Mamma
Var har du varit i hela mitt liv? Så länge jag kan minnas så har du fattats mig. Jag var kanske inte det barn du önskat dig… Du ville väl ha en utåtriktad, modig och kavat unge, precis som du upplever dig själv. Istället fick du mig -blyg, känslig och rädd för allt. Eller var det du som gjorde mig sådan? Hursomhelst så accepterade du aldrig de sidorna av mig. Du tvingade och lirkade för att få mig dit du ville. När jag inte klarade pressen från dig grät jag. Jag grät ofta när jag var liten. Istället för att trösta sa du att jag var barnslig och löjlig som inte litade på mig själv och vågade. Känslan av att vara oaccepterad och fel växte. Du har alltid tvingat mig att klara mig själv utan ditt stöd, du har aldrig funnits där bakom mig som en trygghet. Jag har kastats ut i nya, okända situationer utan din trygghet att återvända till om något gått fel. Det är väl på så sätt man skapar en stark och oberoende människa som aldrig behöver någon annan… men också så man skapar någon som är ensam, osäker och känner sig oälskad av alla.
Du har alltid ogillat din egen mor, min mormor, för att hon inte bryr sig om hur någon är utan bara om att allt måste vara perfekt och fint utåt. Har du någonsin tänkt tanken på att du faktiskt är likadan själv? Fast ditt ”perfekta” inte handlar om betyg, kläder och uppförande, utan om att man måste vara som du, tycka och tänka som du. Annars är man ”fel”.
Jag har aldrig varit lyckligare i min barndom än de två åren som farmor och farfar var hemma och tog hand om oss barn när du började jobba. Farmor älskade mig faktiskt som den jag var, brydde sig om och fanns där hela tiden, uppmuntrade och stöttade, allt som du aldrig gjort.
Farmor och jag skrattade ihop och kunde prata om allt mellan himmel och jord, liv och död. Hon accepterade mig som jag var och försökte aldrig göra om mig till någon annan. Vet inte om du kände det, eftersom du sedan såg det som din uppgift att få mig att tycka illa om farmor genom att tala om alla fel hon gjorde och hur inskränkt, outbildad och korkad hon var. Var du svartsjuk? Att jag hade bättre kontakt med henne än med dig?
Sedan när jag var 14 år flyttade du 13 mil bort att läsa på högskolan. Du lämnade mig ensam med ansvaret för mina småsyskon. Pappa jobbade ju från tidig morgon sent på eftermiddagen, så det blev jag som fick sköta frukost, se till att lillebror hade ordentligt på sig till skolan, fixa mat, tvätt m.m. Du sa att du aldrig sagt till mig att du krävde att jag gjorde allt detta, men vem skulle annars gjort det? Du hade synpunkter på att jag var för mycket hos farmor, att du inte tyckte om att jag gick dit. Varför brydde du dig? Du hade ju valt bort mig, oss, där hemma för ditt nya liv, med dina nya intressanta vänner. Ändå fortsatte du att styra hur vi skulle ha det hemma. Jag hatade dig, kanske för att det blev ännu mer bevisat när du flyttade, att du inte behövde mig, att jag inte var viktig i ditt liv. Jag gjorde väl allt för att motbevisa att det inte var så, men blev bara ännu mer övertygad om att jag hade rätt. Jag slutade äta för att se om du brydde dig, men allt du gjorde var att boka en tid hos skolkuratorn och fortsätta med ditt intressanta liv som om inga problem fanns. Du sa en gång att om ditt barn blev knarkare så skulle du ta med det till Sibirien i ett halvår. Jag både rökte hasch och tog amfetamintabletter, men inte fick jag åka till Sibirien med dig som jag hoppats på. Istället ordnade du tid på en avgiftningsklinik på psyket i några dagar. Du hade inte ens tid att hämta mig där, jag fick ta bussen de fem milen hem eftersom du inte kunde missa ditt tåg till skolan. Den gången jag åt hela burken med sömntabletter var det för att se om du brydde dig om mig, om du älskade mig. Du var ledsen och undrade vad du gjort för fel, hur det kunde bli så här. Du gjorde inte särskilt mycket för att ta reda på det, följde inte ens med till psykologen du kontaktat, jag fick gå själv dit. Jag kände mig totalt övergiven av dig.Sedan blev övergivenheten total då farmor dog. Allt du gjorde för att trösta var att tala om hur illa du tyckte om farmor och att jag hade fel i min uppfattning om henne. Det var då jag beslöt mig för att aldrig mer behöva någon. Från och med då skulle jag aldrig mer försöka att bli älskad och accepterad av någon utan bara stänga in min ensamhet och vara glad och positiv utåt.
