din rätt att fatta egna beslut som påverkar ditt eget liv?
12. Är du och din partner vänner? Bästa vänner?

Om du svarade ”ja” de flesta av dessa frågor är du förmodligen inte i ett förhållande där det finns risk för destruktivitet. Om du svarat ”nej” på några, eller de flesta, av dessa frågor finns det en risk att du befinner dig i en destruktiv relation. Fortsätt med nästa uppsättning frågor.

Är din partner sund?

1. När din partner blir arg, gör hen sönder eller kastar saker?
2. Tappar din partner humöret lätt?
3. Är din partner svartsjuk på dina vänner eller på din familj?
4. Förväntar sig din partner att få veta var du har varit när du inte är med henom?
5. Tror din partner att du är otrogen mot henom om du pratar med eller dansar med någon annan?
6. Dricker din partner, eller ta droger, eller vräker i sig mat – nästan varje dag?
7. Kan hen förlöjliga-, göra narr av-, eller sätta dig på plats?
8. Tror din partner att det finns vissa situationer där det är okej för en man att slå en kvinna, eller en kvinna att slå en man – eller att män slår män, kvinnor slår kvinnor?
9. Tycker du mindre om dig själv än vanligt när du har varit med din partner?
10. Är du någonsin själv rädd för din partner?

Om du svarat ”ja” på frågorna i denna grupp bör du vara försiktig och tänka på din säkerhet.

Har du hälsosamma gränser?

Gränser är avgörande för en sund relation. Gränser klargör var Du slutar och var Jag börjar, vilka problem tillhör Dig och vilka problem tillhör Mig.

Vad är gränser? Precis som husägare drar fysiska linjer runt sin egendom, måste vi ställa mentala, fysiska, emotionella och andliga gränser för våra liv för att hjälpa oss att skilja vad som är vårt ansvar och vad som inte är det… säger Dr Henry Cloud.

Var och en av oss har gränser, av vilka en del går outtalade, i många områden i våra liv. Vi sätter gränser när det gäller fysisk närhet och beröring, vilka ord som är acceptabla när vi blir tilltalade, ärlighet, emotionell närhet (till exempel hur mycket vi själva visar för andra). När en, eller båda personerna, i en relation har svårt med gränser, lider relationen.

Följande egenskaper visar på problem med att fastställa och upprätthålla gränser:

• Berättar allt.
• Pratar på en intim nivå redan vid det första mötet.
• Blir förälskad i en ny bekantskap.
• Blir förälskad i vem som helst som erbjuder stöd.
• Blir överväldigad/uppslukad av en person .
• Agerar på den första sexuella impulsen.
• Är sexuell för din partners skull, inte för din egen.
• Går emot personliga värderingar, eller rättigheter, för att behaga andra.
• Märker inte när någon invaderar dina gränser.
• Märker inte när någon annan visar olämpliga gränser.
• Accepterar mat, gåvor, beröring, eller sex som du inte känner dig bekväm med.
• Berör en person utan att fråga.
• Tillåter att någon annan att tar så mycket de kan, och kommer åt, från dig.
• Låter andra beskriva din verklighet.
• Låter andra definiera dig.
• Tror att andra kan förutse dina behov.
• Förväntar dig att andra ska uppfylla dina behov automatiskt.
• Faller ihop så att någon annan måste hand om dig.

Händer

Originaltext: Characteristics of Healthy Relationships. Översatt av Rebellen och SvartaKatten 21 mar 2012.

Dela/Bokmärk

Hoppa till:
Länkar, artiklar och media | Böcker av Alice Miller

Alice Miller (1923-2010)

Millers traumamodell omfattade alla former av övergrepp mot barn, inklusive sådana som var allmänt godtagna, som t.ex. barnaga, som hon kallade den svarta pedagogiken. Hon ansåg att barnaga orsakar hjärnskador, psykisk sjukdom, missbruk och våldsamma tendenser. Miller lovordade ofta Sverige som det första landet i världen att förbjuda barnaga.

Inledningen av Millers första bok, Det självutplånande barnet, som först publicerades 1979, innehåller en rad som sammanfattar hennes åsikter:

Erfarenheten har lärt oss att vi bara har ett bestående vapen i kampen mot psykisk ohälsa. Den känslomässiga upptäckten och känslomässiga acceptansen av sanningen i vår enskilda och unika barndomshistoria.

Miller menade att grunden till psykiska problem är maktförhållandet mellan barn och förälder: Ett barn är beroende av sina föräldrar från födseln till början av tonåren, medan föräldrarna inte är beroende av barnet. När en förälder medvetet eller omedvetet begår övergrepp (fysiska, sexuella, verbala) mot sina barn kan barnet inte hantera detta utan måste istället tränga bort händelsen. Dessa trauman försvinner dock inte utan lagras istället i det undermedvetna. Dessa kommer sedan att påverka personen under resten av livet i form av t.ex. psykiska besvär, missbruk eller våld. Skadan kan repareras, menade Miller, om individen görs medveten om sin personliga bakgrundshistoria och ges möjlighet att som vuxen bearbeta upplevelserna från barndomen.

Många av de traditionella psykologiska skolorna, som t.ex. Sigmund Freuds psykoanalys, ser barndomen som roten till den lidande vuxnes problem. Skillnaden mellan Miller och dessa är att Miller anser att problemen beror på föräldrarna. Hon ansåg att traditionell psykoterapi är skadlig, och att den lägger skulden på barnet. I sina böcker tog hon också avstånd från psykoanalysen och liknade den vid den svarta pedagogiken. Miller lånade dock ofta koncept och termer från andra psykologiska skolor.

Hon hävdade att all psykisk sjukdom, kriminalitet och även sådant, som att falla offer för religiösa sekter, har sin grund i barndomstrauman och den inre smärta som traumana orsakar när den traumatiserade inte får hjälp av en yttre hjälpare, som hon kom att kalla det upplysta vittnet. I alla kulturer ”är det högsta lag att skona föräldrarna”, skrev Miller. Även psykiatriker, psykoanalytiker och psykologer är omedvetet rädda för att skylla föräldrarna för psykiska störningar hos deras klienter, menade hon. Enligt Miller var också hälso- och sjukvårdspersonal varelser som internaliserat den svarta pedagogiken under sin barndom. Religion var, enligt Miller, en starkt faktor bakom den svarta pedagogiken. Hon ansåg att religion är en av de primära orsakerna till att barn utsätts för övergrepp. Miller använde ofta dessa två Bibelcitat som exempel:

Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
~ 2 Mos. 20:12

Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.
~ Ords. 13:24

Miller kallade ECT (elektrokonvulsiv behandling) ”en kampanj mot rättigheten att minnas” och i sin bok Riv tigandets mur kritiserade hon också de psykoterapeuter som rådde sina klienter att förlåta sina föräldrar för de kränkningar de utsatts för. Hon hävdade att tvånget att förlåta bara förhindrar återhämtningen, som endast kan ske genom att minnas sin egen sanning och känna barndomens smärta. Enligt Miller var flertalet psykoterapeuter rädda för denna sanning, i och med att de arbetade under inflytande från både västerländska och orientaliska religioner, vilka alla predikar förlåtelse. Hon trodde inte på att förlåtelse kan få hatet att försvinna, utan att förlåtelsen bara dolde och täckte över hatet, som istället tog sig annat utlopp, nämligen i form av förskjutning av känslan på olika syndabockar. Detta förklarade hon i sina psykologiska biografier över Adolf Hitler och Jürgen Bartsch, vilka båda utsatts för trauman i barndomen, enligt Miller.

