Livskartan

Jag har alltid sett livet som en trappa.

Man , tar ett steg, kommer längre ifrån det som har varit jobbigt. Nya svårigheter kan vänta efter trappans gång, men det är en bild som bygger på en mänsklig strävan där man ständigt förbättrar sig själv och blir bättre rustad för att möta svårigheterna.
Livstrappan
Jag har tyckt om den bilden, känt mig duktig som har orkat ta så många steg och när jag ser tillbaka på den jag var tidigare så har jag utvecklats något enormt. En viktig del av trappan i mitt inre är också att det finns platåer och därifrån går det inte att backa. Säkra nivåer.

En annan bild av trappan är att om man ramlar ner flera steg måste man klättra upp igen. Utvecklas på nytt, ta sig förbi allt som är jobbigt. För att återigen lämna det, den här gången kanske för sista gången.

Trappan är också en bild som betyder att allt bara kan bli bättre högre upp. Jag ser nu att trappan både kan vara bra och skadlig för tankarna.

Häromdagen fick jag svår och jag förbannade mig själv. Det kändes som ett misslyckande. Jag hade ju inte haft sådan på flera år, var det sju, åtta år sedan? Jag var förbi det. Hade gått många steg i trappan sedan dess och i mitt inre såg jag framför mig hur jag skulle få börja om med massa saker. Göra om. Kämpa upp igen. Trappan kändes plötsligt som en hopplöshet, att ta sig upp bara för att bli nedknuffad igen. Är det livet?

När ångesten hade klingat av mådde jag bra ganska snart igen. Jag var alltså inte tillbaka i det mående jag hade för flera år sedan. Det var då jag började tänka på kartan och jag hoppas att ni också ska tycka om denna tankemodell. Jag ser den som mer förlåtande och mer ärlig mot mig själv.

Tänk er att vi alla har en livskarta. Som en vanlig karta alltså, barndomens skattkarta eller Tolkiens karta över Midgård. När vi föds är kartan liten men allt eftersom vi upptäcker nya saker, skapar nya relationer och gör nya erfarenheter så växer den.

När vi är vuxna är kartan stor och mångfacetterad. Där finns bra områden, ställen där vi känner oss trygga och mår bra. Områden som stressar oss, andra som lockar oss men som inte är bra för oss och där finns också alla jobbiga erfarenheter från barndomen och senare i livet. Vissa områden gör mer ont än andra. Dit går vi kanske aldrig tillbaka. Eller så hamnar vi där igen, av en eller annan anledning.

Varje gång vi besöker ett jobbigt område lär vi oss något nytt, i alla fall i den bästa av världar och med rätt stöd i livet. När jag fick svår ångest kastades jag tillbaka till ett område som jag inte besökt på många år. För mig gestaltades det av min dåvarande lägenhet och hur jag satt på golvet, gråtande med panikångest.

Men när jag kom ur ångesten, de där jobbiga åren, så fick jag med mig flera verktyg. Ett av dem var att titta på ett fönster och ta ett djupt andetag för varje hörn. Runt, runt… andas…. andas… andas… andas.

I mitt inre hade jag konstruerat en väg bort från det jobbiga, byggd av mina tidigare erfarenheter. Den var nu inte särskilt väl upptrampad, men jag visste ungefär hur jag skulle gå. Och så kom jag ut igen och kunde må bra. Jag hamnade på en annan del av kartan.

Erfarenheter, känslor, relationer och reaktioner är inget vi lämnar. Allt finns på kartan. Vi kan upptäcka nya saker och vidga kartan. Men våra erfarenheter är för alltid en del av oss. Om man ser kartan från ett ovanifrånperspektiv är den hela vårt känsloliv. Där finns taggiga bergstoppar och underbara badsjöar och kanske en dy som vi lätt sjunker i.

Där finns också alla människor vi minns. Pojkvännen från högstadiet och hur sårat allt blev. Läraren som uppmuntrade dig i engelska. Dina föräldrar som orsakat dig skada, men kanske också fostrat dig och hjälpt dig överleva.

Med tiden blir områden som sällan besöks dimmiga av glömska. Men ingen kan lämna sin egen karta. Inte ens den framgångsrika börsmäklaren som försöker dölja sin fattiga barndom och nu kompenserar allt med ett liv i lyx. Visst kan han sopa över spåren. Men stigarna finns fortfarande där i hans inre. De som leder tillbaka.

Kanske kan vi hälsa på våra erfarenheter med vänlighet? Så ser jag på min egen livskarta nu. ”Hej hej, nu är jag här igen, det här var ju lite jobbigt sist. Men jag tror att jag vet åt vilket håll jag ska gå, så sköt om dig.”

Vad tror ni om det?

Livskartan

© Alinea augusti 2015
Du får kopiera denna text och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.

Share

Liknande artiklar