Att våga bli synlig

Ibland har det hänt att jag önskat att mina föräldrar
slagit mig och låst in mig i garderoben eller nåt liknande.
Jag skäms över det,
och det är absolut inte min mening
att vara provocerande.
Man kan aldrig jämföra sina upplevelser
med någon annans.
Det handlar inte om vem som har haft det ”värst.”
Men – det hade varit betydligt ”enklare” att förklara.
Kanske framförallt för mig själv.

är betydligt svårare att förstå.
Det låter inte ”så farligt” när man efteråt
försöker sig på att berätta vad som hänt.
Men att växa upp som Tove Janssons ”osynliga barn”
kan vara ödesdigert.
Att utplåna sig själv för att inte vara till besvär,
och alltid försöka känna efter hur man tror
att andra vill ha det.
Förgäves –
eftersom man ändå alltid är ”fel.”

Att som vuxen anklaga sig själv:
”Varför gav jag alltid efter?
Varför protesterade jag inte??
Varför SKREK JAG INTE HÖGRE???”
Men jag var trots allt ett barn.
Det var de vuxna som skulle ha protesterat,
och sett till att jag också fick plats.
Istället för att bidra till förtrycket.

Ändå har jag haft TUR:
Dels lyckades jag på något sätt hela tiden behålla
den ”friska L”- den där starka, glada lilla tjejen –
även om hon var väldigt duktig på att gömma sig.
Men framförallt mötte jag en person
som såg den där lilla flickan,
och sakta… mycket sakta…
kunde locka fram henne.
På samma sätt som Muminfamiljen lockade fram Ninni
tills hon blev synlig igen.

Och efter många års ständiga fall
och mycket vinglande
blev jag till slut stående!!!

Jag tror att mycket av det vi upplevde som barn
finns kvar – längst in i vårt innersta – och
fortsätter påverka oss
även när vi kanske inte ens minns det längre.
Medvetet.

Så många trasiga vuxna det finns
som fortsätter släpa på sin barndom.

Som kanske t.o.m. tar till olika missbruk,
eller ger sig in i destruktiva beteenden/förhållanden
i ett desperat försök att döva
den verkliga sorgen och ångesten.

Är det därför som jag vissa dagar känner mig
så oförklarligt ledsen?
Jag njuter verkligen av livet
och skrattar mycket tillsammans med min
underbart ”små-tokiga” familj.
Jag är LYCKLIG!!

Trots det är det så många
tankar och känslor som snurrar.
Är det mitt inre som minns
det som jag lyckats glömma??

Varför har jag så svårt att unna mig LYCKA!?!?

Osynliga barn

Osynliga barn

© Gredelin 2008
Du får kopiera denna text och använda dem i ICKE kommersiellt syfte på villkor att du anger källan vuxnabarn.nu,
länkar tillbaka till denna sida med en klickbar länk, samt att du inte gör några ändringar i texten.

Liknande artiklar