Gemensamt för alla Millers skrifter är hur hon förklarar varför människor helst inte vill veta av och minnas sin egen utsatthet från barndomen: Det är för att människor vill undvika den outhärdliga smärtan. Istället finns traumat endast i det undermedvetna och återupprepas med nästa generations barn.

Länkar, artiklar och media

Millers egen hemsida: Alice Miller – Child Abuse and Mistreatment

Humiliations, spankings and beatings, slaps in the face, betrayal, sexual exploitation, derision, neglect, etc. are all forms of mistreatment, because they injure the integrity and dignity of a child, even if their consequences are not visible right away. However, as adults, most abused children will suffer, and let others suffer, from these injuries. This dynamic of violence can deform some victims into hangmen who take revenge even on whole nations and become willing executors to dictators as unutterably appalling as Hitler and other cruel leaders. Beaten children very early on assimilate the violence they endured, which they may glorify and apply later as parents, in believing that they deserved the punishment and were beaten out of love.

DN.se: Kroppens revolt

Det är tjugofem år sedan den schweiziska psykoanalytikern Alice Miller nådde världsrykte med ”Det självutplånande barnet”, en bok som blev en uppenbarelse för hundratusentals människor som vandrat mellan analyssoffor och gruppterapier för att lösa sina neurotiska problem.

Miller lyckades sätta ord på något som många människor upplevde men som för de flesta förblivit ogripbart och – kanske framför allt – som dittills inte ingått i det allmänna medvetandet. Vad är ångest och depression? Varför denna hopplöshet och brist på energi hos vuxna människor som utåt sett har gott självförtroende och lever ett framgångsrikt liv? Som själva anser att de haft ambitiösa föräldrar och en uppväxt som inte lämnar mycket övrigt att önska.

SvD: Alice Miller tog alltid ställning för barnen

AVLIDEN IKON. Hennes envisa betonande av barnets synvinkel hade under 70- och 80-talen stort inflytande på kulturen, och hennes böcker gick ut i upplagor som få andra psykologer varit i närheten av. I april avled författaren bakom ”Det självutplånande barnet”.

The Natural Child Project: Alice Miller Library
Många olika artiklar, bland andra:

• Adolf Hitler: How Could a Monster Succeed in Blinding a Nation?
• Childhood: The Unexplored Source of Knowledge
• Childhood Trauma
• Cruelty or Tenderness

Youtube: projectEnlightenment

This channel is dedicated to the works of Alice Miller.

.

ZNet: The Drama of the Gifted Therapist by Mark t. Harris

The first news in the English-speaking media of writer Alice Miller’s April 14 death wasn’t reported until more than a week later. Apparently, the notoriously private Miller had not wanted news of her death immediately publicized. But when the story finally broke it quickly became apparent that even in death Miller’s views on the far-reaching consequences of child abuse would continue to engender debate.

Indeed, the first news of her death in the South African TimesLive on April 23 described Miller as a psychology writer who claimed that “Adolf Hitler was bad because he was spanked as a boy.” Thus in a few words the writer trivialized the immense historic work of this author of 13 books, including 1981’s groundbreaking “The Drama of the Gifted Child” (originally published in 1979 as “Prisoners of Childhood”). Instead Miller’s views were described as still “controversial.”

By controversial the writer obviously meant questionable or unproven. But if Miller’s intellectual legacy is controversial it’s so perhaps in the way 19th century physician Ignaz Semmelweis’s claim that infectious disease could be prevented by hand washing was once controversial. In fact, “The Drama of the Gifted Child” is one of those seminal books whose influence is rightly measured less in copies sold (and it has sold more than a million) than in the way its insights into the human condition have seeped into the cultural topsoil.

Dailymotion: alicemiller: her videos on Dailymotion

Ce profil n’est pas géré par Alice Miller mais présente ses découvertes.

How is Emotional Blindness Created, by Alice… by alicemiller

nospank.net: Alice Miller Index
Texter av Alice Miller, bland andra:

• FOR YOUR OWN GOOD: Hidden cruelty in child-rearing and the roots of violence Fourth edition, 2002
• Offered here in its entirety!
• Truth or Illusion?, Afterword to the Second Edition (1984) of For Your Own Good
• The misled brain and the banned emotions, September 2008
• The Roots of Violence are NOT Unknown, By Alice Miller, August 2008.

Böcker av Alice Miller

Årtalen gäller den tyskspråkiga utgåvan.

1979, 1996, 1999

Svenska: Det självutplånande barnet och sökandet efter en äkta identitet
Norska: Barneskjebner: Tre foredrag om narsissisme og psykoanalyse
Engelska: Prisoners of Childhood eller The drama of the gifted child: the search for the true self
Tyska: Das Drama des begabten Kindes und die Suche nach dem wahren Selbst eller Das Drama des begabten Kindes und die Suche nach dem wahren Selbst: Eine Um- und Fortschreibung

1980, 1998

Svenska: I begynnelsen var uppfostran
Norska: I begynnelsen var oppdragelsen
Engelska: For Your Own Good: Hidden Cruelty in Child-rearing and the Roots of Violence
Tyska: Am Anfang war Erziehung

1981, 1998

Svenska: Du skall icke märka: Variationer över paradistemat
Norska: Du skal ikke merke: Variasjoner over paradistemaet
Engelska: Thou Shalt Not Be Aware
Tyska: Du sollst nicht merken: Variationen über das Paradies-Thema

1985

Svenska: Bilder från en barndom: 66 akvareller och en essä
Engelska: Pictures of a Childhood
Tyska: Bilder einer Kindheit

1988, 1996

Svenska: Den dolda nyckeln
Norska: Den ubrukte nøkkelen
Engelska: The Untouched Key: Tracing Childhood Trauma in Creativity and Destructiveness
Tyska: Der gemiedene Schlüssel

1988, 1995

Svenska: Den bannlysta vetskapen
Norska: Den forbudte viten
Engelska: Banished Knowledge: Facing Childhood Injuries
Tyska: Das verbannte Wissen

1990, 1996, 2003

Svenska: Riv tigandets mur: Sanning byggd på fakta
Engelska: Breaking Down the Wall of Silence
Tyska: Abbruch der Schweigemauer

1998

Svenska: Vägar i livet: Sju berättelser
Engelska: Paths of Life: Seven Scenarios
Tyska: Wege des Lebens: Sieben Geschichten

2001

Engelska: The Truth Will Set You Free: Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Adult Self
Tyska: Evas Erwachen: Über die Auflösung emotionaler Blindheit

2004

Engelska: The Body Never Lies: The Lingering Effects of Cruel Parenting
Tyska: Die Revolte des Körpers

2006

Tyska: Bilder Meines Lebens

2007

Engelska: Free From Lies: Discovering your true needs
Tyska: Dein gerettetes Leben: Wege zur Befreiung

2009

Engelska: From Rage to Courage: Answers to reader’s letters

Dela/Bokmärk

Det var en gång en kung som hade tre söner. De två äldsta var redan ganska välväxta, stora och starka, samt riktiga översittare mot var och en som de trodde sig kunna rå på. Däremot var den yngste ännu helt späd och av milt sinnelag, så han kunde inte försvara sig på de bägge andra.

Som han nu såg, att det alltid var han, som fick lida orätt, blev han skygg, drog sig undan till den stora spisen i köket och satte sig att gräva i askan. Men inte en gång där fick han vara ifred, utan hans bröder sökte rätt på honom, fördärvade hans lek och kallade honom på spe för ”Askefisen”.