Du har alltid försökt att styra allt i mitt liv. Hur jag ska tycka, hur jag ska vara, och vad som är bäst för mig. När jag gjorde mina egna val blev det alltid förkastat. Mina vänner har du antingen tyckt illa om eller tagit över. De killar jag var tillsammans med träffade du oftast bara en gång, för sedan blev de portförbjudna hemma hos oss. Och ännu mera lockande blev det att umgås med dem, för jag visste att du inte gillade det. En gång kallade du mig för hora då du tyckte att jag umgicks för mycket med fel killar. Men faktiskt var det så att det var bättre att du såg mig som det än att jag skulle vara ”ingenting” för dig.
Jag flyttade sedan hemifrån som sjuttonåring till en kille som du sett ut åt mig. Jag var inte kär men han blev en flyktväg för att komma bort från dig. Men bort från dig kommer jag aldrig! Du fortsätter att styra, manipulera och trakassera med alla medel du har. Men jag har nu insett att du aldrig kommer att finnas där för mig, jag har ingen mamma. Jag vägrar att låta dig förstöra mer för mig än det du redan gjort!
Självporträtt som stilleben av Quentin H.
© Anonym 2010
Du får kopiera denna text och använda dem i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.
![Cecilia Nebel har intervjuat personer som haft en relation till en narcissist – ett vuxet barn och en före detta make – samt Sveriges främsta experter inom ämnet […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2016/01/julia-lindemalm-sydsvenskan-36x36.jpg "Artikelserie om narcissism i Sydsvenskan"){kind=small}
![Alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till socialnämnden. Uppmaningen gäller både allmänheten och de myndigheter […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2015/08/hjalpa-barn-som-far-illa-36x36.jpg "Misstanke om att barn far illa"){kind=small}
![Hur hanterar människor svåra händelser som förändrar deras liv? Att mista någon man älskar, förlora jobbet, drabbas av en allvarlig sjukdom, terrorattacker och andra traumatiska händelser, är alla […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2013/10/sov-du-lilla-videung-2-36x36.jpg "Vägen till återhämtning"){kind=small}
![Jag har alltid sett livet som en trappa. Man utvecklas, tar ett steg, kommer längre ifrån det som har varit jobbigt. Nya svårigheter kan vänta efter trappans gång, […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2015/08/Skattkarta-1024x576-36x36.jpg "Livskartan"){kind=small}
![Många vänder sig hit för att hitta svar på frågor gällande att ha barn ihop med en narcissist och hur man som förälder bör agera när den andra […]](http://vuxnabarn.nu/wp-content/uploads/2012/01/mommie-dearest-36x36.jpg "Barn med en narcissist? Här finns praktiska råd"){kind=small}
Jag känner igen mig i din historia. När jag började träffa min mamma mer sällan insåg jag att jag inte var deprimerad som jag trott utan blev det när jag umgicks med henne. Jag bråttas med min längtan efter en mamma men den mamma jag har kommer aldrig bli annorlunda. Hon kommer alltid vara en själupptagen person som inte tillåter någon annan att vara lycklig så länge inte hon är det, och det kommer hon aldrig bli. Säg upp kontakten helt med din mamma och ta aldrig upp den igen!
