Som att trampa vatten i all evighet

Kategori: Dikter och texter

Livet med min mamma, hur ska jag beskriva det? Det är som att jag, mina systrar och mamma hela våra gemensamma liv varit fast ute på ett bottenlöst hav. Mamma vägrar simma själv och vi tre döttrar är inte redo att släppa taget om henne med risk att hon kanske inte kommer ta ett simtag ens om hennes liv hänger på det, utan istället kommer låta sig själv sjunka, kanske mest för att en gång för alla få oss att förstå vilka usla barn vi är. Så vi turas om att simma omkring även med hennes tyngd på våra axlar. När den av oss hon förlitar sig mest på för tillfället blir för trött och är på väg att följa med henne ner i det mörka vattnet tar någon annan över. Så här håller det på. År ut och år in. Vi vet inte om vi någonsin kommer nå land, det enda vi vet med säkerhet är att när havet varit lugnt ett tag lurar stormen vid horisonten. Det är inte bara oundvikligt, utan även ständigt återkommande. Ibland kan man ana stormen flera veckor i förväg, ibland överrumplas man totalt.

Three feet under, Samantha French

© Linaa 3 juni 2010
Du får kopiera denna text och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.

Liknande artiklar

• Det finns inga liknande artiklar.

3 Comments

1. Svara

   Susanna

   2011-07-25 16:05

   Jag har simmat i denna bottenlösa vattnet och burit upp min mor i 55 år!! Finns inga ord som kan beskriva tröttheten, ångesten som finns efter en livslång ansvarstagande för en annan som inte vill själv. För 4 år sedan släppte jag taget!!! Jag var övertygad att hon drunknar inom kort… Oh nej…. Dessa individer är oerhört slipade att få någon annan att simma med… Så blev det.. Hon är 96 år och fortfarande makalös att hitta någon som håller henne på vattenytan.

   Jag har gått vidare men kommer aldrig tillfriskna från den upplevelsen. Däremot vill jag lära mig att ”leva med” den. Efter så många års psykisk misshandel återstår inte mycket mer.

2. Svara

   Frida

   2011-08-28 0:17

   Det var som om jag läste mina egna tankar eller text skriven
   Från min själ. Varför känns de jämt som om man ger allt men
   Man aldrig kommer någon vart?
   En ständig kamp efter att övervinna å ta sig igenom ett oändligt jag när
   Man endå innerst inne vet att man aldrig kommer lyckas..

   Jag känner med dig..

   Nobody__06@hotmail.com
   /f

3. Svara

   Elinor

   2011-11-02 22:07

   Jag har precis som du, två systrar och simmar i detta bottenlösa vatten, som är en så talande beskrivning, med vår mamma. Vi systrar är alla mer eller mindre trasiga vilket har tagit sig uttryck på dramatiska vis. Under hösten nåddes botten och då brast något för mig, det är tvärstopp och härifrån kan jag aldrig gå tillbaka. Nu har jag börjat en vacklande resa mot ett mål jag ännu inte känner till, att bli fri?