Det stod så en rund tid om, och prinsarna växte upp till raska ungsvenner, alla tre. Då lät kungen en dag kalla dem inför sig och sa:

– Jo, ni har nu kommit så till ålders, att det har blivit tid till att tänka på giftermål. Därför ska ni nu dra ut i världen och fresta er lycka. Här får ni varsitt guldäpple som ni ska ge åt den mö, som ni fäster er vid.

Därmed gav han dem varsitt guldäpple. Nu kan man tro att prinsarna blev glada! De skyndade sig ut och förberedde sig för färden så gott de kunde. Men medan de två äldre bröderna fick både sadel, häst och allt annat, som kunde behövas för en friarfärd, fick den lille prinsen varken häst eller sadel, utan måste gå till fots. Över detta blev han mycket bedrövad. Men bröderna bara gäckade med hans sorg och sa, att det gjorde ju det samma, om han for eller stannade kvar. Han kunde ändå aldrig skaffa sig någon fästmö.

Konungasönerna drog nu åt varsitt håll, de bägge äldsta med ett stort följe, ridande på präktiga fålar och inte lite stolta över sin fagra utrustning. De dröjde inte länge, förrän de kom till ett annat rike, och, som man säger, att ridande sven ska ha åkande mö, friade de där till självaste kungens döttrar, vann deras händer, och gav dem guldäpplena som förlovningsgåva. Allt gick således väl för dem.

Men helt annat var det för den stackars Askefisen. Han gick och gick. Ingen såg han, och inget hörde han, och ju längre det led, desto sämre blev han till mods, så aldrig har väl någon varit med om maken till friarresa.

Efter att han färdats både länge och väl, kom han äntligen till en stor, stor skog. Där fanns ingen väg, utan bara en smal gångstig. Inte heller syntes någon gård, så prinsen visste till slut inte vart hans skulle vända sig. Men likväl fortsatte han att vandra framåt, medan allt han hela tiden tänkte på, var hur lyckan kan skifta mellan olika syskon. Hans bröder fick rida på granna fålar och skulle snart förlova sig med rika prinsessor, medan han måste gå till fots, ensam och allena, djupt inne i den villande skogen.

Medan han gick där och tänkte sådana tankar, tog han fram sitt guldäpple och började bolla med det mellan händerna. Plötsligt tappade han äpplet och det åkte i marken, började trilla och stannade inte, utan trillade bara vidare, allt eftersom han sprang efter det. Till slut försvann det in under en stor rishög som låg vid stigen.

Nu kan man tro att prinsen fick bråttom att häva och lyfta undan riset för att hitta sitt äpple. Men ”ofta hittar man annat än det man letar efter” och så gick det även för prinsen, för istället för äpplet fann han en liten dörr, som ledde nedåt i jorden. När han öppnade dörren kom han in i en liten jordstuga. Där var allt fint och vackert, så man kunde aldrig få det bättre, väggarna var bonade med granna väggdukar, takbjälkarna var klädda med vita hängkläden och bänkarna bredda med präktiga dynor. En eld brann i spisen, och bordet stod dukat med både mat och dryck, men ingen människa syntes till. Prinsen gav sig inte tid till att tänka på vare sig mat eller dryck, utan sökte bara efter sitt guldäpple. Men äpplet var borta och förblev borta.

Efter att ha letat överallt utan att hitta det, blev han övermåttan bedrövad och tänkte på allt hån som hans bröder skulle utsätta honom för, när han kom hem utan både brud och guldäpple. Rätt vad det var tittade det då fram den allra fagraste lilla råtta. Hon hoppade upp på bordet och hälsade:

– Välkommen fager ungsven! Varför är du så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!

– Nej, svarade Askefisen, jag är varken hungrig eller törstig. Jag har annat att tänka på.

– Vad har du då för något att tänka på? frågade den lilla råttan.

– Jo, sa prinsen, min far gav mig ett guldäpple och bad mig fara ut i världen och fria. Nu har jag tappat mitt äpple, och någon brud har jag inte heller fått, så jag får stå där med skammen, när jag kommer hem till mina bröder.

– Aha, sa råttan, var det inget värre än så, så ska vi nog kunna komma på någon råd. Om du vill förlova dig med mig, så ska jag hjälpa dig.

Ja, hur nu prinsen tänkte, så samtyckte han till att göra råttan till sin fästmö. Straxt sprang hon iväg och kom efter en stund tillbaka med guldäpplet i munnen. Nu blev Askefisen så glad, att han tyckte sig ha övervunnit all sin sorg. Han slog sig därför ner vid bordet och åt och drack av hjärtans lust, medan den lilla råttan hela tiden sprang och passade upp på honom, så aldrig tidigare hade han haft det bättre.

Men när det blev sent och kvällen kom, hade råttan ställt i ordning en bädd av mjuka sidenbolstrar. Där la han sig för att vila och sov väl så gott, och mådde så gott, att han tyckte sig aldrig haft det hälften så bra, när han var hemma hos sin far i den stora kungsgården.

På morgonen, när gryningen kom, skulle Askefisen vända hem igen. Så han tog avsked av den lilla råttan, tackade så gott för mat och husrum och lovade att han aldrig skulle glömma sin tro emot henne. Därefter började han vandra stigen fram och kom till landsvägen just som hans bägge bröder red förbi. Men prinsarna var så stora i sinnet, att de låtsades som att de inte såg honom.

När alla tre bröderna kommit hem, lät konungen kalla dem inför sig och frågade hur deras färd hade varit. Då kan man tro, att de båda äldsta prinsarna tog stora ord i sina munnar och att de aldrig kunde nog prisa sina fästmörs fägring och rikedom.

– Nå, än du då, Askefis! sa kungen. Hur har det gått för dig? Har du fått någon käresta?

– Ja, svarade prinsen, nog har jag fått det, men hon är nog inte lika fullkomlig som mina bröders.

Straxt var de bägge äldre prinsarna redo för sitt vanliga gäckeri med sin lillebror:
– Jo, sa dom, har man hört på maken?! Askefisen har fått sig en fästmö! Hon måste väl vara därefter, när hon valt en sådan askmalare till brudgum.

Prinsen svarade ingenting på det, för han visste nog hur det stod till, utan han drog sig undan från de andra och satte sig för sig själv på kanten av den öppna spisen. Där satt han och tänkte att han aldrig kommer att få höra något annat än gäckeri av sina bröder, och han satt där och önskade att lyckan en enda gång kunde stå honom bi, honom också, fast han var en betydelselös, liten och utstött person.

Så gick en tid, under vilken hela kungsgården inte talade om något annat än de båda äldsta prinsarna och deras förnäma fästmör. Men ingen spillde ord på Askefisen, eller brydde sig om vad för käresta han hade fått.

En dag lät konungen åter kalla alla sina tre söner inför dig. Prinsarna gick dit, ställde sig inför sin fars tron och frågade vad han hade att befalla.

– Jo, sa kungen, jag har hört att man både vitt och brett berättar om era fästmörs skönhet och rikedom. Nu skulle jag gärna vilja veta om de också är flinka i nyporna. Far därför bort och hämta mig varsin kaka som era kärestor har bakat, så att jag kan bedöma deras hantverk!

Detta var de båda äldre bröderna helt tillfreds med och de utrustade sig genast med vapen och följe och präktig utrustning för att hälsa på sina fästmör. Askefisen hade varken sadel eller häst, som vanligt, utan måste gå till fots, men fick ändå vara glad, eftersom ha nu slapp ifrån sina bröders ideliga skämt och speord.