Det var först när jag fick mina barn som jag insåg vilken parasit min mamma är. Jag bråttas nu med tankar och oro för att bli en likadan mamma själv men jag tror inte att jag är det. Jag ska bara undvika henne så ska jag nog bli en helt ok mamma till mina barn.
Jag känner också igen mig i så mycket. Som du skriver Lina, så mår jag också bättre av att inte ha kontakt med min mamma. Just nu har jag dock en helt hemsk situation. Min mamma krävde en väldigt nära relation till mitt första barn, Erik. Jag släppte in henne för mycket inser jag i efterhand, men man ser ju hur andra gör med sina mammor så jag tänkte att så ska det väl vara. Dom gillar varandra vilket jag har tyckt varit bra även om det också varit jobbigt på många sätt pga hennes agerande. Nu har hon och jag nästan brutit för att relationen oss emellan inte fungerar. Men Erik vill träffa henne och hon honom. Han är 6 år och inne i en skör period, börjar snart 6-års verksamheten. På prov fick han besöka henne på landet en helg ensam. När han kom hem var han arg på mig för att han inte fått stanna längre, sparkade mot mig och har kissat i sängen flera nätter i rad. Jag upplever att hon talar till honom om saker han är för liten för att förstå. Det hon säger gör honom arg och ledsen. Jag har hela tiden tänkt att han ska kunna träffa henne längre perioder själv, nu när han är större, men jag börjar tvivla. Det sjuka är att jag ändå känner mig så elak. Att säga till honom att de inte får träffas och att säga det till henne får mig att nästan må illa öven om jag vet att det är det enda rätta. Jag är ju inte skyldig att låta henne träffa mina barn…
Så himla vackert och sorgsamt skrivet, precis sådär känns det! Tack underbara ni för att ni delar med er. Bördan blir lättare att bära. Jag har inte fått barn än för jag känner att jag har behövt gå igenom allt det här först med mig själv och bli stark, jag tänker att jag sen ska hålla barnen så långt från mamma jag kan, för barnens skull. De ska få en trygg och varm uppväxt, en sån som jag och mina syskon aldrig fick.
Jag grät faktiskt när jag börjat läsa ditt stycke… Det är en stor igenkänning i det du skriver.
Detta att aldrig ha blivit bekräftad och accepterad som den man är, med de känslor man har. Men istället pushad till att vara något man inte är. Fast utan nåt emotionellt stöd..
Detta att ta vara på de stunder av äkthet och kärlek man lyckades hitta hos andra vuxna människor – underbart är kort. Sen vet att man att man måste ”stänga ner” igen.. Detta att som tonåring snabbt fly in i kärleksrelationer, att flytta hemifrån så snart man bara kunde mha den.
Jag har alltid vetat att du bara ställer upp för mig när du själv har lust till det – för ditt egos skull m a o! Men aldrig de gånger när jag själv känt att jag verkligen behövt dig.. Det enda jag med säkerhet vetat då är att jag absolut inte kan räkna med dig!
Hur förvirrad har jag inte varit i livet pga detta? Att först i 38-års åldern komma på att det är din narcissism som gjort min tillvaro till den berg-o-dalbana det varit hela livet. Plötsligt föll pusselbitarna på plats och jag började se vad som försegått..
Det sorgligaste är att jag inser hur oerhört ensam jag varit i hela mitt liv. Mina känslor och min person har aldrig betytt nåt – aldrig spelat nån roll. Min person är bara en kuliss till dig… Som jag saknat en riktig mamma…! Som jag saknat henne..
( och det vet jag att du gjorde med din – dvs mormor.. Ändå har du själv tagit beteendet med dig.)
Vilken lisa för själen det var att i vuxen ålder till slut få träffa en människa som såg mig, som såg min person – och som brydde sig om nyanserna i mitt liv! Vilken enorm livskraft som kommer fram i det! Önskar alla den erfarenheten nångång i livet om man inte redan fått den.