Ett ögonblick i sänder

Kategori: Dikter och texter, Vuxna barn

För mig är det så att jag alltid har haft minnen av övergrepp – sexualiserat våld – som min pappa utsatte mig för under min uppväxt. Men så länge som jag bodde hemma så definierade jag inte det min pappa gjorde som sexualiserat våld riktat mot mig. Jag skulle kunna beskriva det som att jag inte hade något språk för det han gjorde – trots att jag kände till incest som ett fenomen. Jag fick bara inte ihop ”incest” med vad just min pappa gjorde, hans handlingar och förhållningssätt och mina reaktioner och mitt motstånd. Hans handlingar hade ingen mening för mig. Det var heller inte fråga om fysisk våldsamhet och involverade bara vid något tillfälle – vad jag minns – fysisk beröring. Jag tror jag fick jobba hårt för att inte få ihop det, så att jag trots allt kunde fortsätta leva dag för dag. Överleva.

Varje gång pappa gick över gränsen blev jag chockad men kunde aldrig landa helt i verkligheten efteråt. Jag kunde inte bekräfta mig själv i att det som hänt, faktiskt hade hänt och att min pappa i djup och symbolisk betydelse inte var min pappa och att jag därmed levde i total otrygghet. Så mina minnen var i hög grad ”tomma” minnen, utanför språket och min förmåga att tänka och känna. Bilderna fanns där, overklighetskänslan fanns där, men mycket lite av egentliga känslor i direkt förbindelse med övergreppen, med undantag av några händelser när jag var lite äldre: strax innan och under tonåren. De känslor jag minns är för övrigt inte vanliga känslor utan har en annan valör, en helt annan intensitet, bortom mänskliga känslor som sorg, hat, smärta och skräck. Jag minns också att jag fick blackouts, att allt bara blev svart och att det sen fattas tid efteråt.

Så fort jag flyttade hemifrån hände något. Jag började få flashbacks, ögonblickssnabba bilder sammanhängande med skamkänslor. Extremt starka skamkänslor tillika med kroppsliga reaktioner som att jag rodnade och fick impulser att kräkas. Och sen har det rullat på, sakta och oförutsägbart och med en stark vägran hos mig att ta in och förstå, parallellt med viljan att leva. Vägen till att få ihop mig själv till en hel människa med en historia som är min och som jag kan leva med utan att den gör mig illa, har varit – och är – lång, knagglig och fylld av dilemman och omöjlighet. Inte ett steg på vägen har varit lätt. Ändå ångrar jag inte en sekund att jag kämpat, för idag mår jag ganska bra. Ibland mår jag t o m väldigt bra. Det pappa tog ifrån mig, det tar jag nu tillbaka: mig själv.

Pappersfjäril

© Maja 2012
Du får kopiera denna text och använda den i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.

Share

Liknande artiklar

Etiketter: , ,