Vi låter nu de bägge äldre bröderna fara åt sitt håll och följer istället med den lille prinsen, där har går allena i skogen: Han gick, och han gick, och aldrig hade han längtat så till någonting, som han nu längtade till den lilla råttan. Men allteftersom tiden gick, började han tänka på hur omöjligt det vore för henne att baka någon kaka, så som kungen hade befallt. Av dessa tankar blev han över måttan bekymrad, för han tänkte på all den spott och spe han skulle få utstå när hans bröder kom hem med präktiga bakekakor, medan han själv inte hade någon. Han funderade över om det ens var mödan värt att gå hela vägen, eller om han skulle vända hem igen, men slutligen kom han fram i alla fall.

När han kom in i den lilla jordstugan sprang råttan honom till mötes, hälsade honom med stor kärlek och sa:

– Välkommen, allrakäraste! Varför är du så ledsen?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricks, så drick!
Vill du sitta, så sitt!

– Nej, svarade Askefisen, jag vill varken äta eller dricka. Jag har värre saker att sörja för.

– Vad har du då för sorg? frågade den lilla råttan.

– Jo, sa prinsen, jag måste vara ledsen och inte glad för min far har befallt mig att fara bort och hämta en kaka, som min käresta har bakat, men nu får jag stå där med skammen, när jag träffar mina bröder.

– Aha, sa råttan, var det inget annat än det? Vill du vara mig trogen, så ska jag hjälpa dig?

Ja, prinsen lovade att han aldrig skulle svika henne. Straxt sprang hon iväg, upp på en jordfast sten, och ropade:

– Kom hit, alla mina små råttor! Var och en med ett mjölkorn i munnen!

Knappt hade hon sagt det, förrän där kom en sån otalig hop råttor, att det vimlade av dem, vart man än såg. Varje råtta hade ett litet mjölkorn i munnen, och dessa la den lilla råttan i det allra nättaste lilla baktråg. Sedan gjordes det upp eld under en liten flat häll, varpå prinsens lilla käresta satte igång att knåda, kavla, pigga och grädda och gav sig ingen rast, förrän hon hade bakat en kaka som var så makalöst fin och så snövit, att aldrig hade någon sett sådant bakebröd förr.

Nu blev Askefisen glad, tackade den lilla råttan det bästa han kunde, och tyckte sig ha övervunnit all sin sorg. Han slog sig till ro, satte sig vid bordet och åt och drack av hjärtans lust, och kring honom sprang hans käresta, så beställsamt och passade upp på honom. När det blev sent och kvällen kom hade hon bäddat en säng med fagra silkesbolstrar. Där lade han sig att vila och sov så gott, så han tyckte sig aldrig haft det bättre i all sin tid.

Nästa morgon, när stjärnorna hade slocknat för dagsljuset, skulle Askefisen vända hem igen. Han tog farväl av den lilla råttan, tackade henne för gott härbärge och lovade att han aldrig skulle glömma henne. Därefter började han vandra stigen fram och kom till landsvägen, rätt som hans bägge bröder red där i all sin grannlåt. Men prinsarna var så högfärdiga av sig, att de låtsades som att de inte såg honom.

När alla tre bröder kommit hem, lät kungen, deras far, kalla dem inför sig och frågade hur deras resa hade avlupit. Som svar på det tog de båda äldre prinsarna fram var sin kaka, som deras fästmör hade bakat, och bröden var både vita och fina, så ingen skulle väl kunna ha något att anmärka på dem.

– Och du då, Askefis? sa kungen. Hur har det gått för dig? Har du något bakebröd att visa från din käresta?

– Ja, svarade prinsen, det har jag, fast hon annars nog inte kan vara lika fullkomlig i allt som mina bröders.

Genast var de bägge äldre bröderna åter redo för sitt gäckeri och sa:
– Jo, har man någonsin hört? Askefisens fästmö har också bakat bröd! Det lär väl vara därefter också, eftersom de båda är som de är!

Men prinsen lät sig inte bekomma, utan tog fram brödet som han hade fått av den lilla råttan. Nu ska man tro att både de äldre prinsarna, kungen och alla andra som var närvarande, gjorde stora ögon, för brödet var så makalöst fint och snövitt, att aldrig hade någon varken sett eller hört talas om ett sådant bröd.

Kungen utdömde att Askefisens käresta hade bakat det grannaste brödet, så där fick de båda äldsta prinsarna stå med skammen för sina stora ord. Men de tröstade sig så gott de kunde med att, även om Askefisens fästmö var bra på att baka, så var hon i alla fall sämre än deras fästmör på allt annat.

Prinsessan och Askeladden av Carl Larsson

Dela/Bokmärk

Kriterierna för PTSD misslyckas med att fånga in några av de viktigaste egenskaperna hos dem som blivit traumatiserade till följd av misshandel eller övergrepp av en person som de står, eller stått, känslomässigt mycket nära, och till vilken de befunnit sig i beroendeställning. Dessa faktorer inkluderar (känsla av) fångenskap, psykologisk fragmentering, förlust av känslan av personlig säkerhet, förlust av tillit och självkänsla, liksom tendensen att bli återtraumatiserad (retraumatiserad), och viktigast av allt, förlusten av känslan av att ha ett sammanhängande eget själv, av att vara en egen sammanhållen person. Det är just denna förlust av känslan av att ha ett sammanhängande eget själv, och den därpå följande symtombilden, som allra tydligast särskiljer komplex posttraumatisk stress (C-PTSD) från ”enkel” posttraumatisk stress (PTSD).

C-PTSD kännetecknas också av anknytningsproblematik (attachment disorder). Otrygga anknytningsmönster ingår inte i kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) medan ett uttalat otryggt, ofta otryggt-desorganiserat anknytningsmönster, anses känneteckna komplex traumatisering (C-PTSD). Komplex traumatisering påminner också i symtombilden om dissociativa störningar, dock utan att de är identiska.

Därför har en differentiering mellan den diagnostiska kategorin C-PTSD och PTSD föreslagits. C-PTSD beskriver bättre de genomgripande negativa effekterna av kroniskt upprepat trauma, orsakat av andra människor, än vad PTSD gör ensam.

Nuläget i Sverige

I Sverige har man har i viss utsträckning byggt upp verksamheter som erbjuder ett varierat utbud av multimodal och fasspecifik behandling till människor som traumatiserats svårt som vuxna. Motsvarande insatser som riktas till människor som lider av komplex PTSD (C-PTSD) och har svåra anknytningstrauman är mycket små inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården. Det finns behov av att identifiera olika behandlingsstrategier och tekniker för komplexa traumatiska stresstillstånd där man explicit formulerar filosofin bakom varje behandlingsmodell och mål för varje terapeutiskt skede.

I ”Guidelines” som publicerats av APA (American Psychological Association) finns en rekommendation att formulera vilka värderingar som styr utbildning och behandling av människor som exponerats för trauma. Dessa värderingar bör formuleras explicit och synliggöras.

Vid Bowlby Centre finns en grupp kliniker som formulerat och publicerat sina värderingar. Bowlby Centre ger bland annat ut tidskriften Attachment – New Directions in Psychotherapy and Relational Psychoanalysis. Tidskriften stöds av flera tongivande internationella traumatologiska experter till exempel Judith Lewis Herman, Clinical Professor of Psychiatry Harvard Medical School.

De värderingar som formulerats av redaktionen för tidskriften Attachment – New Directions in Psychotherapy and Relational Psychoanalysis är:

• Vi tror att psykiska problem har sitt ursprung i anknytningsrelationer som skadats eller brustit i början av livet och bäst behandlas i en längre mänsklig relation.
• Anknytningsrelationer formas i samhällen där det finns fattigdom, diskriminering och social ojämlikhet. Människan påverkas även av sina sociala villkor och dessa effekter behöver erkännas.
• Psykoterapi bör vara tillgänglig för alla, och ur ett anknytningsperspektiv speciellt för dem som diskrimineras eller beskrivs som ”olämpliga” för behandling.
• Psykoterapi måste ges med respekt, värme, öppenhet, en vilja att interagera och relatera, och vara fri från diskriminering.
• De som har tystats, som inte tillfrågats om sina erfarenheter och överlevnadsstrateger, måste få sin verklighet erkänd och inte patologiserad.

Föreslagna diagnoskriterier för C-PTSD, Complex post-traumatic stress

Enligt den senaste upplagan av Trauma & Recovery av Judith Lewis Herman ^[1], var följande kriterier för för C-PTSD under övervägande att ingå i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders fjärde upplagan, DSM IV.

Vår egen översättning till svenska från engelska

1. En personlig bakgrund som skall ha innehållit totalitär kontroll under en längre period (månader till år). Exempel: tagen som gisslan, krigsfånge, överlevande från koncentrationsläger och vissa religiösa kulter. Hit hör även de som utsatts för totalitära system i sexuella relationer och i familjelivet, bland annat de som utsatts för våld i hemmet, en barndom med fysiska eller sexuella övergrepp, och de som utsatts för organiserat sexuellt utnyttjande.

2. Förändringar i affektreglering, inklusive:

• ihållande dysfori ^[2]
• kroniska självmordstankar
• självskadebeteende
• antingen explosiv ilska, eller mycket hämmade i sin ilska (kan alternera mellan båda)
• antingen tvångsmässig sexualitet, eller mycket sexuellt hämmade (kan alternera mellan båda)

3. Förändringar i medvetandet, inklusive:

• minnesförlust eller hypermnesia ^[3] gällande traumatiska händelser
• övergående dissociativa ^[4] episoder
• depersonalisering ^[5] och/eller derealisation ^[6]
• återupplevande av tidigare erfarenheter, antingen i form av störande posttraumatiska symptom, eller i form av grubblande, funderande och upptagenhet av det som hänt

4. Förändringar i självuppfattning, inklusive:

• känsla av hjälplöshet eller förlamande initiativlöshet
• skam, skuld och självanklagelser
• känsla av orenhet och stigma
• känsla av att vara fullständigt annorlunda än andra (kan inkludera känsla av att vara speciell, att vara ytterligt ensam, tro att ingen annan person kan förstå, eller att ha en icke-mänsklig identitet)

5. Förändringar i synen på förövaren (fluktuerande syn på förövaren), inklusive:

• upptagenhet av relationen med förövaren (inkluderar upptagenhet med hämnd)
• orealistisk attribution av total makt och kontroll till gärningsmannen (varning: offrets bedömning av maktrealiteterna kan vara mer realistiska än läkarens)
• idealisering eller paradoxal tacksamhet
• känsla av att ha en särskild eller övernaturlig relation (med förövaren)
• acceptans av förövarens trossystem eller av förövarens rationaliseringar

6. Förändringar i relationen till andra, inklusive:

• isolering och tillbakadragenhet
• avbrott i intima relationer
• upprepat sökande efter en räddare (kan alternera med isolering och tillbakadragande)
• ihållande misstro
• upprepade misslyckanden med att skydda sig själv

7. Förändringar i synen på tillvaron och meningen med livet

• förlust av trossystem (föreställningar om tillvaron)
• känsla av hopplöshet och förtvivlan

Behandling

Herman ^[1] tror att återhämtning från C-PTSD sker i tre steg: Återupprättande av den personliga säkerheten, hågkomst och sorg över vad som gått förlorat och återknytande av kontakten med samhället. Herman tror att återhämtning kan ske inom en helande relation och endast om överlevaren (patienten) känner att han/hon får kraft från denna relation (t.ex. en terapeut).

Komplex traumatisering innebär komplexa reaktioner och detta leder till komplexa behandlingar. Därför kräver behandling av C-PTSD en multimodal strategi. Det har föreslagits att behandling av komplex traumatisering bör skilja sig från behandling av PTSD genom att fokusera på de problem som orsakar större funktionsnedsättning än vad PTSD-symptomen ensamt gör. Dessa problem innefattar emotionell dysreglering, dissociation och interpersonella problem. Sex föreslagna centrala komponenter i behandlingen av komplex traumatisering är:

• Säkerhet
• Självreglering (av känslor, affekter)
• Självreflekterande informationsbehandling (”information processing”)
• Integrering av den traumatiska erfarenheten
• Återengagemang i relationer
• Förstärkning av positiva affekter

Flera olika behandlingar har föreslagits för C-PTSD. Bland dessa behandlingar finns känslomässigt fokuserad terapi, systemisk familjeterapi, sensomotorisk psykoterapi, Eye Movement Desensitization and Reprocessing (EMDR), Dialektisk beteendeterapi (DBT), kognitiv beteendeterapi och gruppterapi.

”Thousand-yard stare”

”The thousand-yard stare” eller ”two-thousand-yard stare” är en fras som ursprungligen myntades för att beskriva den uppgivna, ofokuserade blicken hos en krigstrött krigare. Blicken, stirrandet, är ett symptom på akut stressreaktion, även känd som stridsutmattning (tidigare krigsneuros eller granatchock), vilket är relaterat till posttraumatisk stress.

Den uppgivna blicken är ett symptom, som uppvisas av dem som fallit offer för trauma eller chock, när de dissocierar sig bort från händelserna; när de ”stänger av” genom dissociation. Frasen har sitt ursprung i det militära, men det är ett symptom på allvarlig psykisk utmattning som kan uppstå var som helst och är inte unikt för soldater och krigföring.

En ”tränad” betraktare kan känna igen den här blicken hos barn och vuxna som är, eller har varit, utsatta för misshandel, våld och övergrepp. En del personer som varit utsatta för övergrepp som barn kan också känna igen blicken hos sig själva när de ser på gamla barndomsfoton eller foton från förr.

Amerikansk marinsoldats "thousand-yard stare"

Sydafrikans "thousand-yard stare" (offer för systematisk rasism)

Chers "thousand-yard stare"

Marie Collins "thousand-yard stare" (offer för sexuella övergrepp inom Katolska kyrkan)

If you don't stop this... who will? (från Facebook)

Noter

• Denna text bygger på-, och är i vissa delar ordagrann med-, engelska Wikipedia och svenska Wikipedia.

1. Herman, J. L. (1997). Trauma & Recovery: The aftermath of violence- from domestic abuse to political terror. New York, NY: Basic Books.
2. Dysfori: Dysterhet, olust, känsla av retlighet. Motsatsen är eufori.
3. Hypermnesia: Abnormt starkt eller påträngande minne eller minnesbild(er). Jämför med hypomnesia (nedsatt, defekt minne) och amnesia (förlorat minne). Prefixet hyper- betyder ”över, utöver” och -mnesia kommer av grekiskans ”mneme” som betyder minne.
4. Dissociation är en psykologisk försvarsmekanism med ett förändrat medvetandetillstånd, som innebär att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetande, minne, perception och motorik. Svår dissociation är dels ett symtom vid akut stressreaktion eller posttraumatisk stress, dels ett tecken på en mer permanent psykisk störning.
5. Depersonalisation är en känsla av overklighet, och en osäkerhet på sin identitet. Den drabbade individen känner vanligtvis inte igen sin spegelbild och beklagar ofta över att livet känns som ett skådespel/en film, saker och ting känns overkliga, eller suddiga.
6. Vid dissociation är det vanligt med en upplevelse av att omgivningen eller händelser verkar overkliga, så kallad derealisation.

Dela/Bokmärk

En saga om svek och hämnd

I den vackra staden Hameln, där den djupa och breda floden Weser flyter fram, hade man för över sju hundra år sedan drabbats av ett svårt råttangrepp. Råttorna fanns överallt i staden och ingen rådde på dem. De slogs med stadens hundar, åt upp katterna och bet småbarnen där de låg och sov i sina sängar. Råttorna kröp ner i förrådskistorna och åt upp stadsbornas matförråd och de var så fräcka och orädda att de kröp fram och slickade soppa från kockens slev medan han fortfarande höll i den. Karlarna hittade råttbon i sina söndagshattar och kvinnorna hade pipande råttor, som överröstade dem, springande mellan sina fötter när de satt och småpratade med varandra. Till slut hade invånarna i staden Hameln fått nog. De samlade sig som en man och gick till rådhuset för att kräva åtgärder.

Stadsborna hötte med nävarna på rådhustorget och menade att borgmästaren skulle avsättas om han inte kunde få bukt med råttproblemet. Borgmästaren blev rädd, samlade sina rådmän och de hade tillsammans suttit en timme i rådslag, med pannorna i djupa veck, när det plötsligt knackade försiktigt på dörren till rådsalen.

”Kom in!” Ropade borgmästaren. In i rådsalen klev en märklig figur, otroligt lång och ovanligt smal, klädd i en rock som var till ena hälften röd och till andra hälften gul. Runt halsen bar han en halsduk och på huvudet en hatt, som också de var till hälften röda och till hälften gula. Hans ögon var skarpa och blå, hans hår var långt och blont och hans hy var mörk.

Figuren klev fram mot rådet och sa ”Mina ärade herrar! Jag äger förmågan att kunna locka alla levande varelser, vare sig de kryper, springer, simmar eller flyger, att dansa efter min pipa och följa mig precis dit jag vill. Jag använder gärna min pipa för att befria er från dessa skadedjur som orsakar er så stort besvär.”

Rådmännen såg nu att i den röd-gula halsduken, som han bar, hängde en flöjt fastknuten. Figuren fortsatte ”Trots att jag bara är en fattig flöjtspelare har jag befriat många städer och länder från plågor. I juni befriade jag Tartarien från en enorm svärm av knott. Jag har befriat en stad i Asien från en stor flock blodsugande fladdermöss och jag kan befria er stad från råttorna mot en summa på tusen gulden.” Borgmästaren och rådmännen höjde på ögonbrynen i road förfäran: ”Tusen gulden?!”

Flöjtspelaren klev ut på rådhustorget igen och log ett liksom lite hemligt leende medan han varsamt lösgjorde flöjten från halsduken. Sedan fattade han flöjten, förde den till munnen och började spela. Tre gälla toner hördes och strax efter kunde man höra ett svagt muller, som från en arme på långt avstånd. Mullret växte i styrka, allt eftersom fler och fler råttor kom springande, krypande och kravlade och samlades kring flöjtspelaren mitt på torget. Det var stora råttor, små råttor, magra råttor, feta råttor, bruna råttor, svarta råttor, gamla trötta råttor och unga snabba råttor – alla råttor kom!

När alla råttor samlats började han återigen spela på flöjten och promenera längs med gatorna i staden. Efter honom följde alla råttorna, dansande! Han spelade och de dansade ända tills hela massan av råttor nåde floden Weser. Där gick den långe flöjtspelaren ut i vattnet tills han stod med vatten upp till bröstet. Alla råttorna följde honom och drunknade.

Nu lät borgmästaren rådhusklockorna ringa för att samla stadens folk och ropa till dem ”Sätt i gång! Skaffa långa störar och förstör alla råttbon! Skaffa stenar och murbruk och blockera alla råtthål! Det ska inte finnas ett spår av råttornas härjningar kvar i vår stad!” Men där, mitt i folkhopen av stadsbor, stod nu flöjtspelaren, räckte fram sin hand mot borgmästaren och sa ”Innan ni gör något annat, skulle jag kunna få mina tusen gulden?”

”Tusen gulden?! Är ni från vettet karl?!” ropade borgmästaren och rådmännen instämde ”Vi trodde att du skämtade. Inte betalar vi såna summor åt en okänd luffare klädd i en märklig röd-gul kostym!” Och borgmästaren fortsatte ”Råttorna drunknade ju dessutom i floden och kan inte komma tillbaka, så du har inget förhandlingsutrymme. Du kan få femtio gulden och ett stop öl istället, det är vad vi har att erbjuda dig.”

Flöjtspelarens ansikte mulnade ”Jag har inte tid med sånt här! Jag ska vara i Bagdad redan ikväll och smaka på soppa lagad av kalifens bästa kock. Han behövde min hjälp för att behålla sitt jobb, för i hans kök fanns ett bo av skorpioner! Jag ledde dem alla in i döden. Och han snålar nu minsann inte, utan är generös och tacksam för min hjälp, till skillnad från er! Såna som ni, som gör mig upprörd, kan få höra en helt annan ton från min pipa!”

”Vafalls?!” ropade borgmästaren. ”Anses jag sämre än en simpel kock? Blir jag förolämpad av en luffare? Hotar ni oss, min herre? Ja, ja sätt igång bara, ta i och blås du i din pipa tills du spricker!” Borgmästaren skrattade och alla rådmännen skrattade med honom. Flöjtspelaren lämnade då staden med långa kliv och ursinnig min.

Men flera dagar senare, den 26 juni, kunde man åter se honom stå, med ett mystiskt småleende på läpparna, mitt på rådhustorget och lyfta sin flöjt till munnen. Denna gång var han helt klädd i rött, med en underlig röd hatt på huvudet och utrustad som en jägare. Eftersom den 26 juni var en helgdag (i samband med Johannes Döparens dag och midsommarhelgen) befann sig många av stadens vuxna invånare i kyrkan och märkte inte att flöjtspelaren återvänt. Han blåste nu tre helt andra, mjuka och mycket vackra toner. Därefter hörde man ett prasslande, tassande och fnissande, som till slut växte till ljudet av en hel hop springande små fötter och skratten från barnaröster. De samlades kring flöjtspelaren liksom höns på en gård när man sprider korn. Små flickor och små pojkar med rosiga kinder och babylockigt hår, alla kom de springande, snubblande och hoppande. När han återigen började spela på flöjten, och gå längs stadens gator, dansade de efter honom, skrattade och skrikande.

I det ögonblicket hade mässan just tagit slut och borgmästaren kom ut på kyrktrappan, men sen kom han inte längre. Han stod som helt förstummad och förstenad och tittade på medan flöjtspelaren och barnen dansade förbi. Rådmännen och de andra vuxna i staden likaså. De kunde varken röra sig eller tala, som om de hade förvandlats till statyer av sten. De kunde bara stå där och titta på. Deras hjärtan slog i panik medan de betraktade hur flöjtspelaren och barnen färdades ner mot floden Weser. Men plötsligt ändrade flöjtspelaren kursen och började promenera österut istället, och efter honom följde barnen, mot det stora berget Koppelberg. ”Han kommer aldrig över det där höga bergets topp” tänkte de alla.

Men, när de kom fram till bergets fot öppnade sig en förunderlig stor port i bergssidan, som om en grotta plötsligt hade uppenbarat sig. Flöjtspelaren vandrade vidare in i grottan och alla barnen, vart enda ett, vandrade efter honom. När det sista barnet passerat in slogs porten igen med smäll och bergssidan såg ut precis som förr. Det fanns inte ett spår kvar av någon port.

Man letade efter barnen överallt i många dagar, men kunde inte finna dem. Alla stadens barn, från fyra år och uppåt, totalt 130 barn, var försvunna. Borgmästaren skickade sändebud åt alla väderstreck för att efterlysa flöjtspelaren och erbjuda honom allt silver och guld han ville ha, bara han återförde barnen till staden. Men flöjtspelaren var försvunnen, både han och de dansande barnen var borta för evigt.

Fritt översatt efter The Pied Piper of Hamelin av Robert Browning, 1888

Flöjtspelaren i Hameln

Lite kuriosa, apropå denna berättelse

Skojig tysk sida, som berättar och illustrerar hela sagan. På tyska, men textat på engelska, för den som vill: 725 Jahre Rattenfänger. Dessutom: Panoramanavy över Hameln här.

Att dansa efter någons pipa – rätta sig efter någons vilja, gå i någons ledband, lyda någon blint – kommer från Bibeln, Matt 11:17

Karl XII:s Bibel 1703: Vi have pipat för eder och I villen intet dansa.
1917 års översättning: Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat;
Bibel 2000: Vi spelade för er, men ni ville inte dansa.

Dela/Bokmärk

1. Narcissism är är egentligen samma sak som god självkänsla

Nej, det är inte. Någon kan ha riktigt god självkänsla utan att vara narcissistisk. Den viktigaste skillnaden är att människor med god självkänsla fokuserar på relationer, medan narcissister saknar den biten och bryr sig inte om relationer. De vill veta vilken nytta de kan ha av andra människor, men att ha nära känslomässiga relationer bryr de sig inte om.

2. Innerst inne är narcissister osäkra och har låg självkänsla

Folk antar att narcissister måste dölja någon slags djup osäkerhet, eller de faktiskt hatar sig själva. Men forskningen stödjer inte den uppfattningen. Även när man mäter självkänsla på ett subtilt, omedvetet sätt, självkänslan innerst inne, visar det sig att narcissister verkligen tror att de är fantastiska. Det är viktigt att förstå att detta är en myt eftersom, när någon beter sig som en skitstövel och beter sig narcissistiskt, säger folk ofta att lösningen är att han eller hon behöver stärka sin självkänsla. Men, det kommer dessvärre inte att avhjälpa problemet.

3. Kanske narcissister verkligen är speciella och har anledning att vara narcissistiska?

Denna fråga kommer ofta upp. Människor tänker ”Ja men, det kanske finns skäl till att narcissisten uppfattar sig själv som fantastisk?” Det är inte sant. När man objektivt mäter intelligens och skönhet visar det sig att narcissister är precis lika vackra, eller inte vackra, och precis lika smarta som alla andra. De bara tror att det är något speciellt med dem. Det finns många studier angående detta. Min favorit kom ut för ett par månader sedan. Den hade titeln ”Narcissistiska män och kvinnor tror att de är så heta, men de är de inte.” Om du frågar narcissister hur attraktiva de tror att de är, eller hur smarta de tror sig vara, värderar de sin intelligens och sitt utseende högt. Men när man använder ett IQ-test, eller när försökspersoner får betygssätta deras fotografi, visar det sig att de är precis som genomsnittet.

4. Lite narcissism är bara hälsosamt

Man frågar sig: ”Hälsosamt för vem?” Narcissism är i princip aldrig hälsosamt för andra människor. På kort sikt brukar det funka bra för narcissisten själv, men på lång sikt förstör de sina relationer på jobbet och hemma, och senare i livet blir de deprimerade.

5. Narcissism är bara fysiskt fåfänga

Fysisk fåfänga står i relation till narcissism, men det finns gott om andra aspekter av narcissism, bland annat materialism, känsla av berättigande, antisocialt beteende och problem i relationer.

6. Man måste vara narcissistisk för att bli framgångsrik

Narcissism är inte kopplad till framgång. Självkänsla är inte ens kopplat till framgång. Så varför drar människor denna slutsats? Jo, delvis därför att vi tror att självbeundran alltid är något positivt, och delvis därför att mycket framgångsrika narcissister ofta syns i media, som t.ex. Donald Trump och Paris Hilton. Men det finns gott om människor som är framgångsrika inom dessa områden som vi inte hört talas om eftersom de inte har egna tv-shower. De är lika framgångsrika, man ser dem bara inte på TV.

7. Man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan

I själva verket är det så att om du älskar dig själv för mycket, kommer du inte att ha nåt till övers för någon annan. Samtidigt, om du hatar dig själv och är riktigt deprimerad, kommer du förmodligen inte att vara någon bra partner, då heller. Men människor med låg självkänsla är alldeles utmärkta att ha en relation med, för det mesta. De kan vara osäkra, men de bryr sig om sin partner, till skillnad från människor som är narcissistiska.

Dela/Bokmärk

Det var en gång en gumma som var rysligt snål och otrevlig mot alla. Detta trots att hon hade det gott ställt och inte saknade något här i världen. En kväll när det regnade och var kallt ute knackade det på hennes dörr. Det var en ensam luffare som undrade om han kunde få övernatta på gummans gård. ”Ånej! Det här är minsann inget värdshus”, menade gumman. Men luffaren sa att han var tacksam om han bara kunde få sova på golvet framför brasan. Till slut gav gumman med sig och släppte in honom.

Luffaren undrade om det kanske gick att få något att äta också. ”Aldrig i livet”, gormade gumman. ”Jag har knappt så det räcker för mig själv. Hur ska jag då kunna mata andra också?” ”Allt jag begär är att få låna en gryta, så kan jag laga min egen mat”, förklarade luffaren. ”Se, jag har en sån god spik att koka soppa på så jag klarar mig med det.” Koka soppa på en spik? Det hade gumman aldrig hört talas om, så nu blev hon nyfiken. Hon hämtade en gryta och började koka upp vatten i den. Luffaren släppte ner sin spik i grytan och rörde försiktigt om i vattnet. Efter en stund provsmakade han. ”Mmm! Det blir allt en läcker soppa det här”, sa luffaren och såg nöjd ut. Just som gumman själv skulle provsmaka sa han: ”Men det är ju klart… Med lite mjölk och lite mjöl så hade den blivit ännu godare. Men finns det inget så blir soppan god ändå.” ”Åjo”, sa gumman. ”Nog har jag väl lite hemma.” Och så gick hon och hämtade mjöl och mjölk. Luffaren provsmakade igen och såg nöjd ut. ”Det här blir en härlig soppa! Fast ännu godare blev den ju med lite salt i.” ”Det är klart att jag har lite salt hemma”, sa gumman och hämtade. Luffaren smakade av soppan igen och sa: ”Det blir en riktigt lyckat rätt, det här. Fast kunde man hälla i lite grönsaker och köttbitar så skulle nog självaste kungen bli nöjd med soppan!” Genast gick gumman och hämtade vad hon hade hemma.

När soppan var färdiglagad hällde luffaren upp maten till både gumman och sig själv. Gumman åt för glatta livet. Aldrig hade hon väl smakat en så god soppa och hon kunde inte berömma luffaren nog för hans goda matlagning. Nästa dag när luffaren gav sig av fick han en slant av gumman. ”Den ska du ha för att du lärde mig koka soppa på en spik”, sa hon. ”Så billig mat kan inte vem som helst laga.” Luffaren tackade artigt och gick sin väg, glad över att den snåla gumman också var en dumbom. För visst märkte väl du att det behövdes mer än spiken för att göra soppan god?

Texten är hämtad från Unga Fakta – ungafakta.se

Soppa

Dela/Bokmärk

Dela/Bokmärk

Verklighetens Christina, 5 år gammal, och Joan Crawford leker i april 1945

En filmatisering från 1981 som bygger på Christina Crawfords självbiografi Mommie Dearest från 1978. Hon var adoptivdotter till den amerikanska skådespelerskan Joan Crawford och berättelsen handlar om Christinas uppväxt i händerna på den hårt kontrollerande, överlägsna och aggressiva Joan. Christina skriver i sin bok att hon utsattes för barnmisshandel av Joan Crawford, som led av både alkoholism och en skräck för att bli gammal. Adoptivmamman var mer intresserad av sin filmkarriär och av sina fans, än av sina barns välbefinnande och Christina föreslår att mamman adopterade sina barn mest i publicitetssyfte.

Boken skapade enorm uppmärksamhet när den kom ut 1978. Några av Joan Crawfords vänner protesterade mot bokens skildringar av Crawfords beteende. Christinas två yngre syskon, Cindy och Cathy, har flera gånger sagt att de inte varit med om några sådana händelser som beskrivs. Å andra sidan har sex av Christinas barndomsvänner verifierat några av händelserna i boken och berättat att de sett delar av misshandeln med egna ögon. Även Joan Crawfords bästa väninna, Eve Arden, tog Christinas parti och hävdade att Crawford över huvud taget inte var lämplig som mor eftersom hon var alkoholiserad, hade ett våldsamt temperament och led av Bipolär sjukdom. I boken Understanding the Borderline Mother föreslår författaren Christine Ann Lawson att Crawford istället kan ha haft Borderline personlighetsstörning.

Verklighetens Christina, 5 år gammal, och Joan Crawford borstar hår i april 1945

Joan: Oh, you lost again.
Christina: It’s not fair. You’re bigger than I am, it’s not fair to win twice.
Joan: AH, but nobody ever said life was fair, Tina. I’m bigger and I’m faster. I will always beat you.
Christina: Then I’m not gonna play with you any more. EVER.
Joan: Don’t you EVER use that tone of voice with me, missy. WHO DO YOU THINK YOU’RE TALKING TO? I’ll tell you what you’re gonna do, you’re gonna MARCH yourself UPSTAIRS to your room and you will STAY THERE until I tell you to come out.
Christina: No I won’t.
Joan: No you won’t? Yes… you… WILL.

Joan: No… wire… hangers. What’s wire hangers doing in this closet when I told you: no wire hangers EVER? I work and work ’till I’m half-dead, and I hear people saying, ”She’s getting old.” And what do I get? A daughter… who cares as much about the beautiful dresses I give her… as she cares about me. What’s wire hangers doing in this closet? Answer me. I buy you beautiful dresses, and you treat them like they were some dishrag. You do. Three hundred dollar dress on a wire hanger. We’ll see how many you’ve got if they’re hidden somewhere. We’ll see… we’ll see. Get out of that bed. All of this is coming out. Out. Out. Out. Out. Out. Out. You’ve got any more? We’re gonna see how many wire hangers you’ve got in your closet. Wire hangers, why? Why? Christina, get out of that bed. Get out of that bed. You live in the most beautiful house in Brentwood and you don’t care if your clothes are stretched out from wire hangers. And your room looks like some two-dollar-a-week furnished room in some two-bit back street town in Okalahoma. Get up. Get up. Clean up this mess.

Joan: Why can’t you give me the respect that I’m entitled to? Why can’t you treat me like I would be treated by any stranger on the street?
Christina: Because I am NOT one of your fans!

Varning för våld!

Det sägs att Christina inte var helt nöjd med hur boken filmatiserades, utan att hon tyckte att filmen överdriver händelserna.

Scen från filmen Mommie Dearest, 1981

Nästa sida: Hets (Tοrment), 1944

Dela/Bokmärk

Skenet bedrar (Keeping Up Appearances)

Kultserie från 1990 till 1995 om självaste fru narcissist, Hyacinth Bucket (Patricia Routledge), vars efternamn uttalas ”Bouquet”, gift med Richard (Clive Swift). Tillsammans har de sonen Sheridan, som bara ringer hem när han är pank och behöver pengar, men som Hyacinth skryter om så fort hon får tillfälle. I släkten ingår Hyacinths tre systrar Rose, Violet och Daisy, Daisys slusk till make Onslow, samt systrarnas förvirrade äldre pappa. Hyacinth har fullt upp med att undvika samtliga utom Violet, eftersom de är fattiga och sluskiga. Violet däremot är ”fint” och rikt, men olyckligt, gift. Allt medan grannarna Elizabeth och Emmet har fullt upp med undvika fru Hyacinth.

I do apologise, Vicar, I must answer my white, slimline telephone with last number redial, it’s bound to be someone important.

The Bouquet residence, the lady of the house speaking. [Pause] Oh, it’s you Daisy.

It’s my sister, Violet. She’s the one with the Mercedes, sauna and a musical bidet. Classical, of course.

Richard, I will NOT have you not thinking in front of the neighbours!

The one thing that distinguishes us from other people is the absence of vulgar noises.

People who try to pretend theyre superior make it so much harder for those of us who really are.

Skenet bedrar

Från 5 November 1990

.

Helt hysteriskt (Absolutely Fabulous)

Ytterligare en kultserie: Brittisk komediserie om Edina Monsoon (Jennifer Saunders) och Patsy Stone (Joanna Lumley), två medelålders kvinnor i London, som desperat försöker verka yngre och hippare än vad de är. Som motvikt till dessa två finns Edinas dotter Saffron ”Saffy” (Julia Sawalha), som är ordentlig, på gränsen till tråkig. Till familjen hör även Edinas lätt dementa mamma (June Whitfield) och Edinas mycket korkade assistent Bubble (Jane Horrocks). Serien sändes först 1992 till 1995, sedan i form av en tv-film 1996. Därefter återuppväcktes serien och sändes igen 2001 till 2003. Årsskiftet 2011-2012 har serien återupptagits igen för att sända några 20-årsjubileumsavsnitt.

Patsy: What will you drink if you stop drinking?
Edina: I shall drink water.
Patsy: [Blank look]
Edina: It’s a mixer, Patsy, we have it with whisky.

Edina: [to Bubble] You, remember, cancel my aromatherapy, my psychotherapy, my reflexology, my osteopath, my homoeopath, my naturopath, my crystal reading, my shiatsu, my organic hairdresser. And see if I can be re-birthed next Thursday afternoon.
Bubble: [Crossing her fingers] Consider it done!

Edina: [to Saffy] Not one bloody boyfriend in the whole time that I’ve known you! I mean, you’re not that bloody ugly! What’s the matter with you? Huh? Have you read that ”Karma Sutra” I gave you? No! That Dutch cap has only ever seen the light of day. I mean, God! Here I am, your mother, poised for your first sexual experience and night after night, dry bloody sheets! I’m sorry, darling, but I don’t want a little moustached virgin for a daughter, so do something about it!

Bubble: Oh, the police phoned. They’ve released your mother.
Edina: Damn!
Bubble: Good, though, in’t it? ‘Cause they haven’t had a record out for years!

Helt hysteriskt

Positivt tänkande och delfiner

.

Nästa sida: The Office och Starke man

Dela/Bokmärk